Obekväma svar? – Om biskopskongregationens frågor angående ”Familjen och evangelisationen”

KLAUS MISGELD

Hur står det till bland världens katoliker när det gäller synen på sex, samlevnad och familj i förhållande till kyrkans lära? Om detta vill man veta mer i Vatikanen inför ett kommande biskopsmöte som skall handla om familjen och evangeliets uppdrag. Biskopskongregationen har därför skickat ut en frågekatalog om ”familjen och evangelisationen” till alla katolska stift inför en extrainkallad biskopssynod i oktober i år. Svaren har kommit in till Rom och kommenterats flitigt på många håll.

När de 39 frågorna, uppdelade på nio områden, skickades ut i början av november 2013 uttryckte de första kommentarerna i medierna stor förvåning: handlar det om ett utbrott av demokrati inom den hierarkiskt styrda katolska kyrkan? Skall kyrkan ändra sin uppfattning rörande äktenskapets och familjens ställning, samliv och sexuell läggning utifrån vad kyrkans medlemmar anser, och inte längre utifrån traditionell katolsk morallära och teologi? Signum har kommenterat företeelsen i några artiklar (Ulf Jonsson och Gösta Hallonsten i nr 8/2013, klicka här och här).

Att kyrkfolkets åsikter om vissa centrala moraliska och pastorala förhållanden direkt efterfrågas, är verkligen något nytt inom den katolska kyrkan. Men tyvärr saknade själva sättet att ställa dessa frågor den typ av inslag som är nödvändiga för att göra en sådan enkät riktigt representativ, bortsett från att några av de i frågekatalogen använda formuleringarna inte är så lätta att ta till sig (se enkäten här). Och det var för många frågor som skulle besvaras på för kort tid och som sedan skulle sammanställas och skickas in på ett par veckor. Det var inte heller så att ett representativt urval tillfrågades, utan det handlar om högst tillfälligt hopkomna svar av dem som ville/kunde ta del av enkäten.

Frågeformuläret hade skickats ut till alla stiftsledningar. Dessa hanterade det hela på mycket olika sätt. I det engelskspråkiga området fanns enkätfrågorna snabbt på stiftens webbsidor i England och Wales. I det tyskspråkiga området dök de också upp på vissa hemsidor, men till att börja med ofullständiga. Så även i en del andra länder. I Sverige däremot publicerades de inte av Stockholms katolska stift, utan endast av stiftets kommission Justitia et Pax (JP) via dess hemsida, med en mycket begränsad spridning till följd.

Det katolska kyrkfolket hade därför mycket olika förutsättningar för att kunna ta del av frågorna och för att kunna skicka in sina svar till stiftsledningarna. Resultatet blev därefter. I Sverige fick JP sex svar! I Norge lär det vara några hundra. I Tyskland med cirka 25 miljoner katoliker inkom kring 20 000 svar (även från många organisationer), i England cirka 15 000, i Österrike 34 000 och i Schweiz 24 000. Troligen handlar det i övriga Europa om än färre antal svar, och hur det ser ut i övriga världen vet jag inte, men troligen är det även där klent ställt med representativiteten.

Hur dessa svar sedan sammanställs och förmedlas vidare är ytterligare något som är svårt att sia om. Men ändå, en sak är mer än tydlig: skillnaden mellan ”praxis” i förhållanden som har med äktenskap och familj, samlevnad och ”sex” att göra, är stor jämfört med det som kyrkan officiellt lär ut. Och detta förhållande kommer nu fram till kyrkans ledning genom de inkomna mer än 100 (”nationella”) sammanställningarna på ett mer oförblommerat sätt än tidigare, även om jag väl tror att man bör ha vetat om hur det stod till. De tyska biskoparna publicerade för övrigt sin tjugosidiga sammanfattning på tre språk, tyska, engelska och italienska. Från Vatikanen lär det dock ha meddelats att man ogillar att göra dessa sammanställningar allmänt tillgängliga redan före synoden, eventuellt för att undvika att biskoparna utsätts för en allt för stor press.

De kända svaren handlar inte bara om hur det ser ut på området, utan även krav formuleras. Då rör det sig främst om krav på en attitydförändring. Kyrkan har ju anklagats för att vara kropps- och sexualfientlig, och för att förkunnelsen präglades av världsfrånvändhet. Hur det än förhåller sig med detta (uppenbarligen mycket olika på olika håll), så bryr sig majoriteten av katolikerna åtminstone i stora delar av Europa inte mycket om läroämbetets uttalande om förbud av preventivmedel (inklusive kondomer), vilket väl inte är någon överraskning.

Som det redan har rapporterats förväntar man sig också en attitydförändring när det gällde hur frånskilda omgifta par skall bemötas. Inte bara att de hindras från att ta del av sakramenten, särskilt eukaristin, utan också brister i medkännande, ja uppföljande själavård, noteras kritiskt. Av många biskopars reaktioner kan avläsas att de inser att förändringar behövs. Det är kanske inte lika tydligt vad kyrkfolket – eller de som har uttalat sig – anser om synen på samkönade par, om de skall få vigas i kyrkan eller bara ”registreras” eller i tysthet accepteras – så som det är fallet med katoliker som har sexuella förbindelser före äktenskapet eller helt enkelt sammanbor utan att vara gifta. Att flertalet katoliker accepterar sistnämnda som mer eller mindre naturligt, är uppenbart. Och så står det också i de kända svaren på enkäten, vilket inte innebär, att katolikerna vänder sig mot familjen och familjens centrala ställning. Det är bara det att ”familj” definieras på ett annat sätt än tidigare. Samhällsförhållanden, arbetslivet, det sociala umgänget är inte längre sådant som det återspeglas i kyrkliga dokument. Däremot tycks majoriteten fortfarande i princip vara negativt inställd till abort (bortsett från vissa undantagssituationer).

Frågan är nu hur all denna nygamla kunskap hanteras. Kommer vissa inslag i kyrkans lära att ändras, till exempel att preventivmedel och ”sex före äktenskap” inte längre syndförklaras, och inte heller den som lever i ett homosexuellt förhållande? Ges möjlighet för frånskilda omgifta att motta sakramenten? Om det inte kan blir någon ändring i den principiella förkunnelsen, en ny sexualmoral, blir det då ”bara” en annan praxis, en annan pastoral attityd, större empati (”barmhärtighet”) och respekt för den enskildas samvete, något som krävs i många svar? Med andra ord, blir det så att principerna inte överges men att förståelse och praxis, eller rent av en positiv tolerans kommer att dominera i själavård och gudstjänstliv? Praxis i många församlingar lär ändå vara just denna. Men räcker det? Enstaka biskopar har redan uttalat att “många kommer att bli besvikna”, åtminstone när det gäller en ändring av kyrkans lära. 

En annan sak som denna enkät gjorde tydlig är att kunskapen om kyrkans lära om äktenskap och familj är rudimentär bland katolikerna, vilket också kan bidra till differensen mellan lära och liv. Påvliga och andra centrala dokument i frågan har inte fått någon större spridning bland katoliker. Här krävs det tydligen mycket av förkunnelse och själavård. Och inte minst, som många har konstaterat, att lekmännen involveras i förberedelsearbetet för den kommande synoden. Det är inte bara denna synod i Rom i oktober 2014, utan även en följande biskopssynod året därpå, som kommer att få ta ställning till dessa frågor. Inte så lite att fundera över för påven Franciskus, men ”enkäten öppnar på nytt våra ögon och kan hjälpa till att leda till en ny öppenhet och ärlighet”, skrev kardinal Karl Lehman (Mainz) redan i december.

Klaus Misgeld 2014-02-15

http://www.dagen.se/nyheter/katoliker-tycker-inte-som-kyrkan/