Om vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten

Om vanans makt – turbulenser i statskyrkosystemets kölvatten
– Fortfarande är steget från ”Svenska kyrkan” till ”svenskarnas kyrka” uppenbarligen ganska kort på många håll.

Året är 2014, i början av oktober. Riksmötet öppnas med sedan några årtionden sedvanlig reducerad pompa. Innan de nyvalda ledamöterna samlas i riksdagshuset bevistar det stora flertalet – även detta som brukligt – en gudstjänst, denna gång i den katolska Eugeniakyrkan vid Kungsträdsgården, fem minuters gångavstånd från kammaren. Gudstjänstförrättaren är Anders Arborelius, biskop för Stockholms katolska stift. Kungafamiljen har placerats på plyschklädda stolar framför bänkraderna, vars första rad intas av regering och talman liksom av ledare för olika kyrkor och religiösa sammanslutningar. Inför avslutningen meddelas att nästa ’riksmötesöppningsgudstjänst’ skall äga rum i synagogan, även den belägen nära Kungsträdgården, och den nästföljande i moskén på Söder. Sedan blir det Citykyrkans tur. Och så vidare. Även förbundet ”Humanisterna” har antytt visst intresse.

En saga? En dålig profetia? Eller ett rimligt krav? Svenska kyrkan – själva namnet kan ge anledning till undran om vilka identiteter som skall uttryckas genom denna sammansättning av adjektiv och substantiv – är väl ändå inte längre statskyrka, inte längre ”svensk nationalkyrka”, så som riksdagen som är nationens representant? Eller?

Framtidsperspektivet ovan lär väl ännu ganska länge förbli en önskedröm. Det tycks vara självklart att riksmötet föregås av att ledamöterna samlas i en lokal tillhörande just Svenska kyrkan och att gudstjänsten utformas primärt i det samfundets tradition. Att inslag från andra trosriktningar fortfarande kan uppfattas som olämpliga och provocerande bekräftades av uttalanden från flera riksdagsledamöter så sent som i samband med riksmötets öppnande i september i år. Lika självklart verkar det vara att statschefen med familj infinner sig vid gudstjänsten. Enligt grundlagens successionsordning (§ 4) tvingas ju Sveriges monark, maktlös, omstridd, men ändå en viktig nationell symbol, ”alltid” att tillhöra denna kyrka. Samma krav gäller ”arvprinsar och arvprinsessor”. Kan detta uppfattas på annat sätt än att det finns en kvardröjande föreställning om identitet mellan ”svenskhet” och detta ”svenska” trossamfund?

Intrycket förstärks av innehållet i Lagen om Svenska kyrkan (1998:1591), i kraft sedan den 1 januari 2000. Där har ju av svenska folkets representanter vissa grundläggande förhållanden lagts fast, nämligen att ”Svenska kyrkan är ett evangelisk-lutherskt trossamfund” (§ 1) och ”en öppen folkkyrka” med ”en demokratisk organisation” (§ 2).

Innehållet i dessa bestämmelser bäddar dessutom för andra problem. Man kan ju undra om inte § 1 kan hamna i konflikt med § 2, när nämligen den ”öppna folkkyrkans” av 11,9 procent (2009) av dess medlemmar demokratiskt valda, och till övervägande del partipolitiskt sammansatta, ledning beslutar sig för att bestämma vad ”evangelisk-lutherskt” innebär. Första delen av § 1 handlar ju till sist om teologi, om trosövertygelse, § 2:s andra del däremot om konstitutionell organisation. Jokern i leken är ordet ”folkkyrka”, ty en folkkyrka kan ju i princip vara vad som helst, en ”trivialisering”, som Maciej Zaremba skrev, när det begav sig, i en artikelserie i Dagens Nyheter. Trons innehåll har i princip blivit föremål för majoritetsbeslut, först riksdagens, sedan kyrkomötets – beslut alltså tagna av ledamöter som inte ens behöver bry sig om innebörden av portalparagrafen.

Det går ju inte att bortse från att det ligger något problematiskt i att det är en världslig församling, riksdagen, vars ledamöter kan tillhöra alla religiösa – eller icke-religiösa – riktningar mellan himmel och jord, som har beslutat, och åter kan besluta, om vad en kyrka skall vara eller icke vara. Och det är lätt att förstå att många av denna kyrkas präster har yttrat sitt missnöje över dessa förhållanden.

För den katolska kyrkans del har Andra Vatikankonciliet lagt fast att man har lämnat statskyrkotänkandet bakom sig, och att man önskar att kyrkan och samhällets politiska organ skall vara självständiga och oberoende av varandra (1965; Gaudium et spes nr 76). Men ordningen med politiskt legaliserad maktutövning över religiösa samfunds interna angelägenheter förekommer förvisso fortfarande på olika håll i världen. Kanske tänker man främst på muslimska länder, men även i länder i den kristna kultursfären dröjer sådant ännu kvar, exempelvis i Grekland och Storbritannien. Men i stort har utvecklingen, åtminstone i vår del av världen, gått i en annan riktning.

Ett tydligt åtskiljande av trossamfund och stat innebär inte nödvändigtvis att kyrkor eller statsledningar därigenom besparas ömsesidiga konflikter. Ideal och intressen kan vara nog så skiljaktiga. Kyrkorna ser ofta anledning att kritisera statlig myndighetsutövning, vilket även Svenska kyrkan har gjort exempelvis när det gäller flyktingfrågor. Och givetvis kan staten ha synpunkter på viss kyrklig maktutövning och på brister i kyrkliga organisationers sociala uppförande (vi kan tänka på underlåtenheter att anmäla övergrepp mot minderåriga). Men att fatta beslut om en kyrkas inre liv och tro är en annan historia!

Stötande i denna ordning är dock inte bara att det är politiker som har fattat beslut över en kyrka, utan att de ens behövde tillhöra den eller dela dess tro. Stötande är också att denna ordning implicerar en fortsatt identifikation mellan denna kyrka och svenska folket. Det är bara för denna kyrka riksdagsledamöterna har tillåtit sig att stifta lagar som inte bara handlar om skatteuppbörd, byggnadskonstruktioner och liknande yttre förhållanden, utan även om trosinnehåll, inre liv och organisation.

Med tanke på denna fortgående smygidentifiering är det bara konsekvent att de kungliga deltar i kyrkomötets liksom i riksdagens öppnande (§ 6, ”Kyrkomötet är Svenska kyrkans högsta beslutande organ.”). Lika naturligt är det då, att statsöverhuvudets redan utsedda efterföljares, kronprinsessans, bröllop blir en nationell manifestation inom just Svenska kyrkans ram. Och det tycks också vara självklart, att man på dokument som vuxna svenskar får under årets första månader, nämligen den ”preliminära skatteuträkningen till inkomstdeklarationen”, skiljer mellan medlemmar i ”Svenska kyrkan” och dem i ”annat trossamfund”. Inte ens Skatteverket har en bra förklaring till denna rätt onödiga uppdelning, som föga övertygande sägs ha med begravningsavgiften att göra, och denna inkomstkälla vill ”Svenska kyrkan” behålla kontrollen över i de flesta kommunerna. Inkomstkällan är ju rätt säker eftersom de flestas framtid ligger på kyrkogården.

Om ”Svenska kyrkan” kunde befria sig från en del gammal barlast, skulle det också bli ännu tydligare att den bara är en del av Sveriges religiösa landskap, troligen i aktivitet räknat en betydligt mindre del än vad andelen byggnader och registrerade medlemmar kan ge sken av. Men fortfarande är steget från ”Svenska kyrkan” till ”svenskarnas kyrka” uppenbarligen ganska kort på många håll, inte minst i medierna. Det är ingen naturlag att det måste förbli så. Ej heller att riksmötets öppningsgudstjänst hålls i just denna kyrkas regi.

Klaus Misgeld

Publicerad i Signum nr 6/2011.