På pilgrimsfärd

Av Ansgar Meyer

”Credo” kommer och önskar några rader: ”Ett minne från Danmark” – Åh jo! hjärtat är ännu fullt av minnen! – ”Men ett katolskt minne måste det vara!” – Nästan alla mina minnen från Danmark äro katolska. – ”Och ljust skall det helst vara till och med!” – Ack, i de ljusa bokarnas land fick allt som hände så lätt en ljus förtoning av ungdom och hopp!

*

En söndag – en sommardag, som upprinner med strålande solsken över fruktbara marker och svala skogar. Den varma luften är kryddad med vällukt från vägkantens örter och trädgårdarnas rosor.

Vår resa går mitt in i Själlands hjärta; där ligger i sina sjöars krans fridfullt och tyst Själlands äldsta stad, Ringsted, och lyfter upp mot den klara himmeln sin ära och krona, domkyrkan, den ärevördiga S:t Bengts kyrka.

Den gamla härliga domkyrkan håller just på att vakna upp till nytt liv. Hon har fått så mycket att fundera på under den där tiden sommarn 1920.

Ty eljest brukar hon, som gammalt folk oftast gör, mest drömma om sin ungdoms härlighet. Hon får vanligen tillräckligt tid till detta, bortglömd som hon nästan är och gömd mitt i sin parkliknande kyrkogård.

Ja, i hennes ungdomsår var det då ett helt annat liv: då hon under sina ädla romanska valv fick hägna den helige Knud Lavards grav, – han hade blivit mördad, den härliga unga fursten, en vintermorgon därborta i Haraldsted-skog. Emedan han med sitt öppna, rättframma sinne icke vill tro något så ont om sina motståndare, så hade de slagit honom, som värjelös hade gått dem tillmötes, till marken utan all nåd och barmhärtighet –.

Sedan kom en dag, då helgonets kvarlevor blevo upptagna och lagda i ett gyllene skrin bakom högaltaret, då folk kommo i stora skaror och strömmade dit från alla Själlands trakter, ståtliga biskopar, ja, till och med en legat från påven i Rom, Alexander III; det är just 750 år sedan denna allra största bland alla stora dagar, då Knud Lavard blev förklarad för helgon.

Och hon hade senast blivit utsmyckad så mycket som möjligt efter ungdomsårens bild, och på själva jubileumsdagen hade stora folkskaror kommit nästan som i de gamla goda dagarna, till och med män i högtidliga kyrkoskruder, som kallade sig biskopar; det hade talats vackra ord om Hellig Knud Lavard och hans tid, och påvens namn hade blivit nämnt med en viss vördnad – domkyrkan ville knappast tro sina öron, ty något sådant hade eljest icke mer skett de sista 3-4 århundradena –: allt detta hade glatt henne, kan man förstå, och dock – och dock – hon hade icke blivit riktigt varm om hjärtat, det var något – eller mycket – som fattades, som om kärnan var borta, hon förstod det icke helt, det var väl emedan hon var så gammal; när hennes tankar hade nu blivit satta i rörelse och hon står just nu, denna sommarsöndag åter och grundar över skillnaden mellan förr och nu.

Då giver det liksom ett ryck i henne: vad är detta? Där kommer ju en flock ungdomar, många äro de väl icke, ett 100-tal kanske, men det är något så allvarsamt över dem, de komma tysta och bära på en stor krans i röda och vita färger, de lägga kransen på Hellig Knud Lavards grav, och nu kan hon se, att där med gyllene bokstäver står skrivet ”Danmarks katholske Ungdom.” Ja, det var det ordet: ”katholsk,” det hade fattats i högtidligheterna, det var det, hon rent hade glömt bort, det var så länge sedan hon hade hört eller sett något till det, men det var hemligheten, hon var fullkomligt säker på sin sak, de var hemligheten också med hennes ungdoms glädje. Men nu var det där ju åter, och hon väntade, att något skulle ske, ett eller annat, – men det skedde ingenting mer. Ungdomarna stodo ett ögonblick tysta kring graven med sänkta huvuden – sågo sig så omkring en liten stund – så gingo de åter. Domkyrkan var häpen, mycket häpen! Hon betraktade kransen: ”Danmarks katholske Ungdom”? Voro katolska ungdomar sådana nu för tiden? Nu blev hon alldeles virrig i huvudet, nu förstod hon ingenting mer. Stackare! hon hade icke hört – gammalt folk lider lätt av lomhördhet – att hennes, domkyrkans, nuvarande ägare eller väktare hade sagt, att Danmarks katolska ungdom denna dag fick lov att nedlägga en krans på Hellig Knud Lavards grav under det villkoret att ”alla katolska ceremonier eller dylikt” skulle utebliva.

Men samma dags afton fick hon, om icke se, så dock höra katolsk ungdom, som den är, när den kan vara sig själv.

*

Vad man hade hindrat oss från under domkyrkans valv – domprosten blev ju också onekligen genom vår förfrågan satt i förlägenhet inför sitt protestantiska samvete – kunde väl ingen förbjuda oss på landets offentliga vägar.

*

På det ställe, där Hellig Knud Lavard hade mördats, blev icke långt därefter ett kapell byggt, som under medeltiden hörde till traktens mest besökta helgedomar. Efter reformationen förföll helgedomen; vad som nu är kvar, är endast yttermurens fundament, liggande mitt i en bondgårds marker, men detta visar dock både stället och kapellets form med oomtvistlig säkerhet. Dit vilja vi nu draga under bön och sång: Danmarks katolska ungdom vill fira Hellig Knud Lavards jubileum med en riktig vallfärd till hans förfallande helgedom.

Vi samlas vid 2-tiden i Ringsteds lilla, men fridfulla nya katolska kyrka. Vi göras en gång till uppmärksamma på att det vi nu företaga oss, icke är en skogstur, utan en bönevandring.

Efter en gammal pilgrimssed åkallas först den Helige Ande; så börja vi att sjunga: ”Fast sålunda skall mitt dopförbund” och processionen sätter sig i rörelse. Ett krucifix bäres fram, de c:a 120 deltagarna ordna sig i två rader, varje anförd av en ung präst; men mellan raderna gå två andra likaledes unga präster, i röklin och stola, det är dessa två som skola leda bönen. Vi äro nu, efter att den första psalmen är sjungen, mitt i staden, och ledarne börja med den gamla pilgrimslitanian: Allhelgonalitanian.

Kan hända att någon av deltagarne, av vilka flere äro konvertiter, av vilka de allra flesta aldrig hava varit med om något liknande, känna sig litet osäkra till en början, men det varar icke länge, förrän det är så, som om något av Hellig Knut Lavards friska och hjärtliga, ljusa och modiga anda komma ner över oss, och medan ledarna anropa kyrkohistoriens alla stora helgonnamn, svarar hela skaran sitt: ”bed för oss” så ljudeligt och så taktfast, att det giver ett skallande eko i stadens gränder och gårdar.

Folk tittar ut från husen eller står vid vägen; intet spotskt ansikte synes; en officer stannar sin raska häst och gör honnör inför krucifixet; och de flesta vägfarande vi möta göra detsamma.

Det blir ett ovanligt skådespel för omnejdens invånare att se en flock unga män och kvinnor draga bedjande och sjungande uppåt kullarna, nedåt kullarna, den långa dammiga vägen genom en sommardags härlighet; mest egendomligt är det kanske att se dem till och med under pauserna mellan bönen och sången gå tysta, de unga männen hela tiden med blottat huvud och de unga kvinnorna i deras ljusa dräkter med om möjligt ännu större allvar, all utan spår av fjanteri eller koketteri, ja utan att tala ett ord till varandra; och detta i ett land, där eljes till och med följet i ett liktåg brukar falla i hemtrevligt samspråk.

Så börjar det regna, just så mycket, att det kan räcka till att pröva vårt tålamod och beslutsamhet, att slå dammet ned och uppfriska den heta sommarluften. Och efter regnet hälsas solstrålarna med dubbel glädje.

*

Vad bedja vi? Alla de vackra, i katolska kyrkan uppbevarade bönerna, som äro så lämpliga till gemensamt bruk: de olika litaniorna, rosenkransen o.s.v.

Vad sjunga, vi? Den unga generationen i Danmarks katolska kyrka har lärt sig sjunga bra och gärna. Sången har i Danmark alltid haft stor betydelse för idéernas nedsänkande i hjärtan, inom den danska katolska församlingen genomleva vi just nu en poetisk och musikalisk blomstringstid i smått, och tvivelsutan ha redan frukter av blivande värde frambragts. Vi sjunga gamla psalmer och nya sånger – alltid alla verser – i synnerhet två av de sista äro omtyckta. Den ena är skriven för tillfället och slutar med refrängen:

Drager frem, drager frem paa vor fromme Färd!
Signe Gud vor Vandring, gör den skön og skär!

Den andra är en ungdomssång, som börjar sålunda:

Nu samles vi om Korsets Flag,
Vi Danske, som er unge,

och dess refräng ljuder ungdomligt käckt:

Vi vinde vil vort Fädreland
tilbage for vor Kirke.

*

Efter två timmars vandring under bön och sång komma vi så till den fridfulla lilla byn Haraldsted, som bäddad mellan sina små kullar ligger i sin söndagseftermiddagsslummer, men väcktes av vår taktfasta framryckning. Ledaren tager nu fram korsvägsbönerna, en idé, som vi alla gripas av – ja! vi äro ju på vandring till en martyrs helgedom, – och våra böner bliva allt innerligare. Just när vi i betraktelsen hava nått den tolfte stationen: Jesu död på korset, hava vi också nått kapellets grund. Processionskrucifixet ställes dithän där altaret förr har stått.

Vad där nu blev talat och sjunget och bett, vill jag icke berätta enskildheter om: forntidsminnen blandades med framtidshopp och ut ur våra hjärtan steg det löftet mot himlen: Vi vilja låta oss gripas av Hellig Knud Lavards anda, vi vilja, envar efter sin förmåga, försöka att bliva kämpar för Kristi kyrkas sak.

*

Efter en eller två timmars vila ställa vi oss upp till återvägen: samma ordning, samma sätt. Dock är nu tröttheten kännbar i synnerhet för många icke sportvana damer. Vår kloka ledare vet, att det sämsta för den trötte är att mycket tänka på sin trötthet. Han tillåter alls inga pauser mer, och så hålla vi på med bön och sång – bönen är dock beständigt skiftebön – oavbrutet hela vägen, som nu visst tager nästan tre timmar.

Och vi kunna hålla på med det. Ja, det är just det märkvärdiga att vi kunna!

Vid solnedgången äro vi åter på Ringsteds gator. Väl synas damernas rörelser icke mera ske efter plastikens regler, väl äro herrarnas halsdukar icke mer lysande vita, men då ledaren nu uppstämmer lovsången ”Store Gud, vi lova dig”, sjunga vi den med en sådan kraft, att Ringsteds borgare, som stå sysslolösa på torget, blotta sina huvuden, när vi draga förbi. De tyckte kanske det var något av en bragd, vi hade utfört. Den lilla katolska kyrkans klockor börja ringa, genom den öppna porten stråla altarljusen oss tillmötes, orgeln faller in i takt med vår sång: tröttheten är för några ögonblick försvunnen, vi tacka Gud, att han lät oss vara med om detta: den första riktiga katolska vallfärden genom Danmarks sköna, fruktbara och ljusa natur.

Monstransen lyftes över oss, Frälsaren i Eukaristien giver oss sin välsignelse, – det är lön nog för all möda och månget öga tåras. Och så till slut, vi kunna icke låta bli, vi måste sjunga den ”O sanctissma, o piissima!” Jag har ofta hört den sjungas som slutsång vid högtidligheter, men aldrig med en sådan hänförelse som vid slutet av vår pilgrimsfärd till Hellig Knud Lavards kapell den 4 juli 1920.

Tänk, att vi kunde! Ja, huru mycket kan man icke, när man blott vill och så håller ihop!

*

Hela minnet i en bild?

Ett fruktbart landskap, genom vilket en dammig landsväg förbi blåa sjöar och över små kullar buktar sig fram mot en skogshorisont, över vilken en domkyrka höjer sig: på landsvägen en flock ungdomar, som följa efter ett krucifix och sjunga:

Vi vinde vil vort Fädreland
tilbage for vor Kirke.