Olympiska spel och religiös kult

För oxar var de olympiska spelen i det antika Grekland ingen bra tid. Varje gång slaktades hundra oxar på spelens tredje dag till Zeus ära. Det blodiga skådespelet visar tävlingarnas ursprung: redan pelasgerna, Greklands ursprungsbefolkning, ordnade tävlingar och religiösa ceremonier till gudarnas ära. De slutade blodigt och innehöll ibland till och med människooffer.

Religiösa tävlingar till gudarnas ära fanns inte bara i Olympia, utan firades regelbundet i många delar av Grekland. Inga goda utsikter för oxarna… Först 393 e.Kr. kunde de andas ut. De 293:e olympiska spelen var de sista under antiken. Kejsar Theodosius hade året innan utfärdat ett edikt som förbjöd all hednisk kult. Det sista beviset för att sport och religion under antika tävlingar var förbundna.

Grundaren av spelen i modern tid, baron Pierre de Coubertin (1863–1937) grep medvetet tillbaka på de antika tävlingarnas religiösas aspekt, om också i förändrad form. Coubertin ville bland de tävlande och åskådarna väcka en religiös medvetenhet, men förverkligade med sin olympiska rörelse endast ett humanistiskt-etiskt mål: folkförbrödring och mänsklig fullkomning. Jordiska mål, som baronen genom ceremonins kultiska utformning ville förhöja religiöst.

Coubertin ägnade mycket uppmärksamhet åt olika ceremonier, som medvetet var inriktade mot kultiska handlingar. Alltjämt tågar deltagarna in i stadion i en högtidlig procession, där de (sedan 1920) avlägger den olympiska eden. Värdlandets statschef öppnar spelen med ett i ordalydelsen noga fastställt tal.

Kathpress 2012-07-25