Ondskan – en evig följeslagare?

STENBORG, ELISABETH

Ondskan kan ha många ansikten. I Pär Lagerkvists författarskap personifieras den i romanen Dvärgen men kan också ha andra mer subtila yttringar.

Artikeln är en utvidgad version av ett föredrag som hölls den 6 februari 2003 vid ett seminarium på ABF i Stockholm, Att stå det onda emot, med Vilhelm Mobergsällskapet, Pär Lagerkvist-Samfundet och Elin Wägnersällskapet som medverkande.

De flesta som hör kombinationen Pär Lagerkvists författarskap och begreppet ondskan associerar säkert till Dvärgen, romanen som kom ut 1944, mitt under brinnande krig. Vi skall börja med att skärskåda texten litet närmare.

Handlingen utspelas vid ett italienskt furstehov under renässansen. Med enkla medel får Pär Lagerkvist fram en tydlig tidsfärg: Bernardo, universalgeniet, är en lätt maskering för Leonardo da Vinci, livet vid hovet skildras i all sin renässansglans med överdådiga gästabud, strider, giftmord, en dvärg som en av ingredienserna vid hovet osv. Stilen är korthuggen, krönikeartad, utan bildspråk, passande till ämnet.

Huvudpersonen är Dvärgen. Vi följer hela händelseförloppet ur hans synvinkel, eftersom boken består av hans fiktiva dagbok. Det är ett mycket effektivt grepp från författarens sida att dels låta Dvärgen beskriva allt vad han är med om och sina egna känslor och reaktioner, dels att inför läsaren låta honom omedvetet avslöja sig själv i all sin litenhet.

Hurudan är då Dvärgen? På bokens första sida får vi veta hur han ser ut och hur han uppfattar sig själv och sin roll vid furstehovet: ”Jag är 26 tum lång, välväxt, med de rätta kroppsproportionerna, möjligen är huvudet något för stort. Håret är inte svart utan rödaktigt, mycket strävt och mycket tätt, bakåtstruket från tinningarna och från den breda fastän inte särskilt höga pannan. Mitt ansikte är skägglöst, men annars precis likadant som andra mäns. Ögonbrynen är hopväxta. Mina kroppskrafter är ansenliga, särskilt om jag blir retad. När brottningskampen anordnades mellan mig och Josafat tvingade jag honom efter tjugo minuters strid ner på rygg och strypte honom. Sedan dess är jag ensam dvärg här vid hovet. De flesta dvärgar är narrar. De ska säga lustigheter och göra konster som kommer herrskapet och gästerna att skratta. Jag har aldrig förnedrat mig till något sådant. Ingen har ens föreslagit mig det. Redan mitt utseende förbjuder en sådan användning av mig. Min uppsyn passar inte ihop med löjeväckande upptåg. Och jag skrattar aldrig.”

När man då betänker att Pär Lagerkvist själv bara var 165 cm lång, vilket är litet för att vara en man, och i sin ungdom var rödhårig, kan man falla i tankar. Jag skall återkomma till detta.

Viktigare är förstås Dvärgens inre. Han är en alltigenom steril person, förändras aldrig, utvecklas aldrig, är stelnad och död, avskyr allt som är levande och vackert. Han kan inte se stjärnorna, däremot urskiljer han allt på jorden mycket tydligt. Han skrattar aldrig, avskyr sentimentalitet och avskyr kärlek i alla dess former men mest den unga, skira och oskuldsfulla kärleken; han avskyr musik, (”musik är det värsta jag vet”) vilket är avslöjande. Redan under antiken formades den uppfattningen att musik hade att göra inte bara med matematik utan också med sfärernas harmoni, med en himmelsk verklighet. Den människa som inte har sinne för musik är med andra ord en ond människa. En sådan uppfattning kan man fortfarande finna exempel på hos Shakespeare. De personer i hans dramer, som är verkligt onda, Jago i Othello t.ex., saknar utan undantag sinne för musik.

Vidare är han en dvärg, en förkrympt person, vilket också redan under antiken sågs som ett uttryck för en snedvriden och ond personlighet. Man kan tänka på Tersites i Iliaden, puckelryggig och ful och med bara glesa ullfjun på hjässan i stället för de svallande hårmanar som hjältarna är utrustade med. Så är Tersites också en usel förrädare som går ett oblitt öde till mötes.

Dvärgen är mycket stolt. Han är dvärg och ingen narr, har aldrig förnedrat sig till att säga lustigheter eller göra krumsprång. ”Min uppsyn passar inte ihop med löjeväckande upptåg. Och jag skrattar aldrig.”

Han har dödat den andre dvärgen vid hovet, eftersom han vill vara ensam. Han avskyr och äcklas av alla kroppsliga funktioner. Han är paralyserad av skam och äckel, när Bernardo vill teckna av honom naken. Han tål inte att man kommer honom nära, varken fysiskt eller psykiskt. Han har heller ingen förståelse för Bernardos rastlösa forskande och sökande efter ny kunskap. Han njuter av strid och dödande och våld. När kriget bryter ut, blir han omåttligt lycklig. Fursten är den enda människa han mött som han inte föraktar, och detta av en enda orsak: ”Han är mycket falsk.” Kulmen i boken nås vid fredsbanketten, som i själva verket är ett försåt. Han eggar furstens män att överfalla gästerna, när de blivit lagom berusade, och han njuter av blodbadet:

”Fullständigt vild av upphetsning stod jag där och betraktade de oerhörda följderna av mitt verk, hur jag mejade ner detta vedervärdiga släkte som inte förtjänar något annat än att utrotas. Hur mitt mäktiga svärd gick fram över dem, skoningslöst och förgörande, utkrävande straff och hämnd för allting. Hur jag sände dem att brinna i evighet i helvetets eld. Må de alla brinna i helvetets eld! Alla dessa varelser som kallar sig människor och som fyller en med vämjelse och äckel. […] Jag kände mig som Satan själv […] Med en lust som jag aldrig förr erfarit och som var så våldsam att jag nästan miste sansen kände jag min makt här på jorden.”

Han tror sig också känna furstens innersta önskningar bättre än vad den-

ne själv gör. Vid banketten passar han på tillfället att mörda Riccardo, som är furstinnans älskare, genom att hälla gift i hans bägare.

När furstedottern Angelica som barn ville leka med honom (han var ju lagom i kroppsstorlek) greps han av vrede och avsky. Hon älskade sin kattunge, vilket fick honom att döda kattungen, ett förebud till att han förråder hennes älskade Giovanni och därmed ser till att han blir mördad. Furstinnan älskar han med en sadomasochistisk hatkärlek och njuter av att hetsa hennes skuldkänsla på slutet och rent fysiskt hjälpa henne att gissla sig.

I slutet av romanen blir han anklagad och dömd, bl.a. för att ha medverkat till furstinnans död, och inlåst i en fängelsehåla. Där sitter han ganska lugn. De sista raderna i boken lyder:

”Jag ska nog få tillfälle att fortsätta min krönika uppe i dagsljuset som förr och det ska väl åter bli bruk för mig. Om jag känner min herre rätt kan han inte i längden undvara sin dvärg. Så tänker jag här i min källarhåla och är vid gott mod. Jag tänker på den dag då man ska komma och lösa mina bojor för att han skickat bud efter mig igen.”

Hur skall man nu tolka denna bok, tillkommen år 1944, när kriget pågick för fullt? Att det är en allegori för tidens diktatorer, Mussolini och Hitler, står utom allt tvivel. Men att bara se romanen som en samtidsskildring i historisk förklädnad vore att förenkla alltför mycket. I själva verket handlar det nog om människans villkor i alla tider. Dvärgen kan, som jag redan nämnt, sägas till det yttre ha drag av Pär Lagerkvist själv. Kanske är det en uppgörelse med den egna egoismen och självupptagenheten, men säkert syftar det till något mer allmänmänskligt. Fursten kommer alltid att behöva sin dvärg. Ondskan finns alltid redo och invaderar oss alla. Från fängelsehålans mörka djup dyker den upp igen, fastän vi kanske trodde att den var besegrad.

Det är en pessimistisk bok, där det verkar som om Pär Lagerkvist givit upp. Ondskan kommer alltid att vara vår följeslagare, och det tycks inte finnas någon hjälp.

Bilden av djävulen

Dvärgen blir Satan själv, den Onde personifierad. Hos Pär Lagerkvist finns fler djävulsporträtt, de flesta från den tidigare produktionen. I novellen ”Den fordringsfulla gästen” har huvudpersonen grubblat år ut och år in över varför han har levat. Han bor på ett sjabbigt hotell, där allt hela tiden skall repareras. Då och då försöker han vända sig till någon i betjäningen, men ingen hinner svara honom. Till slut vågar han närma sig direktionen och överdjävulen med sin fråga: ”Förlåt, säger jag … Förlåt, ni skulle väl inte vilja säga mig … varför jag levat?” Överdjävulen står bakom en disk av blankpolerad valnöt. Han är klädd ”i välsittande jaquette och randiga benkläder, blå klackring på pekfingret och pincené vars överkant är rak som ett streck.” Vidare har han en blå slips med kråsnål och en behaglig andedräkt. Det är med andra ord en elegant djävulsgestalt, helt olik den gängse uppfattningen av djävulen som ett monster med horn och svans eller som hos Dante ett drakliknande vidunder med tre huvuden. Överdjävulen lutar sig förbindligt fram och undrar: ”Ni, min herre? Ni personligen?” Sedan ”slår han upp en stor bok och ser i den. Han finner mig. Och han följer nu med pekfingret sida efter sida upp och ner, blanka sidor med tre röda kolumner till höger. Det är pinsamt. Det är ohyggligt. Så slår han igen boken med en smäll och ser på mig med en skarp blick: ’Ja det vete fan! Det vete fan!’” Man kan ju notera allusionen på Livets bok i Johannes Uppenbarelsebok. Likaså finns det omisskännliga Kafkaliknande drag, särskilt i att den fordringsfulla gästen till en början bara träffar på personer ur betjäningen, underordnade personer som ingenting vet. Det är dock knappast troligt att Pär Lagerkvist kände till Kafka vid den här tiden. Det finns förstås också allusioner på Strindbergs Till Damaskus, där Den Okände hela tiden går omkring och väntar på en penningförsändelse. Skillnaden är förstås att det inte kommer några pengar till Den fordringsfulla gästen.

I Onda sagor finns ytterligare en djävulsgestalt som tar emot kamrer Jönsson och lilla frun när hissen äntligen har stannat längst ner i helvete. Han skjuter artigt upp hissgallret och säger ’God afton’. ”Han var flott, i en frack som hängde på den håriga översta ryggkotan som på en rostig spik.” Här är djävulen banaliserad, vilket förvisso inte kan sägas vara fallet med Dvärgen.

Kampen mot fascism och nazism

Vad är då det onda för Pär Lagerkvist? Känt är ju att han tog aktiv del i kampen mot nazismen. Där gällde det verkligen att stå det onda emot. Han var redan tidigt klar över nazismens sanna väsen, läste flitigt tidningar och förfärades över bokbålen, som ju f.ö. också kom att drabba hans egna böcker. Att värna kulturen mot barbariet blir en viktig uppgift. Den knutna näven från 1934, året efter Hitlers Machtübernahme i Tyskland, tar upp kampen mot de destruktiva krafterna, som förnekar våra grundvalar, våra rötter.

”Nu skakar allt för kuvade krafter som vill bryta sig upp. Och hesa röster ropar att allt skall störtas! […] Förstörelsedriften vaknar inom oss, och allt släpps lös. Det kallas pånyttfödelse, ett heligt mysterium som skall frälsa och förvandla oss och världen. En ny människoart skall uppstå därur, en ny kulturepok födas ur dimbildningen och förgiftningssymptomen. Men vad som sker är att krafter som vi skulle betvinga, som vårt inre är ämnat att härska över, själva blir våra tygellösa herrar. Att det underjordiska bryter sig fram på våldsvägar i stället för att mottagas i den lagbundet levande organismen och på naturligt sätt skänka hälsa och ny ingivelse, förnyelsens friska växtkraft. Hämnden för vår förmätenhet är över oss. Och ingen ljusets gud finns som kan tvinga de väckta krafterna in i sin fåra, in under sin reningsrit.”

Dock finns det en möjlighet att tro på ljuset:

”Det är morgon i Hellas och långt borta ur fjärran kommer en bris som hälsar de mytomspunna bergen från vida, odysseiska hav. Jag känner dess friska svalka och hur morgonen vidgas till ljusmättad, jordisk dag.
Jag vill kämpa mot allt som förvränger och begränsar människolivet.”

Det grekiska kulturarvet ger förnyelse och hopp, i bjärt kontrast mot samtidens barbari och destruktiva krafter.

Så kom kriget. ”Nu är en tid då jag bör skriva fränt och våldsamt”, utbrister han i sin Anteckningsbok från den här tiden. Människovärde, yttrandefrihet och rättfärdighet är inte för alltid givna utan måste erövras på nytt av varje ny generation. Han blev en av de ledande för ”den kämpande humanismen”, skrev otaliga inlägg i Göteborgs Handels- och Sjöfarts-Tidning men var ju samtidigt en ensamvarg, som ogärna deltog i offentliga manifestationer. Värt att lägga märke till är att han redan i slutet av 30-talet kopplade ihop judeförföljelserna med diskrimineringen av de svarta i USA. Bägge delarna är utslag av samma ondska.

I diktsamlingen Sång och strid, som kom ut 1940, efter det att Norge och Danmark hade ockuperats av tyskarna, är kampmotivet starkt framträdande, liksom nationalismen. Norden är vårt hem, något som vi skall stå upp för. Norden och hembygden måste värnas. Alla dikter i denna samling är förvisso inte fullödiga litterära verk. Man skall våga säga det också om en blivande nobelpristagare. Men de kom i rättan tid och kan på sätt och vis betraktas som en sorts beredskapsdiktning, somliga av dem åtminstone. Jag skall nöja mig med ett par exempel:

”Fredlös
Ditt hem är skövlat, gården bränd,
o, mänskosjäl.
Din tillflyktsort är inte känd
och hotas väl.

Snart finns ej längre land, ej stad
där trygg du är,
och ingen frågar efter vad
det innebär.

En flykting, jagad som ett djur,
fast kungalik.
En konung över folk i bur
och folk av lik.

Ditt huvud böjs där ingen ser
din svåra sorg,
och mänskotanken överger
din kungaborg.

När skall du åter skåda fritt
ditt eget land,
stå krönt till riket som är ditt
av mänskohand.”

Ett par strofer ur dikten Det sörjande Norden lyder:

”Från broderland, förblött i nöd,
i ensamhet och vånda,
når sommarvinden, ljudlös, död,
i nätter, nordiskt blonda.

[…]

Vårt fria ljus, vår fria själ,
vårt egna här på jorden,
är skändat av en främlingshäl
som tror den äger Norden.

[…]

Du främling, hör att ingen sång
har marken där du träder.
Igen den sjunga skall en gång
då den sig åter gläder.”

Här finns mitt i smärtan ändå en tro att friheten och glädjen en gång skall återuppstå.

I diktsamlingen Hemmet och stjärnan från 1942 är hembygdsmotivet starkt framträdande, liksom minnet av de gamla människorna, bönder och fiskare, de som byggt upp landet. Här återfinns också dikten Pietà, lagd i Marias mun:

”Grånat är, min son, ditt huvud,
det mig tynger så.
Jag är kvinnan som dig födde,
lät dig leva få.

Vad har hänt dig sen, min gosse,
så förändrat dig?
Var långt borta har du varit,
sen du skilts från mig?

Pannan är så blek och fårad,
känns som våt av svett.
Vad är det för svårt som hänt dig
sedan vi var ett?

Alltid kunde jag dig trösta,
all din sorg var min.

Hur har så det kunnat bliva
att den blott är din?

Ännu skiner silverhjärtat
vid min hals som då.
Kan ej dina ögon lyftas
och din hand det nå?”

Rimligen handlar dikten på ett plan om hans egen mor, hon som vände sitt bibelblad, hon som sände ett brev om sommarsäd, om vinbärsbuskar, körsbärsträd ”för att jag långt borta skulle veta det som är av evighet”. Hon som saknade alla möjligheter att förstå det liv som hennes yngste son levde. Men Maria kan också ses som symbol för alla mödrar i alla tider som våndas över sina söners öde och som samtidigt inser att de har måst släppa taget. De kan inte skydda barnet längre utan måste låta det leva sitt eget liv, även om det livet innebär lidande och kamp, sorg och död.

I sina efterlämnade anteckningsböcker skriver Pär Lagerkvist vid denna tid: ”Jag måste göra så gott jag kan i denna svåra tid, jag måste göra min soldattjänst. Men ibland längtar jag till mitt hjärtas stilla kamrar. Som en soldat ute vid fronten lägger jag ibland mitt i det ohyggliga skeendet handen över ögonen och längtar in till mitt hjärta, för att drömma mig tillbaka till min hembygd.”

Det existentiella onda

Mitt i allt detta kan man med säkerhet hävda att nazismen och diktaturernas övervåld och krigets helvete för Pär Lagerkvist är tidens yttringar av det universella onda. Det är här som Dvärgen kommer in i bilden. Han är det onda personifierat. Från viljan att kämpa för de goda värdena i livet har man i Dvärgen (1944) hamnat i svart pessimism. Ondskan kommer alltid att finnas. Fursten kommer alltid att behöva sin dvärg.

En annan yttring av det onda i existentiell mening var för Pär Lagerkvist döden. Skräcken för döden marterar honom sedan barndomen. I Gäst hos verkligheten tvingar sig huvudpersonen Anders ut i skogen för att be vid en speciell sten. Han ber bara om detta enda: att ingen skall dö. Det vilar ett drag av masochism över det hela, eftersom han inte går dit när det är vackert väder utan bara när det är riktigt ruskigt och ogemytligt. Samma drag av masochism kan man se i Anders dragning till iskällaren. Ute är det sommar och sol och ljuvlighet, men han bara måste in i kölden och mörkret, kravlar omkring där och river sig sårig på isblocken. Man kan jämföra med några expressionistiskt komprimerade rader ur dikten ”Ångest, ångest är min arvedel”: ”Hur hårt är allt, / hur stelnat, svart och stilla! / Jag famlar kring i detta dunkla rum, / jag känner klippans vassa kant mot mina fingrar, / jag river mina uppåtsträckta händer / till blods mot molnens frusna trasor. / Ack, mina naglar sliter jag från fingrarna, / mina händer river jag såriga, ömma / mot

berg och mörknad skog, / mot himlens svarta järn / och mot den kalla jorden.”

Man kan dock notera att dödsskräcken mildras i den senare diktningen. Redan i diktsamlingen Sång och strid (1940) står den välkända dikten ”Livsbåten”, ofta citerad i dödsannonser:

”Snart är du död och vet ej att du glider
på livets båt bort mot de andra landen
där morgon väntar dig på dolda stränder.

Oroas ej. Räds ej i uppbrottstimman.
En vänlig hand lugnt ordnar båtens segel
som för dig bort från kvällens land till dagens.
Gå utan ängslan ner i strandens tystnad,
den mjuka stigen genom skymningsgräset.”

I Ahasverus död är det rentav en eftersträvansvärd nåd att få slippa att vandra osalig omkring utan att äntligen få ro.

Det problem som förföljde Pär Lagerkvist genom hela författarskapet var livets meningslöshet. Varför lever vi? Vad är meningen? I likhet med Ibsen fann han inte att det var hans kall att svara utan att ideligen ställa frågan. Kanske ville han inte ens ha ett svar. Hjärtats oro kanske till och med var en nödvändig förutsättning för det konstnärliga skapandet. I Aftonland står den korta dikten:

”Att hjärtats oro aldrig må vika.
Att jag aldrig må få frid.
Att jag aldrig må försona mig med livet, inte heller med döden.
Att min väg må vara oändlig, med ett okänt mål.”

(Rollo May, en känd psykoanalytiker har i sin bok Ångest hävdat, att ångest är det pris som ett fullödigt konstnärskap kräver. Detta gäller nog inte för alla personlighetstyper, men många diktare har själva uppfattat oro och ångest som nödvändiga förutsättningar för sitt skapande, Hjalmar Bergman exempelvis. Och man kan ju fråga sig vad en Strindberg i balans skulle ha åstadkommit.)

Att vandra under stjärnorna

Att vandra under stjärnorna är en bild som varieras genom hela Pär Lagerkvists författarskap. Det har med sökande att göra, med andakt kanske men också med något som är alltför stort och obegripligt och därför skapar ödslighet och främlingskap, utestängdhet från den vanliga, jordiska vardagen. I en dikt i Aftonland beskrivs hur jagpersonen som barn upplever stjärnhimlen en kväll när han skulle hämta in ved till sin mor:

”Med vedträna i famnen kom jag att se upp i himlen
och då såg jag dem däruppe, omgivna av sitt gränslösa mörker.
Överallt ovanför mig fanns de i en ödslighet utan gräns.

Jag stod alldeles stilla. Och allting försvann för mig,
allt som funnits förut, allt som varit mitt,
min lilla häst med tre ben, min gummiboll,

min glädje att vakna om morgonen,
solskenet, stenkulorna och den stora kulan av glas,
alla mina leksaker.

När jag kom in till mor igen och lade ifrån mig vedträna vid köksspisen
märktes säkert ingenting särskilt på mig, säkerligen inte.
Men när jag gick och satte mig på min pall långt bort från de andra
var jag inte längre något barn.”

Pilgrimen, sökaren kommer ju Pär Lagerkvist slutligen fram till i sin trilogi om Sibyllan, Ahasverus och Tobias. I sin anteckningsbok skriver han bl.a.: ”Bödeln. Dvärgen. Pilgrimen. Av dessa tre är pilgrimen människan.” Vidare noterar han: ”Jag förebrår ingen någonting. Och inte mig själv heller. Och inte ens naturen, för det kan inte vara lätt att åstadkomma något sådant som människan. Jag är en svävande människa, inte fastlåst vid en bestämd livshållning etc. – och det vill jag vara.”

Han ser också Pilgrim på havet som en avslutning av Gäst hos verkligheten. ”Skildra mig själv som jag är – den verkliga gästen hos verkligheten. Främmande, utan kontakt. Jag är ju den som nekat Gud att luta sitt huvud mot mitt hus. Bör jag då ej skriva denna bok om Ahasverus?” ”Ahasverus död är kanske min egen död, mitt eget avsked till livet. Ahasverus står mitt i strömmen, den framåt rusande mänskoströmmen, den ende som inte följer med, som en förstenad bild av människan. Men han revolterar, han säger nej. Och i och med det har han fel – men också rätt. Ahasverus är oppositionen mot Gud, mot människoödet och han har fel – men också rätt. […] Sibyllan handlar om den religiösa människan, men Ahasverus död handlar om människan utan gud – som dock står i relation till Gud, under hans bann.”

”Ahasverus är nihilisten inom mig. […] Det ohyggliga i detta hos mig – och dess förstoring? Eller utplånande?”

Och ytterligare ett citat under arbetet med Ahasverus död: ”Ahasverus försoning med det gudomliga. – Den oerhörda makt som skapar livet och som upprätthåller det, som velat människan och hennes fruktansvärda öde, härliga och fruktansvärda öde, den makten är ond och god, god och ond. […] Klarhet, enkelhet, djup. Det är detta som jag söker uppnå och förena. Inte utesluta något av de tre. Därför är det så svårt. Nu när han kan dö då kan han älska, då blir han människa igen, då återskänks han till livet. – Och döden är det som befriar honom från dödsriket som han hela tiden levat i.”

”Han har ’besegrat Gud’, men det innebär inte att han fått frid. Aldrig frid. (Se dikten i Aftonland.), som jag. Han har besegrat Gud men inte allt det som ligger bakom detta som han kallade så, det vilda, oerhörda, komplicerade som Sibyllan kallade så. Det ger ju aldrig frid, kommer aldrig att ge människan frid. […] För det är inte frid det gäller – utan något större än så.”

Drabbad av Gud

Därmed är vi inne på ännu ett tema som genomsyrar hela Pär Lagerkvists författarskap, nämligen känslan av att vara utvald av gud. ”Guds skrivbiträde på jorden” kallade han sig i den förvissningen att det han sysslar med, hans författarskap, är ”av yttersta vikt”. Men utvaldheten kan slå över i känslan av att vara förföljd av gud, drabbad av gud, att aldrig komma loss. Barabbas är ett tydligt exempel. Jesus dog bokstavligen i hans ställe. Barabbas kan aldrig frigöra sig från bilden av den ynkliga gestalten som hängde där på korset.

Sibyllan är utvald av Apollo att vara hans prästinna, men inte i det ljusa templet utan i grottan, i stank och mörker och skräck och besatthet. Hon längtar efter ett vanligt liv men det är inte för henne. Gunnar Tideström, professor i litteraturvetenskap i Uppsala, lanserade tesen, att det på ett plan kanske är sin diktarkallelse som Lagerkvist här skriver om. Att känna sig utvald att vara diktare med stort D, något som han redan som 13-åring var medveten om, enligt dagboken. (Inom parentes kan man förundra sig över hur 13-åringen kunde vara så säker på att han skulle bli diktare, kommen som han var från ett småborgerligt, strängt gammalkyrkligt hem, där de enda böckerna var bibeln, psalmboken och Arndts postilla.)

I ett stort antal dikter formulerar han denna fastnagling vid Något eller Någon som han inte vet vem eller vad det är. I Aftonland (1953) heter det bl.a.:

”Spjutet är kastat och vänder aldrig tillbaka.
Glödande skall det genomfara mörkret
i sin heliga båge.
Utslungat är det för alltid
med sin lågande spets
och ännu inte födda mänskohjärtan väntar att genomborras av det.

[…]

Någon måste ha kastat det
och att döma av kraften bör det ha varit en mäktig hand.
Vem är han som slungat sin andes spjutspets genom mörkret,
vem är spjutkastaren?

Det är jag, den genomborrade, som frågar.”

Denna utvaldhet, som samtidigt gör honom främmande för männi-skorna och det vanliga, vardagliga livet, upplevde han redan som barn. I en annan dikt i Aftonland frågas:

”Vem gick förbi min barndoms fönster
och andades på det,
vem gick förbi i den djupa barndomsnatten,
som ännu inte har några stjärnor.

Med sitt finger gjorde han ett tecken på rutan,
på den immiga rutan,
med det mjuka av sitt finger och gick vidare i sina tankar.

Lämnade mig övergiven
för evigt.”

Till utvaldheten hör kanske ensamheten, främlingskapet, avståndet till andra människor, den nödvändiga isoleringen, men också skräcken för att inte kunna skriva längre.

Den sista och brännande frågan blir, om den gud som kanske inte finns, är det onda, som förföljer honom:

”Den gud som inte finns,
det är han som tänder min själ i lågor.
Som gör min själ till en ödemark,
till en rykande mark, en svedjemark som ryker efter eld.
För att han inte finns.
Det är han som frälsar min själ genom att göra den utarmad
och förbränd.
Den gud som inte finns.
Den fruktansvärde guden.”

Publicerad 2003 i nummer 3