Omstridd överenskommelse mellan Vatikanen och Kina

av OLLE BRANDT

Den 22 september undertecknade Vatikanen och Kina en överenskommelse om biskopsutnämningar. Det är ett historiskt steg som i ett slag avskaffar uppdelningen i en ”patriotisk” regeringskontrollerad kyrka, utan kontakt med Rom, och en underjordisk, påvetrogen katolsk kyrka. Men få vet egentligen vad det står i avtalet, som undertecknades 22 september i Peking, och många kritiska kommenterar har hörts.

Vatikanen meddelade att man undertecknat ”en provisorisk överenskommelse om biskopsutnämningar” medan påven Franciskus besökte baltstaterna. På presskonferensen på planet hem till Rom kommenterade påven att han tog på sig hela ansvaret. ”Jag är den ansvarige. De andra, som jag har utnämnt, har arbetat på detta i mer än tio år. Det är ingen improvisation, det är en vandring.”

”Syftet med denna överenskommelse är inte politiskt utan pastoralt”, betonade Vatikanens presstalesman Greg Burke. ”Det gör att katolikerna i Kina kan ha biskopar som har gemenskap med Rom men som också erkänns av de kinesiska myndigheterna.”

Redan kort före påsken 2018 ryktades det att ett avtal var på väg, men det tycks ha fördröjts den gången av att Kina överraskande förde över frågor om trossamfund från ”Statliga administrationen för religiösa frågor” till kommunistpartiet. Det har alltså ändå inte förhindrat överenskommelsen.

Samtidigt meddelade Vatikanen att påven upphävt exkommuniceringen av sju kinesiska biskopar som vigts utan Heliga stolens godkännande – ett stort steg, som kan jämföras med när Benedictus XVI upphävde exkommuniceringen av fyra traditionalistiska biskopar som vigts utan påvligt tillstånd av Marcel Lefebvre 1988.

Det meddelades också att påven ”beslutat upprätta stiftet Chengde under ärkestiftet Peking”. En stor del av det nya stiftet hörde tidigare till det apostoliska vikariatet i Östra Mongoliet.

Den 26 september sände påven ett budskap till Kinas katoliker där han inte lade till några detaljer men återigen tog på sig ansvaret för beslutet.

Detta är ungefär allt man vet om överenskommelsen.

Vad följer av överenskommelsen?

Den mest påtagliga och omedelbara följden av överenskommelsen var att två av de tidigare exkommunicerade kinesiska biskoparna, Joseph Guo Jincai och John Baptist Yang Xiaoting, kunde delta i biskopssynoden om unga som inleddes i Vatikanen den 3 oktober. De bägge biskoparna som kom till synoden i Rom är nära knutna till Kinas officiella religionspolitik. Biskop Yang är vice ordförande i De kinesiska biskoparnas råd, som aldrig erkänts av Heliga stolen eftersom de underjordiska biskoparna inte är med. Bis­kop Guo är generalsekreterare för samma råd och dess representant i det kinesiska parlamentet, där normalt bara medlemmar av kommunistpartiet deltar.

Själva överenskommelsen har alltså inte offentliggjorts, men den tycks innebära att Heliga stolen har vetorätt för biskopskandidater som presenteras av den kinesiska – regeringskontrollerade – biskopskonferensen. Det innebär åtminstone teoretiskt att det inte längre skall finnas någon ”självständig” katolsk kyrka i Kina.

Kommentarerna har varit minst sagt blandade. Många har samlats av nyhetsbyrån AsiaNews, som följer Kina med särskild uppmärksamhet. Bland de positiva kommentarerna finns biskopen i Hongkong, Michael Yeung Ming-cheung. Han sade att överenskommelsen är ett steg framåt och var glad över att två kinesiska biskopar kunde delta i synoden i Rom. ”Även om texten inte offentliggjorts, säger påven Franciskus tydligt i sitt brev till Kinas katoliker att ett möte kan vara autentiskt och fruktbart bara om det sker i dialog. I dag möter kyrkan i Kina världskyrkan, lär känna den och arbetar tillsammans med den. Jag hoppas att de tillsammans, hand i hand, kan skapa en framtid full av harmoni.”

Hans föregångare som biskop i Hongkong, kardinal Joseph Zen Zekiun, är tvärtom starkt kritisk och säger att de bägge kinesiska biskoparna på synoden är ”utsända från en ateistisk förföljarregim. De är en skymf mot de goda biskoparna i Kina och mot biskopssynoden.”

Den franska nyhetsbyrån Églises d’Asie publicerade den 27 september en utförlig kommentar av den franske missionären och Kinaexperten pater Jean Charbonnier. Han beskriver överenskommelsen huvudsakligen som en seger för regimen i Kina. Den undertecknades i Peking, vilket ger Kina hela äran. Det sägs ingenting om förändringar i den brutala tillämpningen av den nya lagen om religioner som infördes i februari. Regeringen kan använda överenskommelsen för att tvinga in alla katoliker i partiets ”patriotiska” ram, och de påvetrogna ”underjordiska” katolikerna försvagas.

Charbonnier kommenterar särskilt de sju biskopar som utnämnts utan Roms godkännande mellan 2000 och 2012 och som därmed hittills varit exkommunicerade. De försonas nu med Heliga stolen. ”Det är en seger för den kinesiska regeringen. För de underjordiska katolikerna, som inte förstår Heliga stolens helomvändning, betyder detta att Roms auktoritet försvagas”, skriver han. ”Om man kan likna dialogen mellan Vatikanen och Peking vid en fotbollsmatch, låter påvens vita lag Pekings röda lag göra avspark och dessutom första målet.”

Vidare kommenterar Charbonnier att påven nu accepterar en ”demokratisk” process för att utnämna biskopar. Präster, ordensfolk och lekfolk i stiftets ”patriotiska förening” deltar i valet. Deras kandidat presenteras sedan för den kinesiska biskopskonferensen. Enligt överenskommelsen skall den kandidat som väljs sedan presenteras för Heliga stolen för påvens godkännande. Påven har alltså vetorätt. ”Det är en seger för påven om detta sedan tillämpas i praktiken. Men det motsägs genast av verkligheten, eftersom Heliga stolen måste godkänna sju biskopar som utnämnts utan dess godkännande och i vissa fall trots dess uttryckliga motstånd. Kinas första mål försvagar det vita lagets försvar.”

Eftersom överenskommelsen fortfarande hålls hemlig är det svårt att veta exakt vad den innebär. Den borde innebära att Heliga stolen erkänner den kinesiska biskopskonferensen, eftersom det blir den som presenterar de kandidater som Vatikanen skall godkänna. Det borde i sin tur innebära att de omkring 30 biskoparna i den underjordiska kyrkan förväntas gå med i biskopskonferensen, som ännu kontrolleras av Patriotiska föreningen. Vad säger överenskommelsen om Patriotiska föreningen? Beskrivs den som något positivt när det gäller lekfolkets deltagande i stiftens liv? Om detta är ännu ingenting offentligt känt.

En intressant detaljfråga gäller den apostoliska prefekturen i Chengde i Hebei-provinsen, som nu, enligt påvens uttryckliga vilja, blir ett stift under ärkestiftet Peking. Det är en seger för biskop Guo Jincai, en av de sju tidigare exkommunicerade biskoparna som tack vare överenskommelsen kunde delta i biskopssynoden i Rom, en seger med en symbolisk innebörd. I Chengde finns kejsarnas sommarpalats. Det var här som kejsaren Kangxi i början av 1600-talet tog emot Heliga stolens sändebud biskop de Tournon och sade att han inte förstod varför påven – ”Jiaohuang-religionens kejsare” – skulle lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Kort efter denna audiens överlämnade de Tournon påvens dekret som förbjöd de kristna katolikerna att utöva förfäderskulten, som beskrevs som vidskepelse. Förfäderskulten innebar total lydnad mot kejsaren. Den ära som nu föräras biskopen i Chengde kan ses som en hämnd mot Roms anspråk på att lägga sig i Kinas inre angelägenheter. Men detta är förstås en politisk tolkning som Vatikanen inte gör, eftersom man beskriver syftet som enbart pastoralt.

Omorganisation och tvetydighet

Betyder detta att Heliga stolen är redo att omorganisera stiften i Kina? Enligt Vatikanens årsbok finns det i Kina 144 stift som upprättats av påven. Patriotiska föreningen har genomfört en reduktion av stiften till 96, vilket i sig inte är ologiskt med tanke på hur Kina har utvecklats. Men genom att Rom upprätthöll de gamla stiften kunde underjordiska biskopar vara nära biskoparna i de nya erkända stiften. De nya stiften motsvarar hur administrativa centra har utvecklats i Kina och det sjunkande antalet präster. Efter 1950 minskade antalet präster i stiften som leddes av utländska präster och missionärer till en tredjedel. Förtrycket fram till kulturrevolutionen 1966–1976 reducerade antalet kinesiska präster ytterligare. Till följd av moderniseringspolitiken under Deng Xiaoping från 1978 och framåt kunde de kinesiska prästerna lämna arbetsläger och fängelser och återvända till sitt arbete som präster. Deras första prioritet var att garantera tillväxten. 1982 öppnades seminarierna. Kallelserna var många fram till slutet av 1900-talet. Men i många stift fanns bara två eller tre präster kvar. I provinsen Hunan har sju stift slagits samman till ett enda stift i Changsa. Det är troligt att överenskommelsen på något sätt innebär att Heliga stolen erkänner den nya stiftsindelningen. Detta ökar myndigheternas kontroll över kyrkan, menar Charbonnier.

Många farhågor och tvivel har alltså uttryckts inför överenskommelsen mellan Vatikanen och Kina. Här har getts mest utrymme åt skeptiska kommentarer. Men överenskommelsen kan också vara ett sätt att skapa en uthärdlig situation innan kommunistpartiets religionspolitik förvärras ytterligare. Kina blir allt viktigare i världens ekonomi och politik och fortsätter att se sig själv som världens mittpunkt, Mittens Rike. Men dess religionspolitik är inte på rätt väg, och har blivit allt strängare under 2018. Överenskommelsen med Vatikanen tolkas därför från katolskt håll, beroende på hur man ser det, antingen som en seger och en profetisk gest eller som ett nederlag och misstag – eller som ett uttryck för realism som på sikt kan visa sig vara det bästa man kunde uppnå.

 

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.