Om minareter och religionens plats i offentligheten

av FREDRIK HEIDING
Enligt en nyligen genomförd Sifo-undersökning säger 60 procent av Sveriges befolkning nej till tillstånd för böneutrop, medan 21 procent säger ja. Flera debattörer och politiker har också sagt nej, medan andra däremot ställer sig positiva till detta – med vissa reservationer. Till den senare gruppen hör till exempel en osignerad ledare i Dagens Nyheter (10 mars, läs här), Håkan Holmbergs ledare i Upsala Nya Tidning (18 mars, läs här), Aron Verständig, ordförande i Judiska föreningen i Stockholm, i DN kultur (16 mars, läs här).

Värnandet av en religiös minoritet, religionsfrihet och legitimt behov av en offentlig plats i samhället är några av argumenten för böneutrop. Reservationerna hänger ihop med ljudvolym och frekvens, men också att man i samband med godkännande av böneutrop behöver vara ”på sin vakt mot muslimsk extremism” (ledaren in DN). En annan reservation som lät litet lustig, men som framfördes på allvar i ett inlägg i Sveriges radio P1, kom från en medborgare som kunde tänka sig böneutrop under förutsättning att dessa yttrades på lokal dialekt, i detta fall på göteborgska!

Min egen position ansluter sig till ”ja, men” och gör så genom att bredda perspektivet och sätta in den avgränsade frågeställningen om böneutrop i ett större sammanhang. Svar ja, eftersom religion kan betraktas som offentlig i motsats till privatreligiositet. Huvudargumentet är alltså att religionen är utåtriktad. Här finns dock en intressekonflikt på grund av att religion i Sverige under det senaste århundradet har definierats som just personlig och privat.

Trappa som leder till Areopagen i Athen
där aposteln Paulus diskuterade med poeter och
filosofer av annan övertygelse än kristen tro
.

Argument på ett principiellt plan till stöd för böneutrop kan man hämta från Andra Vatikankonciliets (1962–1965) deklaration ”Om Kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna” (Nostra aetate, nr 3 som har en generös hållning gentemot islam) och ”Om religionsfriheten” (Dignitatis humanae). I det senare dekretet heter det (nr 3) att: ”[…] människans sociala natur kräver i sig att människan ger dessa inre religiösa akter yttre uttryck, att hon i religiösa ting har utbyte med andra, att hon bekänner sin religion i gemenskap med andra. Följaktligen begås en orätt mot den mänskliga personen och mot den ordning som Gud bestämt för människorna, när människan vägras fri religionsutövning i samhället, så länge den offentliga ordningen bevaras.” Formuleringarna här är allmänt hållna, men tycks förutsätta religiösa uttryck offentligt även utanför en kyrkas, en synagogas eller en moskés väggar.

I Dignitatis humanae sägs det också att majoritetens religion i ett samhälle behöver ta hänsyn till minoriteterna och ge dem utrymme i ett pluralistiskt samhälle: ”Om med hänsyn till särskilda nationella förhållanden ett visst religiöst samfund får speciellt medborgerligt erkännande i statens rättsordning, är det nödvändigt att samtidigt alla medborgares och alla religiösa samfunds rätt till frihet i religiösa ting erkänns och iakttas.” (nr 6) Detta är alltså en katolsk syn på olika religioners plats i samhället.

Det är nödvändigt att göra en distinktion mellan att ta plats i offentligheten och hur detta sker. I debatten har man jämfört böneutrop med kyrkklockor. Men frågan måste sättas in i en större referensram. Om vi bara skulle höra böneutrop på arabiska skulle nämligen islam endast uppfattas som något främmande. Utöver minareter krävs andra kanaler genom vilka islam kan förmedlas, diskuteras och även prövas kritiskt. Det behövs en offentlig diskurs i medier, seminarier, evenemang, möten och så vidare. [Bilden: tryckpress från Nördlingen, Tyskland.]

Behov av muslimska röster och ansikten

Är det inte så att en svårighet med integration av islam i Sverige är bristen på språkrör och muslimska medier på svenska? Visserligen har Islamiska förbundet en informativ hemsida (klicka här) och till exempel moskén på Södermalm i Stockholm ger ett utåtriktat intryck (hemsida här) samt litteratur om islam kommer ut relativt regelbundet. Men är det ändå inte så att många känner att de behöver mer information om islam och kontakt med muslimer? Var finns de ansikten som representerar denna religion?

Moskén på Södermalm, Stockholm.

Mer information och bättre kontakt kan leda till allmänbildning och ökad förståelse för islam. Både för dess attraktiva sidor (som exempelvis sufimystik) och dess mer problematiska sidor (begränsad religionsfrihet för andra religioner än islam). En närmare betraktelse och ökad kunskap om islam kan också visa att den precis som kristendomen har flera olika inriktningar.

Ökad acceptans de senaste decennierna för två andra religiösa minoriteter, judar och katoliker, har delvis berott på närvaro i offentliga medier och publikationer av olika slag som undervisar om och reflekterar över dessa religioner. Men det är ett långsiktigt projekt. Förutom utrop av muslimsk religion behövs utläggningar om islam i Sverige och öppna diskussioner om hur denna religion förhåller sig till den mångfald av livsåskådningar som finns i ett alltmer pluralistiskt land.

Jag är i detta sammanhang väl medveten om att såväl kristna som muslimer från till exempel Mellanöstern har gjort väldigt dåliga erfarenheter av fundamentalistisk islam och då kanske inte mänsklig kommunikation är en framkomlig väg utan försoning får ske på annat sätt och över lång tid.

Fredrik Heiding 2018-03-19

Osignerad ledare i Dagens Nyheter, via denna länk här

Håkan Holmberg, ledare i UNT, finns här

Aron Verständig, ordförande i Judiska föreningen i Stockholm, DN kultur, via denna länk

Hemsida för Islamiska förbundet finns här

Hemsida för moskén på Södermalm i Stockholm finns här

Erfarenheter från böneutrop från moskén i Fittja, Stockholm, kan man läsa om här

Läs också inlägg i tidningen Världen idag, där en muslim i Ljungby i Småland uttalar sig att han inte förespråkar böneutrop. Länk till artikeln här