Om kyrkans väsen

Av Karl Kling

Il.
Kyrkans djupaste väsen är alltså vår Gudsgemenskap i Kristi mystiska lekamen, vars lemmar vi äro. Kyrkan är en levande verklighet, icke blott en yttre organisation, en anstalt för att föra oss till Gud, nej, hon är själv denna förening med Gud. Kyrkan för oss icke blott till Kristus, hon är Kristus själv, Kristi mystiska lekamen. Om jag säger Kristus eller Kyrkan är det en och samma sak. Jag kallar Kyrkan Kristus, när jag betraktar henne såsom den livgivande principen, och jag kallar henne Kristi mystiska lekamen, när jag betraktar henne såsom den livemottagande principen. Men allt tillsammans är endast en helhet: Kristus, som giver liv åt sin kropp.

Ur detta Kyrkans väsen framgår nu med inre nödvändighet alla Kyrkans egenskaper. Så kan Kyrkan först och främst blott vara en enda. Kristus är en, hela människosläktet är ett, och Kristus har ingått gemenskap med det ena hela människosläktet icke blott med olika enskilda människor, utan med alla såsom lemmar av hela släktet. Därför finnes blott en gemenskap mellan Kristus och Kyrkan, finnes blott en Kyrka. Liksom Kristus endast har en kropp, kan det finnas endast en Kyrka.
Ur detta Kyrkans väsen framgår också hennes enhet och enighet. Hela Kyrkan har endast en livsprincip, som kommer i de olika lemmarna genom tron och födes genom sakramenten. Därför gäller samma tro, samma sakrament för alla. Just nu för tiden talar man ju så mycket om kyrkans enhet och enande. För Kristi Kyrka finns endast en enhet, ett enande. Alla måste återigen bliva lemmar av samma kropp, måste därför inordna sig i Kristi Kyrkas organism. Det är Kristus själv som utgör sin mystiska lekamens enhet. Samma liv måste gå genom alla lemmar. Men om än alla lemmar måste ha ett och samma liv, så betyder detta icke att alla lemmar måste vara lika. Nej, något sådant är absolut omöjligt. Ty att vara lemmar betyder just att vara olika. Så har var och en sin ställning i Kyrkan, även varje folk sin plats i Kyrkans stora utveckling. Och i den meningen kan man tala om en folkkyrka, att ett folk utvecklar i Kyrkans enhet sina anlag till det helas bästa.

Också i den svenska kyrkans sista kyrkomöte i höstas talades om folkkyrkan. Enligt Svenska Dagbladet av den 2 november 1929 var det Biskop Billing, som vid slutmotionen framhöll att svenska kyrkan visserligen är statskyrkan, men för den skull icke ett statsorgan. Det skulle vara folkkyrkan i ordets verkliga betydelse. Men vad menar biskopen med folkkyrkan? Jag citerar hans anföranden enligt Svenska Dagbladet: ”Motionens grundval är den religiöst betonade folkkyrkans idé. Den innebär icke att kyrkan skall befrias från alla andra uppgifter än de rent religiösa men att alla andra uppgifter måste bedömas enbart från de religiösa utgångspunkterna. Folkkyrkan vill omspänna hela folket, den kräver icke av sina medlemmar något visst stadium i intellektuellt, religiöst eller sedligt hänseende. Detta skiljer folkkyrkan från frikyrkan eller föreningskyrkan, som det rättare borde heta, vars utgångspunkt är den personliga tron. Den katolska kyrkan ville omspänna hela världen, den gick över staternas gränser och ansåg sig ha ett ämbete även i världsliga ting. Därför blev den ingen folkkyrka. Folkkyrkan vill tjäna hela folket inom det land, där den verkar.”

Vilken skillnad mellan en sådan folkkyrka och kyrkan i en katolsk mening! Visserligen skall den svenska folkkyrkan icke betraktas som ett statsorgan, utan den skall tjäna den privates religiösa syften. ”För inträde i kyrkan fordrar man ett allvarligt beslut att träda i nådemedelsgemenskap med kyrkan. Därmed har icke avsetts nattvardsgång utan endast, att den inträdande önskar begagna sig av kyrkan i dess uppgift som förvaltare av nådemedlen.” Den enskilde kan alltså begagna sig av kyrkan för sina privata religiösa önskningar. Såsom vi förut hört, kräver folkkyrkan icke av sina medlemmar något visst stadium i intellektuellt, religiöst eller sedligt hänseende. Här måste man verkligen fråga: Vad har väl ett sådant kyrkligt samfund egentligen gemensamt med Kristi Kyrka? Ty tron finns där väl icke mer; den personliga tron är ju enligt motionen utgångspunkten för fri- eller föreningskyrkan och även huvudskillnaden mellan henne och folkkyrkan. Därmed har kyrkan sjunkit ned till en privatsak i det religiösa livet. Man frågar sig: Vari består här egentligen kyrkans enhet, vad är det, som ännu förenar alla?

Huru helt annorlunda i Kristi Kyrka. En stor enhet, en stor organism med visserligen olika lemmar, men med en och samma livsprincip, Kristi mystiska lekamen. Då vi tala om kyrkans enhet, vill jag ännu antyda en tanke om kyrkans enhet genom alla århundraden. Kristus förblir alltjämt densamme och även hans mystiska lekamen, om än alla lemmar under tidens lopp ändras, såsom även människan är densamma som barn och som fullvuxen. Sålunda ha vi nu 1930 samma kyrka som bestod den gången i apostlarna. Senapskornet har endast vuxit upp och har blivit ett träd. Dock är det ännu samma träd. Och det är ännu samma lära, samma andliga livsprincip, som verkade i apostlarne och i vår kyrka. Denna levande lära är egentligen det som vi kalla tradition.

Kyrkans väsen som Kristi mystiska lekamen ger oss först den rätta uppfattningen om den enskildes förhållande till Gud. Människans förhållande till Gud är nämligen icke ett individuellt förhållande, individuellt i en modern mening. Lika litet som Gud har skapat i första rummet enskilda människor, utan ett människosläkte, vars lemmar de enskilda äro, lika litet har han återlöst de enskilda som individer, utan hela släktet och först i detta de enskilda såsom släktets lemmar. Även vi stå nu i Kristi Kyrka icke inför Gud såsom absolut enskilda varelser, nej vi äro lemmar i Kristi mystiska lekamen. Kristus träder först och främst i förbindelse med sin mystiska lekamen och sedan med de enskilda endast såvida de äro lemmar av hans lekamen, alltså Kristus är förbunden med Kyrkan och med de enskilda endast som Kyrkans medlemmar. Vår verkliga gemenskap i Kyrkan är därför icke ett de troendes alster, en skapelse av enskilda människor, utan en genom det hela gående enhet, som förefinnes före de enskilda. Det är den återlösta och med Kristus förbundna mänsklighetens inre enhet.

D:r Lydia Wahlström säger en gång i sin bok: Katolskt och Protestantiskt i medeltid och nutid: ”Vad är i själva verket kyrkan, om inte en sammanslutning av människor,” (s. 13) och på ett annat ställe: ”Katolska kyrkan är icke bara att betrakta som en religiös institution utan framför allt som en världslig stat, ett slags fortsättning på det gamla romerska riket, inte bildligt talat utan fullkomligt bokstavligt.” (s. 40). Detta är naturligtvis intet annat än en vrångbild av Kyrkan. Den fattar icke ens Kyrkans yttre form, mycket mindre hennes inre väsen. Redan D:r Wahlströms individualistiska uppfattning om människan är raka motsatsen till människans verkliga väsen och så avstänger hon redan i början för sig vägen till varje förståelse av kyrkans väsen, som är icke något annat än gemenskap med Gud i Kristus.

Gustaf Aulén, professor vid teol. fakulteten vid Lunds universitet skrev för några år sedan en bok: Evangeliskt och Romerskt. I ett kapitel: ”Individualism och samfund” undersöker han de olika betydelserna av uttrycket Individualism. Om man tager individualism såsom omedelbarheten i det religiösa gudsförhållandet, så är det uppenbart för honom, att evangelisk kristendom måste betecknas såsom individualistisk. Han skriver: ”Intet får tränga sig emellan Gud och den enskilda själen. Reformationen visste sig ock i detta stycke stå i kampställning mot romersk kristendom.” Professor G. Aulén vill icke förneka att det ock skulle kunna finnas ett dylikt omedelbart gudsförhållande inom den romerska kyrkan men fortsätter: ”Det finnes i det romerska kyrkosystemet mycket, som är ägnat att lägga hinder i vägen för det religiöst omedelbara och personligt fria gudsförhållandet. Ja, själva detta kyrkosystem med dess krav på obetingad lydnad under den ”ofelbara” påven och den av honom regerade hierarkien är ett sådant hinder. Kräves här alltså obetingad lydnad för mänsklig makt, så har kyrkosystemet därmed blivit något som ställer sig vid sidan av Gud. Den religiösa individualismen träder i konflikt med det romerska kyrkoidealet.” (s. 37). Så professor Aulén.

Just detta omedelbara gudsförhållande, i vilket man ofta ser protestantiska kyrkans djupaste väsen, skall saknas i katolska kyrkan, och därför skall ock protestantiska kyrkan vara en högre form av kristendomen än katolska kyrkan. Är det verkligen så? – – –

Kan det överhuvudtaget finnas ett mera omedelbart gudsförhållande än i katolska kyrkan? Vi Kyrkans medlemmar äro ju lemmar av Kristi mystiska lekamen. Kyrkan träder ju icke mellan Gud och den enskilde, hon är ju Kristi mystiska lekamen, som är Gud. Såsom själen i kroppen står i omedelbar förbindelse med alla lemmar, och kroppen icke står mellan själen och de enskilda lemmarna, de utgöra ju just kroppen, så står Kristus i omedelbar förbindelse med sin mystiska lekamens alla lemmar, med alla till honom hörande människor. Kyrkan står icke mellan Gud och människorna, utan hon är det genom alla lemmar gående gudomliga liv, som blir synligt i Kyrkans yttre form. Katolska Kyrkan har därför i sitt innersta väsen ett omedelbart individuellt gudsförhållande och det är ändock samfund eller rättare sagt är just därför samfund.

För den ovan skildrade protestantiska individualismen är det svårt att bilda ett samfund, en kyrka. Prof. Aulén vill icke ens förneka, »att enskilda människor kunna leva som evangeliska utan närmare beröring med evangeliskt samfundsliv» (s. 43). För honom är kyrkan blott en yttre sammanslutning (jfr. D:r Lydia Wahlström), vid vilken enskilda själar skola stödja sig. Kyrkan är alltså en människoskapelse, en form, som kan nyttja, men icke förplikta någon. Här står kyrkan verkligen mellan Gud och själarna. Visst kan protestantiska kyrkan icke vara ett hinder, ty hon förpliktar ingen.

Den protestantiska individualismen har därför även fört till den mycket omtalade osynliga kyrkan. Om man är konsekvent, så måste man säga, att den protestantiska individualismen gör ett samfund, en gemenskap omöjligt. Om endast de enskilda människorna såsom enskilda stå i ett omedelbart gudsförhållande, då kan kyrkan blott vara summan av alla dessa. Men en sådan mängd kan lika litet vara en gemenskap, som många enskilda sandkorn i en stor sandhög. Ha vi här också en viss yttre enhet, en hög, så dock aldrig en gemenskap. Ja t. o. m. denna enhet kommer endast genom människans tanke, som uppfattar högen såsom enhet. Om varje människa skulle ha sitt säregna gudsförhållande såsom enskild varelse, skulle vi icke ha något som kunde förbinda dem till att bliva en kyrka. Just denna uppfattning om att mänskligheten är en stor mängd och icke någon gemenskap gör ett djupare samfundsbegrepp omöjligt. Ty Kyrkan kan endast där vara ett samfund, där gemenskap redan ligger i människans naturliga väsen, som genom Kristus i kyrkan blir upphöjd till en högre gemenskap.

Ur den katolska uppfattningen om Kyrkan såsom Kristi mystiska lekamen framgår även att hon är den allenasaliggörande. Ty endast Kristus i sin mystiska lekamen kommer till saligheten. Ty endast de med Kristus förbundna ha i honom gemenskap med Gud. Alla de, som icke tillhöra Kristi mystiska lekamen, som icke äro lemmar i honom få ingen gemenskap med Gud, kunna därför icke bliva saliga. Som vi sett, blir man Kristi lem genom tro på Kristus och Gud och genom att låta döpa sig. Om ens övernaturliga liv nu går den vanliga och ordinarie vägen, skall han också i sitt livs yttre form komma till Kristi mystiska lekamens gemenskapsform, d. v. s. han måste bli medlem i Kristi Kyrka, i katolska kyrkan, han måste även inordna sig i den yttre form, som framväxer ur Kristi inre liv, som är ett yttre tecken för Kristi organiska inre liv. Om någon därför känner katolska kyrkan som Kristi rätta kyrka, och icke vill sluta sig till denna gemenskap, så motsätter han sig därigenom Kristi mystiska lekamens liv, som just nödvändigt yttrar sig i denna form. En sådan människa kan icke bli lem i Kristi lekamen, så länge hon förnekar denna organiska form. Men tvärt om kan väl någon, som icke känner Kristi kyrka i dess yttre form, tillhöra Kristi mystiska lekamen. Han kan genom tron och dopet vara lem i Kristi mystiska lekamen utan att ha uppnått den yttre gemenskapsformen. Så finns säkerligen många bland våra skilda kristna bröder, som deltaga i katolska kyrkans liv utan att veta det. Dock så lyckliga som Kyrkans egna barn äro de icke. En olycka är det i alla fall att icke uppnå Kyrkans yttre gemenskap. Ty kyrkans strömmande liv i sakramenten finns endast i Kyrkans fullständiga gemenskap.

Först denna uppfattning om Kyrkans väsen såsom Kristi mystiska lekamen låter oss djupt förstå alla hennes egenskaper. Denna uppfattning ger oss en helt annan syn på henne, gör för oss så många eljest svårt fattbara saker självklara. Jag vill endast ännu antyda några punkter.

En kristens fullkomlighet består i Kristi mystiska lekamen. Vår andliga utveckling måste alltså alltid ha denna syn på Kyrkan, alla dygder måste till sist vara ett främjande av Kristi mystiska lekamen. Kristus står och måste stå i medelpunkten av hela vårt asketiska strävande, och det bör i sitt väsen präglas av universella drag.

Nu förstå vi även den s. k. liturgiska rörelsen. När vi bedja under den allmänna gudstjänsten, bedja vi såsom Kristi lemmar. I liturgien framträda vi såsom gemenskap inför Gud, icke såsom många lösryckta individer. Därför hör till idealet vårt gemensamma deltagande i gudstjänsten, som naturligtvis bör vara genomträngt av den individuella andakten.

Ur denna kyrkans verklighet såsom Kristus måste man också bedöma alla hennes relationer till staten. Endast från denna synpunkt kan man begripa katolska kyrkans hållning gentemot staten att den icke kan vara underordnad någon stat.

Icke mindre förstår man av hennes väsen hennes ställning emot världsandan, om vilken den helige Johannes ofta talar i Skriften. Kyrkan och världsandan, Kristus och Antikrist, det är den stora motsatsen i världen. Till Kyrkan eller Kristus höra de, som äro besjälade av Kristi ande, till världsandan eller Antikrist alla de, som icke äro förbundna med Gud genom Kristus, utan som se i världen sin gud, ja som vilja vara sin egen gud. Därav kommer världens kamp emot Kyrkan. Och kamp emot Kyrkan för alltid med nödvändighet till förnekandet av Kristi gudom och slutligen av Gud själv.

Även angående Guds moder är här ett ord att säga. Endast ur det sammanhang, som består mellan Kristus och Kyrkan, kan den säregna ställning begripas, som den Heliga Jungfrun intager i Kyrkan, i Guds rike. Hon är faktiskt på grund av att hon är Kristi moder och att ett djupt organiskt sammanhang råder mellan Kristus och Kyrkan, d. v. s. oss, i ordets djupaste bemärkelse även alla kristnas moder.

Om vi i vår tid trots de största bemödande om Kyrkans enande ändå icke kunna komma till någon enhet i kristenheten, så ligger den djupaste grunden däri att man på många håll icke har den nödvändiga klarheten om Kyrkans väsen, att man blott allt för ofta icke alls mer har något begrepp om Kyrkan. Därför är det nästan omöjligt att tala med en icke-katolik om Kristi Kyrka. För de flesta av dem är kyrkan endast en anstalt, en förening, grundad av människor för att befrämja de enskildas religiösa behov. Huru kan en människa förstå Kyrkans väsen, om hon icke tror på Kristi gudom, ja kanske icke ens på en personlig Gud. För en sådan människa måste Kyrkan vara meningslös.

Det djupaste skälet till att vi icke mer förstå varandra ligger i den moderna filosofien. Sanningens relativism, som i form av modernism ingått i den moderna protestantiska teologien, gör en förståelse allt svårare. Den värsta villoläran torde väl ha varit att man förklarat kristendomens olika former för lika goda och bedömer deras värde endast efter den nytta de bereda den världsliga kulturen. Om vi vilja förstå varandra, måste vi först komma till den ena trons absoluta sanning, som allena kan vara grundval för Kyrkans enhet. Om katolska kyrkan icke avstår från sina fordringar, så ligger grunden däri att hon icke kan ändra Guds absoluta sanning. Kristus kan icke uppgiva sig själv, han som har sagt: »Himmelen och jorden skola förgås, men mina ord skola icke förgås» (Lc. 21. 33).