Oliver Wiertz: Sanningen i religionerna

I vissa postmoderna diskurser ses sanningen som sådan ofta som suspekt. I synnerhet i samband med interreligiös dialog och mötet mellan olika religioner kan sanningsanspråk i sig ibland uppfattas som förmätna och till och med arroganta. Oliver Wiertz, professor i religionsfilosofi och kunskapsteori vid högskolan S:t Georgen i Frankfurt, höll på Newmaninstitutets konferens om religionsteologi ett aktuellt föredrag där han försökte reda ut frågorna kring religion och sanning.

Wiertz utgår från en korrespondensteori om sanningen. En sats är sann om den stämmer överens med verkligheten. Katten sitter på mattan om den har egenskapen att sitta på mattan. Denna minimala korrespondensteori går hand i hand med motsägelselagen och bivalensprincipen. Motsägelselagen säger att samma utsaga inte kan vara både sann och falsk på en och samma gång och i samma bemärkelse. Bivalensprincipen säger att alla satser är antingen sanna eller falska – det finns ingen tredje möjlighet.

Detta leder till problemet om religiös inkompatibilitet. Olika religioners påstående motsäger varandra och kan inte vara sanna samtidigt. Det finns olika strategier för att lösa detta problem. Ett sätt är att ge upp religiös sanning över huvud taget. Man säger att religiösa sanningar är meningslösa för att de inte kan verifieras. Men verifikationismen i sin rena form är en mycket problematisk uppfattning inte minst för att verifikationismen själv inte kan verifieras.

En annan strategi är att hävda att religiösa påståenden på relevanta sätt skiljer sig från till exempel vetenskapliga påståenden, vilka handlar om sanning, till exempel för att de är emotionellt och existentiellt laddade. Det finns flera problem med denna teori. Å ena sidan är det inte på förhand klart varför existentiell eller emotionell laddning skulle utesluta sanningsanspråk. Det finns dessutom många påståenden som är både existentiellt och emotionellt laddade men som ändå rimligen har ett sanningsvärde, till exempel politiska utsagor om hur samhället ska organiseras.

En andra möjlighet är att förneka bivalensprincipen till förmån för ett flexibelt rättfärdiggörelsebegrepp. Inom kunskapsteori brukar man tala om att påstående är rättfärdigat om det är sannolikt för den som håller det. Man skulle därför kunna avstå från att sanna religiösa utsagor till förmån för att behandla dem som rättfärdigade i olika grad för olika personer. Problemet med denna lösning är att tanken på epistemiskt rättfärdigande verkar förutsätta ett bivalent sanningsbegrepp. Om jag tror någonting och anser att jag är rättfärdigad i min tro måste jag även tro att det är mer sannolikt att min uppfattning är sann än en motsägande uppfattning.

Den kanske vanligaste invändningen mot korrespondensteorin av sanning i religiösa sammanhang är att det leder till intellektuell arrogans och möjligen till konflikt. Wiertz påpekar här att det inte finns någon sådan nödvändig koppling. Jag kan vara fullständigt övertygad om att min religion är den enda sanna och samtidigt vara en mycket ödmjuk och tolerant person. Det är vidare inte så att alla sanningsanspråk i andra religioner är falska, utan det finns snarare en relativt stor skärningsyta mellan olika religioner. Både kristendomen och Islam tror till exempel att det finns en enda Gud som skapade världen. Dessutom borde sanningssökande och ödmjukhet leda mig till religiöst utbyte. En poäng med interreligiös dialog är att man på förhand inte kan säga om man kommer att lära sig något nytt. [Bilden: Några av Newmaninstitutets medarbetare som tog hand om det praktiska under konferensen.]

Mikael Schink 2017-10-07