Om antireligösa strömningar i Sverige idag

I den senaste partiledardebatten, i tv-programmet  Agenda den 5/5, avfärdade Jan Björklund idén om sambeskattning som Sverigedemokraterna föreslagit som något vilket ”avskaffades i Sverige 1970 och finns kvar i det katolska Sydeuropa.” Att sambeskattning existerar och att det finns i bland annat Frankrike var inte huvudpoängen i Björklunds argument mot sambeskattning utan jämställdhet. Men det ligger något  mycket problematiskt i att  Björklund använde prefixet ”katolsk” som någonting underförstått dåligt och gammaldags, och  att han kopplade samman det med SD och katolska kyrkan. Tycka vad man vill om sambeskattning men denna form av ”guilt by association”–argument där Björklund kopplar samman den katolska kyrkan, som i Sverige består främst av invandrare, med ett främlingsfientligt parti är i mitt tycke direkt stötande.

Föreställningar om hur religioners roll i civilsamhälle och i politik bör se ut  är ofta färgade av fördomar mot religionerna och även av att allmänkunskaperna om religiös tro och praxis är väldigt låg i Sverige.

En anledning kan vara att man i Sverige inte dragit samma skarpa gräns mellan religion och stat som i Frankrike. Svenska kyrkan heter exempelvis fortfarande ”Svenska” kyrkan trots att den har väldigt lite med Sverige som sekulär stat att göra. Efter det att staten och Svenska kyrkan gick skilda vägar år 2000 borde enligt min mening Svenska kyrkan fundera över ett namnbyte för att tydligt markera sin egenart. Ur ekumenisk synpunkt vore det  också ett framsteg.

En annan anledning till okunskapen om religion kan vara att man i svensk dagspress inte har någon ”Religionssida” utan har valt att  endast inkludera näringsliv, sport, kultur – och så tv-guiden förstås. Att en religionssida lyser med sin frånvaro är en allvarlig brist, inte minst i SvD och DN i detta avseende inte  kan mäta sig med internationell dagspress. När det rapporteras om religion faller det ofta på reportrar som är föga insatta i den religiösa begreppsvärlden att ta sig an uppgiften, läs bland annat Fredrik Heidings kommentar om detta via länken längst ned som exempel.

Under den gångna Almedalsveckan arrangerade Newmaninstitutet i samarbete med Studieförbundet Bilda bland annat ett seminarium om antireligiösa strömningar i Sverige idag. Medverkande i panelen var Stefan Lindmark från Judiska församlingen i Göteborg, journalisten och författaren Katrine Kielos, Lasse Svensson som leder den nya Equmeniakyrkan samt Robert B Andrew, Chief of Political Section från USA:s ambassad.

Frågeställningarna rörde sig om huruvida det finns en särskild kritik mot kristna samfund och kyrkor och om rapporteringen i media om dessa frågor. Är det så att kristna värderingar som kan anses ”konservativa” i dagligt tal, får tjäna som exempel på hur vi  inte vill ha det? Hur bakåtsträvande det är med att betona familjen, gemenskapen och den enskilda individens tro?

Svaret är givet utifrån den första slagträet som kastades ut i partiledardebatten, som jag skrev om ovan. Är det försiktighet eller bara ignorans som präglar det svenska samhällets inställning till religiös tro och praxis? Enligt Stefan Lindmark så är en faktor konsensuskulturen som hämmar individers möjlighet att yttra sig religiöst i offentligheten. Under seminariet tog Stefan på sig sin kippa som är och förblir en judisk symbol, men som han i vanliga fall inte bär på grund av de ibland hotfulla situationer som uppstått.

Att se någon bära kippa i Sverige är i dagsläget inte särskilt vanligt, den lilla huvudbonaden är i Sverige inte förknippad med judendomen utan med staten Israel och därför är det riskabelt att bära den. Detta faktum är dock för mig obegripligt. Det finns flera religiösa symboler som vi möter i vår vardag utan att förknippa dem med en enskild stat. Inte många skulle beskylla någon som bär en hijab eller håller i ett radband att för den sakens skull stötta regimerna i Syrien eller Saudiarabien. Snarare skulle man konstatera att personen ifråga är muslim, punkt. Kanske är detta en generalisering, låt vara så, men faktum kvarstår att konsensuskulturen dikterar att om du bär kippa så stödjer du regimen i Israel. Robert B Andrew  från USA:s ambassad gav sitt perspektiv från USA, där personers religiositet inte ifrågasätts på samma sätt. Enligt Andrew har det mycket att göra med civilsamhällets intresse av att föra en interreligiös dialog, något som saknas i Sverige.

Katrine Kielos lyfte en annan aspekt under seminariet och menade att vi i Sverige har svårt för flera identiteter i en person, särskilt när det kommer till religion. Det blir för mycket att ta in att någon är mer än bara medelsvensson. I ett annat seminarium under Almedalsveckan om begreppet ”svenskhet” exemplifierade Soran Ismail detta med att ingen skulle reagera starkt på att någon både var småbarnsförälder och håller på Bajen. Men i Sverige kan man inte vara både feminist och katolik. Det blir en krock i hjärnkontoret.

Samtalet i panelen kom i stora drag även att att handla om identiteten som religiös i Sverige, en identitet som vissa tvingas dölja, snarare än en uttalad fientlighet mot religiösa personer, även om dessa återfinns i statistiken och mediarapporteringen. och även om Riksdagens öppnande firas med en gudstjänst är chansen att Fredrik Reinfeldt skulle avsluta sina tal med ”Gud välsigne Sverige” liksom Barack Obama avslutar med ”God bless America” obefintlig. I Sverige ligger fientligheten mer i det tysta, i blickarna, i det svenskaste av alla särdrag; den passiva aggressiviteten. Och ibland i de små, små orden i en partiledardebatt.

FJS

 

 

 

Fredrik J Silberleitner 2013-07-11

http://signum.se/svenska-dagbladet-eller-dagens-nyheter/