Ofrivillig barnlöshet

BISCHOFBERGER, ERWIN

I Sverige är förmodligen minst vart tionde par ofrivilligt barnlöst. Orsakssammanhanget är inte helt klarlagt. Mannens sterilitet och de former av kvinnans ofruktsamhet som beror på bristande hormonbalans och infektioner i samband med könssjukdomar tycks oftast bidra till att ett par inte kan bli föräldrar. Men andra orsaker som stress, miljöskador, användning av spiral och inte minst tidigare behandlingar, t ex abortingrepp, får inte bagatelliseras eller uteslutas.

Oönskad barnlöshet kan också ha helt andra orsaker. Önskan om att få barn får hos många unga människor i vår tid inte sällan stå tillbaka för andra personliga behov och intressen som utbildning och karriär. Ofta väljer man inte den första graviditeten förrän i trettioårsåldern och tillämpar fram till dess någon form av familjeplanering. Men man glömmer – eller bryr sig kanske inte om – att kvinnans fertilitet vid 20 år i regel är dubbelt så hög som mellan 30-35 år.

Vad ofrivillig barnlöshet än beror på uppfattas den av många par som ett personligt misslyckande. Den psykiska påfrestningen minskas inte av att de inte sällan är utsatta för ett socialt tryck från sin omgivning att skaffa egna barn. I den situationen är det många par som satsar på biomedicinska teknologier. Givarinsemination vid manlig och befruktning utanför kroppen (provrörsbefruktning) vid kvinnlig ofruktsamhet kan då framstå som önskvärda alternativ som samhället erbjuder.

Bioteknologiska lösningar

I Sverige föds förutom ca 100 000 barn efter ”normal” befruktning 250 till 300 barn efter givarinsemination (vanligtvis med sperma från utomstående man). Verksamheten pågår för närvarande på nio kliniker i landet. År 1982 föddes i Sverige första barnet efter befruktning utanför kroppen. Hittills har ett fyrtiotal barn fötts med denna metod. Den används på tre kliniker. Bortsett från etiska invändningar mot själva den bioteknologiska behandlingen som sådan (som vi här inte kan gå in på, jfr Signum 1987 s 100-103) bör de ekonomiska och sociala aspekterna klarare belysas.

De behandlingsmetoder som används vid befruktning utanför kroppen och som resulterar i en graviditet och ett framfött barn kostar samhället ca 600 000 kronor: en behandling kostar 20 000, i vanliga fall ges behandlingen tre gånger (i hopp om att åtminstone ett befruktat ägg fäster sig efter överföringen i livmodern), men efter tre behandlingar är det inte mer än tio procent av de behandlade kvinnorna som föder ett barn. Landstinget står för kostnaderna. Förutom samhällsekonomiska aspekter måste man också beakta den fysiska och psykiska påfrestningen under behandlingen, i synnerhet för kvinnan men även för mannen, samt den besvikelse och ångest som upprepade misslyckade behandlingar kan medföra.

En restriktiv etisk bedömning

Det är förvisso inte lätt att väga och välja mellan barnlöshet som är svårt nog att bära och en oftast frustrerande behandling på fertiliseringskliniken. När Statens medicinetiska Råd efter flera sammanträden i år tog ställning till Inseminationsutredningens betänkande ”Barn genom befruktning utanför kroppen” (SOU 1985:5) framhöll man i en skrivelse till regeringen bl a ”att det aldrig kan vara en mänsklig rättighet att få barn”. Rådet avvisade bestämt alla tendenser som går ut på att direkt eller indirekt inför barnlösa par måla upp barnlöshet som en livslång katastrof som till varje pris måste åtgärdas. Man får inte heller moraliskt döma ut barnlösa par eftersom man ofta vet så lite om orsaken eller orsakerna till infertilitet (jfr K S Moghissi och E Wallach, Unexplained Infertility, 1983).

Rådet instämde i utredningens förslag att tillåta provrörsbefruktning endast inom en fast parrelation. I motsats till utredningens förslag som två sakkunniga (en gynekolog och en teolog) reserverade sig mot var Rådets ställningstagande enhälligt. Det var resultatet av många timmars överläggningar som sträckte sig över flera månader. Därmed tog Rådet inte bara avstånd från surrogatmoderskap och äggstockstransplantationer utan avstyrkte också sperma- och äggdonation i samband med befruktning utanför kroppen.

Denna restriktiva ståndpunkt motiverades med att en befruktning inom parförhållandet inte spränger vare sig den biologiska eller sociala ramen för relationen. Tekniken hjälper i det här fallet naturen att övervinna sina egna brister (den extrakorporala befruktningen kan betraktas som en ”bypass” som ersätter funktionsodugliga genitala kanaler, t ex blockerade äggledare). Rådets förslag till regeringen var att skynda långsamt på ett område så känsligt för den mänskliga integriteten. Regeringen håller på att förbereda en proposition som antagligen kommer att läggas fram till vårriksdagen.

Adoption som önskvärt alternativ

Rådet var mån om att betona att befruktning utanför kroppen inte skall vara ett högprioriterat utvecklingsområde för vårt samhälle. Flera medlemmar tyckte att man i stället borde vara mera rädd om att ta emot alla de barn som genom de naturliga livsprocesserna redan har kommit till. I stället för att öka resurserna till fertiliseringsklinikerna bör man verka för att minska aborterna. Lika viktigt är emellertid Rådets enhälliga uppfattning om att barnlöshet inte nödvändigtvis eller ens företrädesvis skall avhjälpas genom insemination eller in vitro-befruktning. ”Möjligheten att adoptera barn bör kanske i första hand beaktas då ett föräldraskap inte behöver bli mindre meningsfullt genom att ta hand om ett barn som redan har kommit till världen.”

Här finner man också det avgörande etiska och sociala argumentet som låter adoption framstå som det primära alternativet för att häva barnlöshet. Man adopterar ett eller flera barn som redan finns och som inte har några föräldrar och inte heller några adoptivföräldrar i sitt eget land. Det handlar alltså om barn som behöver föräldrar och inte bara om föräldrar som behöver barn. Till skillnad från bioteknologiska metoder som väcker nytt liv tar en adoption vara på ett liv som redan finns.

Inte alla av världens 100 miljoner övergivna barn kan få adoptivföräldrar och den kärlek som dessa kan ge dem. Det är dock inget argument mot att åtminstone några barn skall få denna möjlighet. (Skall moder Teresas sisters of charity låta bli att ta hand åtminstone om några döende eller aidssjuka eftersom de inte kan ta hand om alla?) Av några borde dock bli fler. Förutsättningen är att både enskilda och myndigheter gör stränga kontroller och sätter upp etiska kriterier för adoptionsverksamheten. Detta innebär bl a att man klart avvisar och aktivt motarbetar ”internationell handel med barn i syfte att utnyttja dem som prostituerade, för slaveri, pornografi och illegala adoptioner” (Åke Gustavsson i DN Debatt 87 10 24). Självfallet får inte fler adoptioner medföra en minskning av Sveriges bistånd till uländer så att dessa i möjligaste mån kan behålla sina barn.

I Sverige bor för närvarande uppemot 30 000 adoptivbarn, med ca 1 500 nya adoptivbarn per år, vilket motsvarar 1,5 procent av alla nyfödda barn som har sitt ursprung i landet. Det finns i Sverige både utrymme för och behov av att adoptera fler barn. Tyvärr står de höga kostnaderna ofta i vägen för att barnlösa par ens på allvar kan överväga en adoption. I motsats till insemination och in vitro-befruktning som betalas av landstinget måste adoptivföräldrar själva stå för alla omkostnader i samband med en adoption. Dessa överstiger inte sällan 60 000 kronor, en utgift som nog inte alla adoptionsvilliga par har råd med.

För närvarande prövar regeringen frågan om ekonomiskt stöd till föräldrar som vill adoptera ett eller fler utländska barn. Adoptivföräldrar drabbas ekonomiskt särskilt hårt när de vill skaffa ett eller fler syskon till ett redan adopterat barn. En ändring av reglerna välkomnas. Det är orimligt att inseminationer och in vitro-fertiliseringar skall helt betalas med allmänna medel medan enskilda själva skall behöva stå för adoptionskostnaderna.

Publicerad 1987 i nummer 9