Olof Palme – en man från en annan tid?

KLAUS MISGELD

– Finns det något arv efter Olof Palme som mördades för 25 år sedan?

Det finns inget enkelt eftermäle”, heter det i baksidestexten till Henrik Berggrens bok Underbara dagar framför oss. En biografi över Olof Palme (2010).1 Konstaterandet är väl knappast sensationellt, men passar ovanligt bra i just detta fall. Palme var en av Sveriges internationellt sett mest uppmärksammade politiker, och detta redan innan han blivit mördad för 25 år sedan, natten mot lördagen den första mars 1986. Han var ”beundrad och hatad”, en ofta använd klyscha i liknande sammanhang. Olof Palme, född 1927, var också en symbol för ett uppbrott på 1960-talet, en ny tid helt enkelt – på gott och ont. Det är då inte så överraskande att det finns en omfattande biografisk litteratur om honom, från rena levnadsteckningar till vetenskapliga undersökningar av vissa inslag i hans politiska gärning.2 Det första biografiska försöket med titeln Vem är Olof Palme? har drag av anti-Palmepamflett. Boken kom redan under hans livstid och var författad av Svenska Dagbladets dåvarande politiske kommentator, förre SACO-chefen Bertil Östergren, som hade samarbetat med Palme i Sveriges förenade studentkårer (SFS).3 1989, några få år efter statsministerns död, utkom den politiske reportern, programledaren och socialdemokratin närstående författaren Björn Elmbrants bok som ger en annan bild. Den heter rätt och slätt Palme.4 Och givetvis finns Palme med i bokserien ”Sveriges statsministrar under 100 år”.5

En nyckelfråga när det gäller Olof Palme är: var han en stor statsman? Många skulle svara ’ja’ på frågan, men det finns också många som betvivlar detta. Hur frågan besvaras har väl ofta också med olika politiska utgångspunkter att göra. En sak anser jag ändå vara särskilt värd att fundera över: finns det ett politiskt ’monument’ som Palme har efterlämnat, entydigt gripbara resultat av en politik som var just hans och med vilka man i hans eftermäle förknippar hans gärning? Här ligger jämförelser nära med hans båda goda vänner, tysken Willy Brandt (som drev igenom den med Alfred Nobels fredspris belönade ’Östpolitiken’), och österrikaren Bruno Kreisky (som lyc­kades ena ett splittrat österrikiskt samhälle, som ingen annan före eller efter – även detta på gott och ont). Med dessa båda gav Palme ut boken Briefe und Gespräche 1972 bis 1975, översatt till många språk.6 Det som utmärker dessa brev och samtal är tanken på internationell solidaritet och öppenhet. Kan här hittas något monumentliknande som förknippas med Palmes namn, inte minst relevant i ’Sverigedemokraternas Sverige’? Jag tycker att det verkar vara slående hur sällan ledande politiker, även från hans eget parti, nämner honom och hur lite han används som referens i dagens svenska politiska miljö. Men Palmes storhet låg kanske inte i gärningarna utan i det hopp han kunde väcka, de större perspektiv han ofta öppnade för genom sina ibland både pregnanta och svepande politiska rundmålningar, den uppmaning till engagemang som hans ofta provokativa sätt att uttala sig innehöll?

Palme väcker biografers intresse

Den som vill veta mer, eventuellt för att kunna ta ställning, kan nu alltså ta del av ytterligare två biografier, böcker av stor dignitet och dessutom skrivna med något större tidsavstånd. Den ena, ett tvåbandsverk av professorn i historia vid Södertörns högskola Kjell Östberg: I takt med tiden. Olof Palme 1927–1969 (2008) och När vinden vände. Olof Palme 1969–1986 (2009).7 Huvudtiteln i den andra biografin, av DN-skribenten Henrik Berggren, är hämtad från ett franskt ordspråk, som Olof Palme själv använde 1968. Nog förstår man meningen med detta val av titel: optimismen – 1968 – och så citatet från en politiker som redan tidigt och som få andra var bevandrad i en internationell miljö, vilket inte minst präglade hans tid som Sveriges statsminister (1969–1976 och 1982–1986).

Att Östbergs och Berggrens böcker kom ut så tätt inpå varandra kan ge upphov till undran om marknadens förmåga att svälja biografier, men de är rätt olika, även om båda författarna är disputerade historiker. Att den ene är verksam i en akademisk miljö, den andre ledarskribent i Sveriges största tidning, märks förstås, men säger ingenting om böckernas kvalitet. Båda är mycket läsvärda, väl underbyggda och hänvisar till ett omfattande källmaterial och en omfångsrik litteratur, Berggren dock utan att ha några noter som underlättar kontrollen av hans uppgifter. Båda har en politisk vänsterbakgrund, som Berggren dock tycks ha lämnat, nu verksam i en ”oberoende liberal” miljö. Dessa mer subjektiva förutsättningar har rimligen färgat av sig på böckerna, dock inte så att det stör, men tydligare kanske – paradoxalt nog – i Östbergs fall än hos Berggren. Något omdöme som hos Östberg, att ”Olof Palme är en av 1900-talets mest framträdande svenska politiker, kanske den främste”, kan jag inte heller hitta hos Berggren. Och ser man på raden av de senaste hundra årens 22 svenska statsministrar (idel män), så är det inte så säkert att omdömet står sig.

Båda verken är relativt utförliga – Östbergs text omfattar 800 rena textsidor, Berggrens 650 – och båda är relativt samstämmiga i sina tolkningar, även om den förra är mer akademiskt problematiserande. Men samtidigt är Östbergs framställning mindre sammansatt än Berggrens, när det gäller kontexten, och även mindre psykologiserande om olika utvecklingsmöjligheter och perspektiv i Palmes liv. Det är också tydligt att Berggren verkligen tycker om Palme, utan att vara okritisk. Och så skriver han åskådligt, vidsynt och kunnigt – det mesta av den samtida idéhistorien finns med. Det är att nöje att ta del av denna bok.

Men låt mig här bara reflektera något utförligare över ovan nämnda fråga om Palmes eventuella arv, och detta främst utifrån Berggrens bok, som liksom Östbergs två band har anmälts och prisats myc­ket i svenska medier. Vad finns det i bokens skildring av Olof Palme som kan vara aktuellt för vår tid, kanske som bitar av ett saknat ’monument’? Det är naturligt att inte alla teman som rör Palmes tid och gärning som politiker här kan tas upp.

Palme var alltså en person som väckte både stark entusiasm och stort motstånd, ja blev föremål för hat. Han passade inte heller riktigt in i en svensk provinsiell ram. Och att han, härstammande både från adliga och storborgerliga släkter men som ”klassförrädaren” hade anslutit sig till socialdemokratin, tycktes vara svårsmält ”för en politisk kultur där alla ställningstaganden betraktas som ett utflöde av materiella intressen”, som Berggren skriver. Den tjugoårige Olof Palme, officerskadetten, hade ju tydligen varit ”om något en mer modernt orienterad högerman”. Men sedan hände något, när denne unge man efter kriget kom ut i världen, under resor och studievistelser på plats upplevde framryckandet av kommunistiska diktaturer (särskilt i Tjeckoslovakien), öppenheten av debatten i USA och frigörelseprocessen från västlig kolonialism i Asien. Samtidigt förstärktes hans starka ”känsla för Sveriges (och andra smånationers) intressen”. Att balansera mellan idealism och realpolitik blev den stora utmaningen. Lösningarna blev inte alltid lyckosamma. Men både den antikommunistiska övertygelsen och värnandet om folkens rätt till oberoende från utländsk dominans och stormaktsanspråk förblev grundläggande drag i hans politik, vid sidan om hans övertygelse om att endast pragmatisk handling kan leda till politiska resultat: ”Politik är att vilja”, som den ofta citerade titeln till en av hans skrifter lyder.8

Palmes voluntarism och tävlingsinriktning, tillsammans med en oförmåga att ta till sig kritik, gav upphov till polariseringar i den politiska miljö där han verkade, mer kanske i svensk inrikespolitik än när det gäller hans internationella engagemang. I svensk inrikespolitik var man ju mindre van vid en så kompromisslös, ofta aggressiv och provocerande debattstil som hans, som både höjde den intellektuella nivån (hans förmåga att citera ur litterära källor överträffade alla andras) och var uttryck för en viss naivitet när det gällde att avläsa motståndares – ibland även anhängares – negativa reaktioner. En del av kampanjerna mot Palme har väl här sitt ursprung.

Olof Palme var ingen marxist, även om han kunde citera Karl Marx. ”Med sitt starka självförtroende behövde han inget trossystem som vägledning för sina handlingar”, skriver Berggren i en formulering som dock på sitt typiska sätt avslöjar en rätt endimensionell föreställning om vad ”trossystem” kan innebära. Både individualistisk modernism och rationalitet, planering och centralism var Palmes ledstjärnor. Det handlade om ”subjektiva val”, en ”teknokratisk existentialism” – ett liv och ett tänkande fullt av paradoxer där den komplexa verkligheten inte alltid riktigt ville passa in och böja sig för viljan att förändra.

Småstatsperspektivet

Men finns ett arv efter Palme, ett ’monument’ eller delar av ett sådant? Först och främst, vill jag mena, är det värnandet om de mindre nationernas rätt att hävda sig mot de storas, supermakternas anspråk och övergrepp, som bör ihågkommas. Här finns nyckeln till antikommunisten Palmes engagemang i Vietnam – och i Tjeckoslovakien. Hans tal i Malmö den 21 augusti 1968 mot den sovjetiska ockupationen var ”avsiktligt modellerat”, som Berggren uppmärksammar det, utifrån det Vietnamtal mot USA:s krigföring som utbildningsministern Palme hade hållit den 21 februari samma år i Stockholm, med Nordvietnams Moskvaambassadör närvarande.

Men Palmes engagemang för de små ländernas självständighet är också förklaringen till en del av hans mindre välbetänkta, moraliskt tveksamma vänskapsrelationer med några enväldiga och föga nogräknade ledare utanför Europa. Han ville inte ställa samma krav på länder som nyligen hade frigjort sig från kolonialt förtryck eller hotades av stormakter, som på äldre västliga demokratier. Det är en otydlighet som svensk internationell politik, särskilt politiken riktad mot Tredje världen, har dragits med sedan dess. Men det viktigaste var, att Palme hade, som Berggren skriver, ”ett småstatsperspektiv på världen”. I detta rymdes ”såväl svensk neutralism som sympati för de koloniserade länder[na]”.

Hur som helst så kan – för det andra – Palmes internationalism, den som bidrog till att öppna svenska ögon än mer för världen utanför Europa, inte längre räknas bort ur vårt politiska tänkande. Detta är ingalunda endast Palmes förtjänst, men han har lämnat avgörande impulser till att betrakta världen solidariskt och ur bredare perspektiv, att engagera sig – och han gav Sverige en ny plats i världen, en position som för övrigt inte heller var olönsam när det gällde att öppna dörrar för svensk export, vilket Palme också var mycket medveten om.

Men det är också tydligt att vi nu lever i andra tider. Palmes övertygelse, att ”det var inom ramen för den självständiga nationalstaten som demokrati, jämlikhet och social rättvisa kunde erövras”, tycks inte längre vara lika hållbar, i dessa tider av europeiskt samarbete – eller brist på samarbete – och ömsesidigt globalt beroende. Inte heller kan en utrikespolitisk aktivism som Palmes få samma stora svängrum i en värld präglad av så uppenbart mångbottnande konflikter. Men att politik kräver kompromisser hade inte heller Palme glömt bort, när han trots all kritik sökte reparera förhållandet till USA (”handel som hemligt militärt samarbete förflöt normalt under hela perioden”), och tillämpade en kanske väl försiktig diplomati och en retorik för att tillgodose även Sovjetunionens säkerhetsbehov.

Moderniseringen

För det tredje: Tilltalet till en yngre generation, att få den att engagera sig politiskt, att få den att ’sticka upp’, även mot Palme själv (misstänksamheten han mötte som utbildningsminister och särskilt under kårhusockupationen i Stockholm i slutet av maj 1968 var bastant), och att inte finna sig i det vedertagna. Palme hade en stor framtidstro och var övertygad om moderniseringsprocessens välsignelser. Han drev på denna process, från 1950-talet som studentpolitiker, sedan 1953 som Tage Erlanders närmaste medarbetare, därefter som statsråd (1963) och till slut som regeringschef. Det av kriget oförstörda Sverige skulle leda vägen in i ett nytt samhälle, samtidigt som det tycktes vara svårt att frigöra sig från det svenska femtiotalets ”håglöshet och rädsla för framtiden”. Och att det även fanns motkrafter i Sverige, dels ”den svenska odaltraditionen” förkroppsligad i centerledaren Thorbjörn Fälldin, dels mot kollektivistisk socialdemokratisk maktutövning, underskattades av Palme som ju själv framstår som idealistisk individualist och utan den inom Socialdemokratin så vanliga bakgrunden i Folkrörelsesveriges omständliga föreningstragglande.

För det fjärde: Palmes idealistiska individualism motsvarade hans lidelse för att med demokratiska medel uppnå social rättvisa, ”jämlika livsmöjligheter för alla medborgare” och jämställdhet mellan kvinnor och män. Här framstår hans första sju år som statsminister som – ur hans synvinkel – den verkliga storhetstiden, med reformerna inom utbildningsväsendet och på arbetsmarknaden, inom social- och familjepolitiken. Sverige förändrades radikalt och blev ”ett av världens mest egalitära länder”, instämmer Berggren i ett allmänt spritt omdöme. Den sociala mobiliteten ökade avsevärt, samtidigt som invandringen tilltog. Långtgående jämställdhetsreformer som särbeskattning, föräldraförsäkring, utbyggnaden av daghem, och flera reformer på familjelagstiftningens område genomfördes under denna tid. Att hans maka, barnpsykologen Lisbet, i detta liksom i andra sammanhang spelade en viss roll, har ofta omtalats. Liksom före honom Tage Erlander – och till skillnad från Göran Persson – hade Palme en viktig ”reträttplats” i familjen, om vilken Lisbet och han värnade så mycket som möjligt.

Under denna tid med jämviktslägen i riksdagen utvecklades Palme samtidigt också alltmer till en ”hårdhänt realpolitiker”, en ”samarbetsingenjör”. Många reformer drevs ju igenom med växlande majoriteter. Men samtidigt fick staten alltmer makt, en utveckling som väckte motkrafter, inte minst mot den under Palmes tid allt starkare poängterade rättspositivismen (ett äldre svenskt arv) med sin permanenta revision av lagarna och brist på grundlagsskyddade medborgerliga fri- och rättigheter. Även kraven på valfrihet, riktade mot de offentliga monopolen, ökade, särskilt under Palmes andra statsministerperiod. För Palme var det ändå avgörande att tryggheten var ett villkor för friheten; mer självständiga medborgare och individens valfrihet förutsatte det starka samhället, en stark stat. Endast internt tycks han under sin andra statsministerperiod ha funderat över möjligheten för ökad konkurrens och valfrihet inom och i förhållande till den offentliga sektorn. Att ”vidga den enskilda människans frihetsmarginal” var dock viktigt för honom med tanke på tendensen att ”samhället kommer att bli alltmer kollektivistiskt” (Palmes formuleringar 1965). ”Du har sagt att samhället skall vara starkt så att människor slipper att vara svaga”, citerar Berggren ur Palmes tal vid Tage Erlanders begravning sommaren 1985, ett drygt halvår innan Palme själv skulle vara död – just när en ny tid randades med stora förändringar både inom inrikes- och utrikespolitiken.

Vi fick aldrig höra Olof Palmes ställningstaganden när det gällde omvandlingarna i Central- och Östeuropa, störtandet av en rad diktaturer även i övriga världen, Sveriges nya förhållande till Europa och avregleringarna inom de ekonomiska och finansiella sfärerna i Sverige, liksom omfördelningen av vikterna mellan offentlig sektor och fri marknad. Framtidstro och förändring var för Palme, som Berggren komprimerar det i en kort formel: ”modernitet + jämlikhet = frihet”. Palme fick aldrig möjligheten att konkretisera eller pröva denna formel under de nya villkor som rådde sedan 1980-talets andra hälft.

För det femte: Palme sökte främja en kollektiv säkerhet och driva på nedrustningen hos supermakterna, inte minst av kärnvapen, detta trots att Palme själv mot slutet av 1950-talet hade trott att det var tänkbart att även det fredliga Sverige kanske skulle kunna tvingas att skaffa sig kärnvapen. Hans varningar inför vad ett atomkrig skulle åstadkomma är målande, skrämmande, samtidigt som de bygger på kalla beräkningar av kärnvapens effekter, vilket illustreras med all tydlighet i ”Den oberoende kommissionens för nedrustnings- och säkerhetsfrågor”, Palmekommissionens inför FN 1982 presenterade slutdokument Gemensam säkerhet. Dessa varningar borde ha större relevans även i vår multipolära värld, där på grund av frånvaron av kalla krigets låsningar och kärnvapnens vidare spridning riskerna ju snarast ökat än minskat.

När Berggren i början av sitt arbete med biografin bläddrade i tidningsklippen, slogs han av intrycket att ”Olof Palme tillhörde en annan tid”. Jag är inte så säker på den saken. Vi är vana vid snabba skiftningar, omställningar, att dagens frågor tränger ut gårdagens. Och det är överraskande, kan jag tycka, att det är så sällan Olof Palme åberopas, citeras eller att hans gärning nämns som rättesnöre. Men det finns också en kontinuitet. Gamla frågor dyker upp i nya skepnader. Vårt förhållningssätt till vår omvärld, inte minst den icke-atlantiska, till relationen mellan samhället, som garanterar trygghet, och individen, med dess rätt att utvecklas på egna villkor, till de aldrig tystnade kraven på att alla skall behandlas lika, kvinnor och män, rika och mindre bemedlade, och slutligen till den ”gemensamma säkerheten” inför de fortfarande existerande, ja växande hoten i en värld där det mesta hänger ihop – allt detta är lika aktuellt nu som då. Samtidigt finns det givetvis nya, eller nyformulerade, problem, som klimatfrågan. När vi söker efter lösningar finns också arvet efter Palme och hans tid, på gott och ont – mycket på gott, vill jag hävda.

Noter
1 Norstedts, Stockholm 2010. 714 s. – Citaten i det följande är hämtade från denna bok, om inget annat anges.
2 I sin ”Kommentar till källorna” räknar Berggren upp verk om Palme och/eller hans politik. Vetenskapliga specialarbeten handlar bl.a. om Palme och medierna, utrikespolitikern, utbildningspolitikern och om hans retorik. Dessutom finns en rad skrifter som har Palme som upphovsman. Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm har lagt ut delar av Palmes arkiv på nätet. Se www.olofpalme.org.
Vem är Olof Palme? Ett politiskt porträtt, Timbro, Stockholm 1984.
4 Författarförlaget Fischer & Rye, Stockholm.
22 statsministerporträtt, Bonniers, Stockholm 2010. Palme är skriven av ekonomen Klas Eklund.
6 Europäische Verlagsanstalt, Frankfurt/M-Köln 1975; på svenska Brev och samtal, Tiden, Stockholm 1976.
7 Leopard förlag, Stockholm.
8 Prisma, Stockholm 1968. Formuleringen troligen för första gången använd i offentligheten vid ett tal i Stockholm 1964 vid SSU:s kongressfest.

Publicerad 2011 i nummer 1