Omskärelse – en fråga som kräver bred dialog

”Därför måste regeringen stoppa omskärelse av pojkar”, skriver elva debattörer i dag, den 18 november, på DN debatt . Inlägget väcker viktiga frågor som är väl värda att diskutera. Två nivåer berörs i artikeln, en personlig och en offentlig.

Den personliga nivån gäller författarnas egen relation till religion mer generellt. Det är uppenbart att den varierar dem emellan, men den religionskritiska hållning som flera av dem gjort sig kända för skiner igenom i texten. Religionen har blivit mer närvarande i det svenska offentliga rummet, inte minst genom invandring. I ett av världens mest sekulariserade länder har därmed religiösa teman återvänt, som man nu måste ta ställning till. Det må författarna gilla eller inte, men det är ett faktum: den dödförklarade religionen har kommit tillbaka. På den personliga nivån ligger också frågan om barnuppfostran och dess berättigande. Vilka värderingar vill föräldrar ge vidare till barnen? Värden förmedlar de hur som helst, även om de har som ideal att avstå från att medvetet påverka sina barn. Det är fråga om ett beslut om någon väljer att uppfostra sitt barn i humanisternas eller i en bestämd religions anda. Att med hjälp av lagstiftning försöka förhindra det sistnämnda skulle man nog kunna jämföra med en sorts omskärelse det med. Då blir barnen nämligen avskurna från en – i judendomens fall – mer än 3 000 år gammal tradition som har skänkt åtskilliga människors liv kraft och glädje och bidragit mycket till en civilisation som respekterar individen.

Den offentliga nivån av frågeställningen gäller framför allt en principiell fråga som inte är lätt att besvara: Hur mycket ska staten reglera? Vårt samhälle är präglat av en mentalitet enligt vilken nästan allting ska ha utrymme. När ska staten ingripa och sätta gränser? Enligt vilka kriterier gör den det? Staten är förpliktad att rättfärdiga och med goda skäl motivera varje ingripande. Ja visst, den ska skydda människors kroppsliga integritet. Men hur långt får det gå? I vilken mån får staten bestämma över kroppen?

Staten ska samtidigt skydda religionsfriheten. Om staten inskränker religionsfriheten behöver den mycket goda skäl, eftersom religionsfriheten också tillhör de mänskliga rättigheterna. I slutändan måste frågan ställas, om vilken stat som är önskvärd. I Frankrike har laïcité blivit en ”constitutionally sacralized principle” (J Casanova) som inte kan motiveras rent demokratiskt. Den turkiska eller sovjetiska diktaturen tillämpade samma laïcité för att rättfärdiga förtryck. Historien har visat att inskränkningen av fri religionsutövning i längden har påverkat också de andra mänskliga rättigheterna. Försvaret av varje minoritets rättigheter – religiösa eller sekulära – borde vara en central princip i varje demokratiskt system.

Ett sista ord om debattörernas endimensionella, ja närmast fysikaliska perspektiv på frågeställningen. Fenomenet omskärelse är inbäddat i en kulturell kontext. Det är inte enbart en rent kroppslig företeelse. Om man inte ser helhetsbilden blir synen förvriden. I stället för att genast ropa efter statlig reglering bör man uppmuntra att ett samhälleligt samtal tar sig an saken.

Dominik Terstriep

www.dn.se/debatt/darfor-maste-regeringen-stoppa-omskarelse-av-pojkar