Om den levande filosofin i DN

av ERIK ÅKERLUND

Dagens Nyheter har i dagens kulturdel (sidorna 4–5; på nätet via DN-plus här) en brett uppslagen artikel av Sverker Lenas om filosofin, som trots ihärdiga rykten om motsatsen fortfarande lever. Nya föreläsningar och ståupp-shower, liksom lanseringen av tidskriften Modern Filosofi på Bokmässan i Göteborg tas som aktuella livstecken.

Chefredaktören för Modern Filosofi, Patrik Hadenius [bilden], säger att filosofi under en längre tid uppfattats som ”mossig och överakademisk”, men att den nu står inför en renässans i bredare folklager. Förändringar i teknik och samhälle ställer oss inför nya utmaningar som kräver att vi tänker igenom vissa saker på nytt från grunden. De grundläggande frågeställningarna som tas upp kanske kan sammanfattas som: Hur bör jag/vi handla? Och hur ska samhället vara uppbyggt?

Jonna Bornemark, som är föreståndare för Centrum för praktisk kunskap vid Södertörns högskola, vittnar också om ett ökande intresse av att diskutera existentiella frågor, speciellt inom olika yrkesgrupper där många av de val som görs i verksamheten bygger på någon ”kalkyl” som lämnar många etiska frågeställningar därhän. Vilken patient ska jag/vi prioritera? Hur ska jag hantera en person som är självmordsbenägen och vill tala om döden?

I slutet av artikeln får Olav Gjelsvik, professor i filosofi vid Oslo universitet, uttala sig om den svenska situationen vad gäller filosofi. Han gör då bedömningen att den svenska filosofin står sig mycket väl i en internationell jämförelse. Han nämner här framförallt företrädare för den analytiska filosofin, filosofer som står i en tradition där man har en stor tilltro till formella metoder och symbolisk logik för att behandla och lösa filosofiska problem.

En lite märklig avslutning blir detta på artikeln, då man får anta att mycket av den kritik mot tidigare filosofi som framförs tidigare i artikeln – ”mossig och överakademisk” – får antas bland annat rikta sig mot den filosofiska tradition som filosoferna som nämns i slutet av artikeln representerar. Naturligtvis kan olika typer av filosofer och filosofier lyftas fram i en och samma artikel, men kanske kunde detta förhållande i alla fall kort ha blivit belyst.

Det är annars påfallande hur starkt inriktad på frågor om handling – enskilda eller gemensamma – som den filosofi som tas upp har. Frågor såsom vad som är verkligt eller vad vetenskapen kan säga oss om denna verklighet, exempelvis, får i varje fall ingen plats i artikeln.

Kanske kan man se det som att denna nyare filosofi liknar den antika i det att den mer handlar om ett sätt att leva, snarare än om en ”lära”. Frågorna riktar sig då också främst mot just handling och praxis, hur våra egna liv och hur samhället ska formas och organiseras. Den franske filosofen Pierre Hadot [bilden] har lyft fram denna aspekt av den antika filosofin i flera böcker. Detta utesluter ju dock inte mer teoretiska frågor, och gjorde det inte heller under antiken. Stoikerna delade exempelvis upp filosofin i logik, fysik och etik, där de tre var oupplösligt förenade. Hur jag bör handla har att göra med verklighetens natur.

Det är dock, förstås, positivt om filosofin får ett uppsving. Särskilt glädjande är det om man inser att inte vetenskapen ensam kan leda oss fram till hur vi bör handla och leva. Bara insikten om vetenskapens, liksom det byråkratiska organiserandets, begränsningar är glädjande.

Till sist bara ett lite grinigt påpekande av en mening i texten, som säkert innebär ett misstolkande av personens intention i intervjukontexten. Det påpekas att filosofin tidigare sågs som ett ämne som är ”sist på behovstrappan”, något som nu alltså får antas ha förändrats. Frågan är dock om filosofin kan förbli filosofi om det inte är just sist på behovstrappan. I början av sitt sexbandsverk om den grekiska filosofins historia skriver W. K. C. Guthrie (1906–1981) följande om vad som utmärkte just filosofin vid dess uppkomst mot tidigare tänkande, ibland annat Babylon och Egypten:

”Utilitaristiska motiv hämmar enbart filosofin – inklusive den rena vetenskapen – eftersom den kräver en högre grad av abstraktion från världen av omedelbara upplevelser. Den kräver dessutom vidare generaliseringar, och en friare rörlighet för tänkandet i de rena begreppens värld, än vad ett underordnande under praktiska ändamål tillåter. Det är sant, men ovidkommande, att praktiska ändamål också kan gynnas i det långa loppet om man ger fria tyglar till rent vetenskapliga förklaringar.
Filosofin uppstod inte på grund av ett behov som rörde det mänskliga livets nödvändigheter eller bekvämligheter. Det var snarare tillfredsställandet av dessa behov som utgjorde möjlighetsbetingelsen för filosofins själva existens.
Vi kan hålla med Aristoteles som, sedan han gjort gällande att filosofin har sin upprinnelse i förundran, tillägger: ’Historien stöder denna slutsats, för det var efter tillfredsställandet av de huvudsakliga nödvändigheterna – inte bara för livet, utan för ett bekvämt liv – som sökandet efter denna intellektuella tillfredsställelse började.’
Vi instämmer också med Hobbes, som i mångt och mycket sade samma sak: ’Otium [leisure – här finns symptomatiskt nog ingen bra svensk översättning, övers. anm.] är filosofins moder, och sam-väldet moder till frid och otium. Var först var stora och blomstrande städer, där också var först studiet av filosofin.’” (A History of Greek Philosophyvol. I, s. 31)

Praktiska frågor rörande handling är förstås inte alls fel att ta upp inom filosofins ramverk. Men där dessa frågor inte förankras i frågor om verkligheten och dess natur, och där dessa frågor i sin tur inte förankras i den djupa mänskliga förundran inför denna verklighet, där riskerar också filosofin att gå förlorad, om än inte till namnet.

Erik Åkerlund 2014-09-24