Omsorgens grammatik

– Påven Franciskus fredsbudskap för 2021.

År 2020 har präglats av den stora hälsokrisen kring covid-19, konstaterar påven Franciskus i sitt budskap inför den 54:e världsdagen för fred, som firades på nyårsdagen 2021. Han hyllar all inblandad sjukvårdspersonal för deras insatser och vädjar om att alla skall få tillgång till vaccin. Men, påpekar han, vid sidan om många uttryck för nästankärlek och solidaritet har krisen också gett ny näring åt olika former av nationalism, rasism, främlingsfientlighet samt krig och konflikter som sår död och förstörelse.

Allt detta, menar påven, visar hur viktigt det är att visa omsorg om varandra och skapelsen, två typer av omsorg som man inte får skilja åt. Detta, betonar påven, är grundat i Bibeln.

”I Bibeln visar Första Mosebok redan på sina första sidor hur viktigt det är med omsorg i Guds plan för mänskligheten. Den fäster uppmärksamheten på relationen mellan människan (’adam) och jorden (’adamah), och mellan syskon. I Bibelns skapelseberättelse anförtror Gud trädgården i Eden (jfr 1 Mos 2:8) åt Adams omsorg, för att han skulle ’bruka och vårda den’ (1 Mos 2:15). Detta innebär att göra så att jorden bär frukt, men också att skydda den och bevara dess förmåga att uppehålla livet.”

Också den dramatiska historien om Kain och Abel har något att lära oss om att vi alla är anförtrodda åt varandra. ”Till och med Kain förstår, om än på fel sätt, att relationen mellan bröder och systrar handlar om att beskydda och visa omsorg. Efter att ha dödat sin bror Abel, svarar Kain på Guds fråga med att säga: ’Skall jag ta hand om min bror?’ (1 Mos 4:9). Javisst! Kain är kallad att ’ta hand’ om sin bror.”

I dessa urgamla berättelser, påpekar påven, finner man redan en övertygelse som i dag blir allt starkare, nämligen att allt hänger ihop; att äkta omsorg om vårt eget liv och våra relationer till naturen inte kan skiljas från broderskap, rättvisa och trohet mot andra. Allt detta, menar påven, säger något viktigt om Guds plan för att bevara harmonin i skapelsen, något som kommer till uttryck också i instiftandet av sabbaten och jubelåren.

”Omsorgen om skapelsen ligger bakom instiftandet av sabbaten, som inte bara reglerar gudstjänsten utan också syftar till att återupprätta samhällsordningen och rikta uppmärksamheten mot de fattiga (1 Mos 1:1–13; 3 Mos 25:4). Vart sjunde år firades ett jubelår som en sabbat och en vila för jorden, slavarna och alla skuldsatta. Under detta nådens år visade man omsorg om de svagaste och erbjöd dem ett nytt livsperspektiv, för att det inte skulle finnas någon behövande i folket.”

Också den profetiska traditionen betonar att Gamla testamentets syn på rättvisa handlar om hur en gemenskap behandlar sina svagaste medlemmar. Jesu liv och uppdrag är kulmen på Faderns omsorg om mänskligheten. I synagogan i Nasaret visar sig Jesus som den som Herren har ”smort till att frambära ett glädjebud till de fattiga, […] till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet” (Luk 4:18). I sitt medlidande närmar sig Kristus människor som är sjuka i kroppen eller själen och botar dem. Och Jesu omsorg om oss kulminerar när han ”bär fram sig själv på korset och så befriar oss från syndens och dödens slaveri”.

I detta perspektiv blir det tydligt hur viktiga barmhärtighetsgärningarna och omsorgen om de svagaste alltid har varit i kyrkans tradition, påpekar Franciskus. Århundradens erfarenhet av detta har blivit det pulserande hjärtat i kyrkans sociallära. Kyrkan kan här erbjuda alla människor ett värdefullt arv av omsorgens ”grammatik”: det handlar om att främja varje människas värdighet, om solidaritet med fattiga och försvarslösa, om omsorg om det gemensamma goda och om skapelsen.

Det var just detta samband som låg bakom påvens miljöencyklika Lovad vare du (2015), där han betonar att ”en djup känsla av samhörighet med den övriga naturen inte kommer till stånd om våra hjärtan saknar ömsinthet, medkänsla och ansvar för våra medmänniskor” (nr 91).

Påvens resonemang är ingen from meditation riktad enbart till de troende: ”Jag vill därför uppmana alla ansvariga för internationella organisationer och regeringar, för ekonomi och vetenskap, för media och utbildning att använda den ’kompass’ som finns i dessa principer, för att staka ut en gemensam och verkligen mänsklig rutt för globaliseringen.”

Men, påpekar påven, omsorgens kultur är inget man kan improvisera fram. Man lär sig den framför allt i familjen, som därför har en särskild betydelse för mänsklighetens och skapelsens framtid: ”Fostran till omsorg föds i familjen, som är samhällets naturliga och grundläggande kärna, där man lär sig att leva i relationer och i respekt för varandra. Men familjen måste stöttas för att kunna utföra denna livsviktiga och oundgängliga uppgift”, skriver påven.

Slutsatsen av påven Franciskus budskap för freden och det nya året blir alltså denna: det viktigaste man kan göra för att värna om freden, mänskligheten och skapelsen, är att stärka familjens roll i samhället.

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.

Ur Signum nr 1/2021.