Otrohet som affärsidé

Monogami är ute, det är andra tider nu, skriver en företrädare för otrohetssajten Ashley Madison, sedan Victoria Milan blivit känd för reklamerbjudandet till gifta personer att skaffa sig ett mer levande liv: ”Ha en affär.” Som Lena Andersson påpekat (DN 26 mars) är sådana uppmaningar i själva verket en bekräftelse av det monogama äktenskapet. Varför skulle man ha en affär, när man i själva verket kunde bryta upp från ett dött förhållande? Jo därför att man föredrar att upprätthålla skenet, av konvenansskäl.

Reklamkampanjen för vänsterprassel har väckt rabalder, och detta bör välkomnas. Här ställs de stora moralfrågorna på sin spets: frihet kontra ansvar, jagets intressen kontra de andras rättigheter, individen kontra kollektivet, autonomi kontra heteronomi. Är individen förpliktad att följa andra bud och förpliktelser än dem hon själv har skapat och uppställt, eller kan man hänvisa till att man alltid måste vara ”sann” mot sig själv?

Individens rätt att hävda sig mot kollektivet och dess tryck är en av den västerländska kulturens viktiga insikter. Om ditt samvete inte dömer dig, då behöver du inte bry dig om vad folk säger: detta är en hörnpelare i vår moraltradition sedan antiken, en hållning som ytterligare har skärpts av kristendomens betoning av det personliga ansvaret. Jesus förkunnade individens ansvar i förhållande till observanser och matregler och förklarade all föda ren (Mark 7:19). Ordet ”Varför avgör ni inte själva vad som är rätt?” (Luk 12:57) kunde tas till intäkt för en autonom moral som inte bekymrar sig över vad folk ska säga. Det finns ett intressant Jesus-ord som verkar äkta även om det inte traderas i den kanoniska texten. I en handskrift finns ett tillägg till Lukas 6:4: ”Samma dag fick han se en man som arbetade på sabbaten och sade till honom: Om du vet vad du gör är du salig, men om du inte vet det är du förbannad och bryter mot lagen.” Här försvaras rätten att bryta mot sabbatsbudet under eget ansvar.

Detta tema fullföljdes av Paulus, som lidelsefullt förkunnade att Kristus befriat den kristne från kollektivistiska tvångsbeteenden. Kyrkan löste individen från ättens eller klanens tvång och tillät den ensamstående (inte minst kvinnan) att förfoga över sin egendom efter eget gottfinnande. Man krävde båda parters fria och individuella samtycke för att ett äktenskap skulle anses giltigt. Den protestantiska reformationen betonade ytterligare individens rätt mot kollektivet. Den enskildes läsning av bibelordet tillmättes auktoritet också mot kyrkans samlade tolkningstradition. Man tillskriver Luther orden: här står jag och kan inte annat.

Men samvetsfrihetens förkämpar tänkte inte att den individuella samvetsfriheten står i konflikt med sedelagens bud, nedlagda av Gud i naturen. Det är just för att hävda denna norm som man ibland måste gå emot konvenans och skriven lag. Detta är samvetsvägrarens arkimediska punkt, när lagstiftningen strider mot rätt och moral.

I takt med sekulariseringen lösgjordes moraluppfattningen från sin religiösa inbäddning. Människans emancipation tycktes till och med kräva uppror mot gudomliga lagbud. I upplysningens namn proklamerades moralens autonomi gentemot religiösa bud: du skall icke erkänna någon utifrån pålagd norm. Normativiteten beskrevs av Nietzsche som social konstruktion.

Frågan blir och förblir förstås: hur förena individens rätt med de andras legitima behov och rättigheter? Inget moralsystem hävdar att individens rättigheter är oinskränkta gentemot kollektivet. Har barnlösa obetingad rätt till insemination, också till priset av barnets rätt till en far? Har den sjuke rätt att ställa krav på organtransplantation, också om det måste ske via organhandel, som går ut över någon donator i fjärran land och eventuellt kräver stora resurser av vården i hemlandet vid tillstötande komplikationer? Hur mycket får läkemedel kosta vid sällsynta sjukdomar? Har den olycklige rätt till lagstadgad minimilycka?

Även icke-religiösa skriver under på de flesta av tio Guds bud om att inte skada, ljuga, stjäla och ta för sig på den svagares bekostnad. Utgör sjätte budet ett undantag?

Den stora upprördheten efter otrohetsreklamen tyder på att trohetsidealet inte är så ute som man vill göra gällande. Otrohet har alltid ett pris, som får betalas av någon annan, den bedragna parten och de eventuella barnen och vanligtvis också av bedragaren själv. Lena Andersson har på en punkt fullkomligt rätt: bättre rejält uppbrott än förnedrande smussel.

Detta har man vetat i alla tider. Den intressanta nyheten i dag är att otrohet lanseras som affärsidé, äktenskapsbrott som upplevelseindustri. Egot tar oblygt plats i högsätet, med rättigheter utan motsvarande skyldigheter. Slagordet att man ska ta för sig är inte alldeles harmlöst.

Det är lätt, alltför lätt, att moralisera, särskilt om människor vars villkor och våndor man inte känner. Men det måste vara tillåtet att ställa frågan: bör livets utmaningar alltid mötas med de enklaste lösningarna? Kan otrohet, en underavdelning av lögnen, någonsin försvaras? Vad händer med smitaren? Missar man en chans att växa? Är inte poängen att man ska bli mer osjälvisk med stigande ålder och erfarenhet?

Den radikala individualismen har ett pris: i slutet väntar den stora ensamheten. Ingmar Bergman sade att vi har byggt en fårfålla där var och en står och bräker om sin ensamhet utan att någon lyssnar till den andre. Den som upphöjer oberoende till högsta värde råkar i svårigheter: vi föds i radikalt beroende av andra, vi dör på samma sätt. I längden lönar sig solidariteten bäst.

Franska revolutionen var ett steg framåt för mänskligheten. Dess paroll om frihet, jämlikhet och broderskap är, djupast sett, evangeliska värden.

Uppmuntran till otrohet är ett hån mot samtliga dessa tre dygder.

Anders Piltz

Publicerad i Signum nr 3 / 2011