Om Nordkorea – Flickan med sju namn

RECENSION av GERT-OVE FRIDLUND

Hyeonseo Lee: Flickan med sju namn: min flykt från Nordkorea. Översättning av Emeli André. Lind & Co 2018, 350 s.

”Nordkorea är en ateistisk stat. Någon som ertappas med en bibel riskerar avrättning eller livstids fångläger. Kim-dyrkan är det enda tillåtna uttrycket för andlighet. Shamaner och spådamer är också förbjudna, men personer på ledande positioner i regimen går till dem. Vi hade hört att till och med Kim Jong II själv brukade rådfråga dem.”

Stycket återfinns i Hyeonseo Lees bok Flickan med sju namn. Undertiteln talar klartext – ”Min flykt från Nordkorea”. Flykten från hemlandet bildar just textens kärna, även om författaren har betydligt mer än så att berätta. Numera arbetar hon också bland annat för mänskliga rättigheter, och hennes vittnesmål har uppmärksammats mycket väl internationellt. Boken har utgivits i 20 länder.

Hyeonseo Lee flydde från Nordkorea i tonåren och kom sedan att vistas länge i Kina och Sydkorea, ofta under mycket besvärliga förhållanden. Om den landsflykten handlar stora delar av hennes bok.

Allra mest fångar emellertid bokens inledande avsnitt, där författaren med säker blick beskriver sidor av den nordkoreanska staten. Hon tar fasta på den sociala hierarkin, personkulten, korruptionen, svälten, offentliga avrättningar, olika fångläger, med mycket mera – inte sällan utifrån det självupplevda och i avslöjande närbilder. Stort utrymme ägnas likaså familjen och tidiga barndomsminnen. Prosan är särskilt vacker och bildtät i dessa avsnitt, där en hel del naturiakttagelse får plats. Läsaren leds till många av de områden där Hyeonseo Lee varit bosatt. Bilderna är livfulla och precisa, nästan aldrig idylliserande. Dofterna bär långt.

Lika starkt fångar hennes politiska diagnos på sitt forna hemland. Värt att notera är till exempel kastsystemet i Nordkorea. Hyeonseo Lee nämner hela 51 statusgraderingar. ”Ironin var”, skriver hon, ”att den nya kommuniststaten hade skapat en social hierarki som var mer komplicerad och stratifierad än den någonsin var under feodalherrarnas tid.” Hennes exempel illustrerar en talande aspekt av den totalitära staten och dess hierarkier.

Ekonomiska problem faller däremot i skugga. Författaren säger endast några ord om planhushållningen och dess avarter, vilket kan upplevas som en brist i texten.

Längre fram skildras så flykten till Kina, där hon lever som illegal invandrare och hankar sig fram som servitris och, en tid därefter, som tolk i Shanghai. Tids nog återvänder hon till den nordkoreanska gränsen för att få ut modern och sin bror ur landet, ett arrangemang som kom att lyckas.

Vistelserna i Kina och Sydkorea skildras ganska detaljerat. Lee beskriver språk och kulturer, nästan allt som möter hennes blick. Särskilt intressant är jämförelsen mellan länderna som hon vistas i – här bjuds flera lärorika inblickar. Bokens avslutande delar handlar om möten och strapatser under långvarig exil. Mycket rör sig här kring ID-kort, dollar och lögner.

Hyeonseo Lee bygger skickligt upp en kuslig atmosfär, ofta med mönster från spänningsgenren. Det är en effektiv men samtidigt riskabel metod. Vissa delar av hennes historia riskerar att drunkna i effektsökande och alltför polerade uttryck. I den meningen blir texten delvis anonym. Flera stycken kryddas också med väl dramatiska uttryck – ”Mitt blod frös till is”, ”Min mage fylldes med fjärilar”, och så vidare. Författaren talar om vålnader och iskalla vindpustar på ett sätt som leder tankar till en billig spionroman. Här speglas nog en av riskerna med att använda medförfattare.

Frånsett dessa överflödiga ingredienser rymmer boken en substansrik och i många avseenden aktuell skildring av tillvaron i en sluten diktatur. Den bjuder också en bitvis fängslande skildring av en oppositionell persons vägran att underordna sig förtryck. Exilens villkor skildras på ett tankeväckande sätt.

Utifrån eget exempel lyckas författaren onekligen belysa något allmängiltigt om landsflykt och identitet. Oavsett destination och villkor för asyl lever, menar hon, rollen som avhoppare alltid kvar. Kvar finns en längtan tillbaks till ett hemland. Bokens prolog ger ett tydligt besked: ”Den enkla lösningen på mitt identitetsproblem är att säga att jag är korean, men det finns inget sådant land. Det enda Korea existerar inte.”

Gert-Ove Fridlund 2018-03-26