”Om vi utesluter reformer är vi inte längre kyrka”

I en intervju på sajten katholisch.de gjord av Matthias Altmann med benediktinpatern Martin Werlen, som mellan 2001 och 2013 var abbot för klostret Einsiedeln i Schweiz, behandlas Werlens nyutkomna bok Raus aus das Schneckenhaus! [Ut ur snäckskalet!], i vilken han vänder sig mot en kyrka som avgränsar sig för att inte smittas av ”tidens virus”. I stället behövs det en tro och en kyrka som modigt ställer sig bland människorna och tillsammans med dem söker vägen mot framtiden – i synnerhet i kristider som dagens.

Enligt Werlen får kyrkan inte fastna i bilden av att hon dignar under coronapandemins svåra läge, eftersom denna bild är allt annat än katolsk. Hon måste i stället i detta läge söka Gud och vara kreativ, eftersom Gud är kreativ. Werlens centrala troserfarenhet är att Gud inte är där vi önskar vara utan där vi är. Kyrkan ska vittna om Guds närvaro i alla tider. Oscar Romero sade att där kyrkan är hos människorna, i deras glädje och sorg, där är Kristus närvarande. Werlen menar att så länge som kyrkan hade stor makt att bestämma hur saker och ting skulle vara och hade möjligheten att dra sig tillbaka till sin egen sfär, då var det inte nödvändigt att inse detta. Därigenom blev många aspekter av evangeliet inte längre tydliga. Men i dag fungerar detta inte längre. Han citerar åter Romero: Människorna har fjärmat sig från kyrkan, eftersom kyrkan har fjärmat sig från dem.

Benediktpatern menar också att man inte ska stirra sig blind på antalet utträden. Av dessa kan vi lära oss något: hur upplever de kyrkan, vad vet de om henne? Om människor inte längre förstår vad kyrkan är, då kan de ju lämna henne utan saknad. Om kyrkan endast uppfattas som en institution, varför ska man då tillhöra henne? Men kyrkan är djupast sett ett gemensamt liv, som Pastoralkonstitutionen Gaudium et spes i sin inledning beskriver som att dela rädsla, glädje, hopp och sorg. Men många människor både inom och utanför kyrkan upplever inte detta.

På frågan om hur kyrkan ska hantera denna auktoritetsförlust svarar Werlen att frågan handlar om huruvida kyrkans auktoritet är kopplad till att hon är höjd över andras rang eller att hon att hon befinner sig bland människorna. Werlen imponerades av att påven Franciskus själv gick med i processionen från Peterskyrkan till synodsalen vid öppnandet av Amazonassynoden. Då plötsligt blev det tydligt att detta är kyrkan: att vittna om Gud, som inte talar ovanifrån utan som blir människa.

Werlen skriver att hans bok är svårsmält för fariséer. Men då syftar han inte på fariséerna för 2 000 år sedan utan på människor som upplever sig själva som förmer än andra. Han menar att man kan lära sig mycket av Jesu konflikter med fariséerna i Nya testamentet. Han menar att rädslan är typiskt för fariséer. Han skriver i sin bok: ”Den som i snäckskalet får hjärtflimmer så fort han hör ordet ’reform’ bör fråga sig om inte många redan har lämnat skalet för att inte bli hjärtsjuka.” Och han tillägger i intervjun: ”Om vi utesluter reformer är vi inte längre kyrka.”

När Werlen får frågan om vad sann katolicitet är för honom, svarar han att det viktiga är att ordet inte används för att avgränsa, eftersom detta står i motsats till dess egentliga betydelse som är ”vidd” och ”vidgande”. Att vara katolsk är gå på vägen in i Guds rymd. Eller som den helige Benedikt säger: ”Den som går framåt i tron, för honom vidgar sig hjärtat.”

Red. 2020-10-13

Boktips: Martin Werlen: Raus aus dem Schneckenhaus! Nur wer draußen ist, kann drinnen sein, Verlag Herder 2020, 176 s.

Detta är ett sammanfattande referat av en artikel på katholisch.de. Se länken här