På väg mot ökad transparens i Vatikanens finanser

av RALPH ROTTE

Under sin ämbetsperiod har påven Franciskus hittills koncentrerat sig på uppgiften att reformera Vatikanens finansväsende och därmed fullföljer han sin föregångares strävan. Genom ett flertal initiativ är man nu på väg mot ökad transparens, effektivitet och hållbarhet i Vatikanens finanser. Om de åtgärder man vidtagit kommer att bli framgångsrika får framtiden utvisa.

 Efter sitt tillträde som påve i april 2005 tog Benedictus XVI itu med problemen kring Vatikanens finansväsende och då särskilt Vatikanens bank, Istituto per le Opere di Religione (IOR). Bakgrunden var de omtalade skandaler, som omgärdat IOR sedan 1970-talet och som gällde anklagelser om korruption, penningtvätt och skattesmitning med kopplingar till det italienska prästerskapet och medlemmar i det dåvarande kristdemokratiska partiet med dess anknytning till maffian. Dessa och andra journalistiska avslöjanden väckte stor uppmärksamhet och undergrävde kyrkans trovärdighet.

Förutom några nya utnämningar på ledande poster samt ändringar i reglerna för kyrkliga institutioners hantering av konton vid IOR, inriktade sig Benedictus XVI på att införa stramare kontroll av Vatikanens finansiella institutioner. Så fick ledaren för Vatikanens egendomsförvaltning (APSA) i uppdrag att övervaka både IOR och kongregationen för evangelisation, Propaganda Fide (PF). Samma år 2011 inrättades också Vatikanens myndighet för finansiell kontroll (AIF) med uppgift att övervaka alla myndigheter och organisationer under Vatikanen och Heliga stolen så att de följde den skärpta lagstiftning som Vatikanen infört i december 2010, (lag nr 127) mot penningtvätt och finansiering av organiserad brottslighet och terrorism.

Till en del motiverades de skärpta kontrollåtgärderna av ett ökat internationellt samarbete. Således slöt Vatikanstaten år 2009 en valutaöverenskommelse med EU, som medförde tydliga förpliktelser: Vatikanen skall leva upp till den internationella standard som gäller vid finansiella transaktioner, vilket betyder att det påvliga finansväsendet från och med 2011 skall låta sig kontrolleras av Moneyval, en organisation som utgår från den standard för finansiella transaktioner som beslutats av OECD. Dessutom anslöt sig Heliga stolen i början av år 2012 till en internationell överenskommelse från år 1999, vars syfte är att bekämpa finansieringen av terrorism, och även till FN-konventionen mot gränsöverskridande organiserad kriminalitet från år 2000 och till FN-konventionen mot handel av illegala droger från 1988. Den rapport som Moneyval publicerade på sommaren 2012 bekräftade att Heliga stolen och Vatikanstaten gjort framsteg i bekämpandet av illegala finanstransaktioner.

Faktorer som hämmar en äkta och uthållig finansreform

Dessa åtgärder och framsteg i strävan att reformera ekonomin drabbades emellertid av bakslag. Således fortsatte italienska skattemyndigheter sina rättsliga undersökningar av IOR. I maj 2012 blev den nytillsatte generaldirektören Ettore Tedeschi tvingad att avgå sedan kontrollrådet enstämmigt hade uttalat sitt misstroende mot honom, ett beslut som tyder på ett starkt motstånd inom kurian mot hans strävan efter ökad transparens och bättre samarbete med Italien. I januari 2012 antog ett råd i kurian ett särskilt dekret CLIX, som innebar en urvattning av lag nr 127 och därmed begränsades AIF:s befogenheter för övervakning; myndigheten fråntogs sin samordnande roll vid bekämpandet av penningtvätt.

I sina första årsberättelser gällande åren 2011 och 2012 meddelade AIF att man spårat ett respektive sex fall av misstänkta finanstransaktioner samt sju respektive tre försök till dessa brott, vilket sammantaget lett till två anmälningar till Vatikanens rättsliga myndigheter. Under dessa två år vände sig AIF sammanlagt två gånger till utländsk myndighet med förfrågningar gällande misstänkta brott, medan man under samma tidsperiod fick ta emot tio liknande förfrågningar från utlandet (Italien).

Bland de konkreta omständigheter som hämmar en äkta och uthållig finansreform i Vatikanen nämns ofta följande faktorer: a) den styrande funktionen i katolska kyrkan har i allt större omfattning hamnat hos en kuria som är komplex och byråkratisk, och som därmed har fått en ineffektiv och oöverskådlig beslutsordning; b) bristande kommunikation och samarbete mellan Vatikanens olika myndigheter; c) en maktkamp inom kurian om möjligheter till karriär och inflytande över påvliga beslut, vilket lett till uppkomsten av antagonistiska allianser vid fördelningen av makpositioner; i samband med sådana maktkamper använder man sig av korruption och finansiella resurser för att försäkra sig om lojalitet och inflytande, och detta gäller särskilt kurian och italienska biskopar och präster.

Även om man inte ännu kan ge ett slutgiltigt omdöme tycks ”system Bertone” vara symptomatiskt för den här problematiken: den dåvarande kardinalstatssekreteraren Tarcisio Bertone försökte med olika åtgärder att stärka sin kontroll över de påvliga finanserna, till exempel genom dekretet CLIX och genom en personalpolitik, som avsåg att stärka hans inflytande i kurian, där han betraktades som en outsider eftersom han saknade diplomatisk utbildning. Det nätverk och den korruption som uppkommit i kurian medförde uppenbarligen att de finansreformer som var inriktade på ökad transparens och effektivitet måste stöta på massivt motstånd.

Även om Benedictus XVI under sitt pontifikat var intensivt engagerad i problemen kring det påvliga finansväsendet och i synnerhet i problemen kring IOR, och även om de av honom initierade reformerna hade ett klart syfte, så undvek man likväl mer genomgripande åtgärder för att stoppa korruption, penningtvätt och illegala finanstransaktioner, vilket delvis berodde på ett faktiskt motstånd alternativt förhalande från delar av kurian. Trots ansatser till finanspolitiska reformer och trots en öppning mot ökat internationellt finansiellt samarbete, så fanns det ett finanspolitiskt problemkomplex i Vatikanen, när Franciskus tillträdde som påve.

Under Benedictus XVI:s pontifikat tycks således Vatikanens finansväsende ha förblivit organiserat på precis samma sätt som under raden av hans föregångare, vilka i brist på ett genuint intresse för finanspolitik eller på grund av motstånd från kurian inte ville eller inte förmådde genomföra genomgripande reformer för att i grunden omgestalta de påvliga finansinstitutionerna.

Vatikanens senaste budgetöversikt

Det är uppenbart att Heliga stolen och Vatikanstaten, sedda i sin funktion som den världsliga, materiella basen för en världsvid katolsk kyrka, måste fungera på ett sådant sätt att den har sunda och uthålliga finanser. Sommaren 2013 offentliggjorde Heliga stolens prefektur för ekonomi sin senaste budgetöversikt, som inte bara omfattar hushållningen inom kurian och Vatikanstaten utan även ekonomierna hos de med Heliga stolen associerade pastorala och karitativa organisationer och institutioner som formellt står under påvens ledning. Översikten för år 2012 visar att Heliga stolen (kurian) inklusive statssekretariat, nio kongregationer, tre domstolar, fem medieinrättningar, elva påvliga akademier samt tolv påvliga råd hade inkomster på 250,7 miljoner euro och utgifter på 248,5 miljoner euro, alltså ett budgetöverskott på 2,2 miljoner euro.

Av inkomsterna utgjordes 46 procent av avkastning från fasta egendomar, 35 procent bestod av gåvor inklusive bidrag från ärkestiften, 9 procent kom från affärsverksamhet och 10 procent från övriga källor. IOR bidrog med gott och väl 50 miljoner euro till Heliga stolen. Den största posten på utgiftssidan, 62 procent, utgjordes av personalkostnader för de 2 833 anställda, följd av ersättning för varor och tjänster, 20 procent, skatter och avgifter, 6 procent samt 12 procent övriga utgifter. Vid sidan av personalkostnaderna låg de största utgifterna på sociala medier inklusive bidrag till Vatikanradion samt på skatter.

Heliga stolens pastorala aktiviteter, som budgettekniskt är skilda från kurian, hade under 2012 inkomster på 73,9 miljoner euro, av vilka 37 procent kom från affärsverksamhet, 18 procent från kapitalavkastning, 12 procent från gåvor samt 32 procent från andra källor. De utgifter som är knutna till Heliga stolens själavårdande verksamhet fördelades år 2012 så att 34 procent avsåg personalkostnader, 22 procent ersättning för tjänster och upphandling, 17 procent resurser till präster samt 26 procent övriga utgifter. Resultatet över året blev ett överskott på 1,8 miljoner euro.

Även den karitativa verksamheten redovisades separat och för år 2012 uppgick intäkterna där till 276,7 miljoner euro (Peters­penningen inräknad) och utgifterna var 274,1 miljoner euro, vilket gav ett saldo på plus 2,6 miljoner euro. Bland de institutioner som deltar i denna verksamhet kan nämnas den påvliga missionsverksamheten i över 150 länder, franciskanernas hjälpverksamhet i Heliga landet, Caritas Internationalis, den påvliga välgörenhetsverksamheten (Elemosineria Apostolica) ledd av en ärkebiskop, stiftelsen Hjälp till kyrkor i nöd liksom föreningen för hjälp åt kyrkor i Orienten. De tillförda medlen bestod år 2012 till 98,1 procent av gåvor och 92,1 procent av utgifterna gick till karitativ verksamhet.

Statlig årlig totalbudget

Vatikanstaten med statsförvaltning, nio direktioner, sex ämbetsverk, statsarkivet och Vatikanens observatorium hade år 2012 inkomster på 261,5 miljoner euro och utgifter på 238,4 miljoner euro, vilket alltså gav ett överskott på 23,1 miljoner euro. Intäkterna fördelade sig så att 83,7 procent kom från affärsverksamhet (såsom inträdesavgifter vid Vatikanens museer), 1,5 procent från fast egendom och 14,8 procent från övriga inkomstkällor. På utgiftssidan uppgick personalkostnaderna för de 1 936 anställda till 62 procent, tjänster och upphandling tog 20 procent, medan 6 procent gick till skatter och avgifter och 12 procent till övrigt.

Sammanfattar man dessa uppgifter så finner man att påven som överhuvud för den katolska kyrkan, kurian och Vatikanstaten förfogar över en totalbudget på omkring 860 miljoner euro. I den summan ingår naturligtvis inte Heliga stolens och Vatikanens förmögenhet, som omfattar ett stiftelsekapital från Lateranfördraget från år 1929 (till ett värde av cirka 90 miljoner US-dollar) samt fast egendom i Italien och oskattbara konstverk i Vatikanens museer och i Vatikanstaten.

Det saknas officiell information om omfattningen av denna förmögenhet men enligt pressuppgifter, som sägs bygga på förtroliga läckor i kurian, skall det år 2008 ha funnits reserver på 340,6 miljoner euro, värdepapper och aktier till ett värde av 520 miljoner euro, guld för 19 miljoner samt utlandsinvesteringar i storleksordningen 500 miljoner brittiska pund, framför allt i form av fast egendom i Storbritannien, Frankrike och Schweiz till ett värde av 424 miljoner euro. Till detta kommer cirka 50 000 egendomar i Italien, varav det skall finnas 800 skolor i Rom, 65 privatkliniker och 43 internat. Enbart PF skall ha fasta egendomar till ett värde av 53 miljoner euro. Enligt den brittiska tidningen The Guardian skall Lateranstiftelsens kapital uppgå till 680 miljoner euro.

Franciskus var förutbestämd för en radikal reform

Redan som kardinal Bergoglio höll påven Franciskus vid konklaven i mars 2013 ett brandtal som uppenbarligen gjorde starkt intryck och som riktade sig mot kyrkans självupptagenhet och mot den kyrka som gör anspråk på att ”äga Jesus men som inte låter honom träda ut. […] Det finns två bilder av kyrkan: den förkunnande kyrka, som med vördnad mottar och troget förkunnar Guds Ord; och den mondäna kyrkan, som lever i sig själv, av sig själv och för sig själv. Detta måste kasta ljus över de förändringar och reformer som är nödvändiga för att rädda själarna.” Enligt Franciskus är kyrkan ”inte en affärsverksamhet, inte en hjälporganisation, inte någon icke-regeringsorganisation” utan hon måste besinna sitt uppdrag, som är evangelisation och kärlek till nästan, så att hon förblir trogen mot det uppdraget också i sitt agerande på ett världsligt, materiellt plan såsom finanspolitik.

Franciskus fullföljer den engagerade antikapitalistiska kritik mot ett avförmänskligat, vinstorienterat ekonomiskt system, som tydligt framfördes redan av Johannes Paulus II och Benedictus XVI. Så betonar han i sin första apostoliska skrivelse Evan­gelii gaudium från den 24 november 2013: ”Vi har skaffat oss nya avgudar. Antikens dyrkan av den gyllene kalven […] har i dag funnit en ny och skoningslös form i penningfetischism och i en ekonomi utan ansikte och utan något verkligt mänskligt mål. Den världsomspännande kris som drabbat finansväsendet och näringslivet pekar tydligt på dess otillräcklighet och dess djupa brist på mänskliga mål en brist som reducerar människan till konsument […] Medan inkomsterna ökar exponentiellt för ett litet fåtal, kommer majoriteten att för alltid vara avskuren från det lyckliga fåtalets välstånd. Denna ojämlikhet går tillbaka på en ideologi som försvarar en absolut autonomi för marknaden och finansspekulation.” Utifrån sin personliga och teologiska bakgrund, som inte minst är formad av jesuitisk principtrohet och pragmatism, tycks Franciskus vara förutbestämd för att genomföra en radikal reform av Vatikanens finanspolitik.

I ett påfallande raskt tempo efter det att han valts till påve i mars 2013 tog Franciskus itu med frågor kring Vatikanens finansreform och han byggde då vidare på de åtgärder som påven Benedictus XVI hade vidtagit. Även om Franciskus bekräftade kardinalstatssekreterare Bertones tjänsteställning, så var det tydligt att han var väl medveten om problemen med konflikter inom kurian och han tillsatte därför i april 2013 en kommission bestående av åtta kardinaler med uppgift att föreslå reformer av kurian. Det anmärkningsvärda här är kardinalrådets sammansättning, som markerade en öppning mot den världsvida kyrkan och som därmed är ”anti-Vatikanen”. Förutom kardinal Giuseppo Bertello (ordförande för kardinalskommissionen för Vatikanstaten) och biskopen från Albano, Marcello Semeraro, har övriga medlemmar ingen anknytning till kurian eller till det italienska biskopskollegiet utan företräder kyrkan på alla kontinenter och två av dem är från Latinamerika. Vad gäller Vatikanens finanser skall detta kardinalsråd ta ställning till förslaget att alla i kurian, som sköter in- och utbetalningar av pengar, skall ställas under en enda myndighet, ett finansdepartement efter förebild från etablerade stater, så att man kan optimera transparens och kontroll av alla finansiella rörelser.

Förändringar av det institutionella ramverket

I slutet av juni 2013 tillsatte Franciskus en kommission med uppgift att reformera IOR; kommissionen skall ges möjlighet att grans­ka IOR:s samtliga handlingar och dokument och skall därefter lämna en skriftlig rapport till påven om möjligheterna att anpassa bankens verksamhet till ”Heliga stolens universella uppdrag”. Kommissionen består av kuriekardinalerna Raffaele Farina och Jean Louis Tauran, två representanter för Vatikanstatens justitie- och inrikes myndigheter samt av den amerikanska juridikprofessorn Mary Ann Glendon, som fram till 2009 var USA:s ambassadör vid Heliga stolen och därefter professor vid Harvard University. Kommissionen har även i uppgift att överväga möjligheten att helt avveckla och stänga IOR.

Strax efter det att kommissionen tillsatts avgick generaldirektören för IOR, Paolo Cipriani, och hans ställföreträdare, Massimo Tulli, på grund av misstanke om korruption, och dessförinnan hade den ansvarige för APSA:s bokföring, Nunzio Scarano, blivit suspenderad och arresterats av italiensk polis anklagad för korruption, bedrägeri och för att ha baktalat Heliga stolen. Enligt Roms rättsskipande myndigheter hade han försökte smuggla 20 miljoner euro från Schweiz till Italien. Som tillfällig efterträdare till Cipriani utsågs ordföranden för den kontrollkommisson som Benedictus XVI inrättat, Ernst von Freyberg, och i slutet av november 2013 ersattes han av en tidigare ställföreträdande generaldirektör, Rolando Marranci. Denne jurist, finansrådgivare och industriman är som aktiv medlem i Hospitalitorden nära förbunden med kyrkan och påven. Hans strävanden att göra IOR transparent och öppet för insyn har yttrat sig bland annat i att banken har öppnat en egen hemsida, där man för första gången ger konkret information om IOR:s affärer och personal.

På våren 2013 presenterade IOR sin första offentliga årsbudget och den visade att år 2012 hade banken 18 900 kunder, en minskning med över 2 000 jämfört med 2011; en minskning som berodde på att ett stort antal ”inaktiva” konton hade avslutats. Insättningarna uppgick till cirka 6,3 miljarder euro, fördelade så att ungefär hälften utgjordes av girokonton och hälften av investeringsportföljer. Räkenskapsåret 2012 medförde vidare en nettovinst på 86,6 miljoner euro, jämfört med 20,3 för år 2011. Av vinsten från 2012 överfördes 54,7 miljoner euro till Heliga stolen medan resten fonderades som riskreserv.

Ytterligare förändringar fick omedelbar effekt på det institutionella ramverket för det påvliga finansväsendet. I början av juli 2013 blev AIF upptagen som medlem i Egmont Group, en sammanslutning som grundats 1995 av fler än 130 FIU:s (Financial Intelligence Units), alltså nationella myndigheter med uppgift att bekämpa ekonomisk brottslighet. I början av december 2013 slöt AIF ett Memorandum of Understanding med tyska FIU, för att standardisera och formalisera ett bilateralt samarbete. Tidigare hade man undertecknat liknande överenskommelser med myndigheter i USA, Belgien, Italien, Spanien, Slovenien och Nederländerna.

I mitten av juli 2013 utvidgade Franciskus Vatikanstatens straffrätt till att gälla även fall av organiserad ekonomisk brottlighet. Dessutom etablerade han en påvlig kontrollkommission för förvaltningen av Vatikanens egendomar. I början av augusti 2013 utfärdades en förordning om att alla inrättningar under Heliga stolen skall rätta sig efter Vatikanstatens lag om förhindrande av penningtvätt och finansiering av terrorism, att de skall vidta åtgärder mot allt som kan äventyra den internationella freden samt etablera en samvetsgrann övervakning av de institutioner som utför penningtransaktioner. Som tillsynsmyndighet för den sistnämnda punkten utsågs AIF.

Dessutom inrättade Franciskus en kommitté för finanssäkerhet, som skall samordna verksamheten hos samtliga myndigheter under Heliga stolen och Vatikanstaten med avseende på bekämpning av penningtvätt, terroristfinansiering samt spridning av massförstörelsevapen. Sedan oktober 2013 får AIF stöd i sitt arbete av Promontory Financial Group, ett internationellt verksamt företag för finansiell rådgivning.

Hårdare kontroll av finansiell verksamhet

För att komplettera dessa åtgärder tillsatte Franciskus i juli 2013 en påvlig kommission som skall granska hur Heliga stolen skall organisera sina ekonomiska och administrativa strukturer. Kommissionen skall samla in information och i samarbete med kardinalsrådet utarbeta förslag för institutionerna under Heliga stolen i syfte att ”förenkla och rationalisera existerande enheter samt möjliggöra en mer noggrann planering av ekonomiska aktiviteter i Vatikanens hela administration”. Kommissionen består av åtta experter på rättsliga, ekonomiska, finansiella och organisatoriska frågor, experter som tidigare varit anlitade som rådgivare åt Vatikanen eller åt andra kyrkliga inrättningar.

Frånsett en sekreterare för prefekturen för ekonomi består denna kommission enbart av lekfolk, varav sex kommer från Europa (Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland och Malta) och en från Singapore. Också denna åtgärd understryker det uppenbara behovet av att reformera kurian, och inte enbart med tanke på effektivitet utan också därför att man behöver väga in politisk stringens och konsistens.

När det i slutet av augusti tillkännagavs att kardinal Bertone skulle ersättas med ärkebiskop Pietro Parolin som statssekreterare, så måste det tydas så att Franciskus såg en reformering av kurian, och därmed av finansväsendet, samt av IOR som klart prioriterade uppgifter för sin ämbetsutövning. Genom att utse Parolin flyttade påven inte bara undan en uppenbart central gestalt i kurians intrigspel, han ersatte honom dessutom med en relativt ung men erfaren diplomat som andreman vid Heliga stolen, en man som kan accepteras av både kurian och den världsvida kyrkan. Det som talar för honom är både Parolins fleråriga verksamhet i Statssekretariatets Andra sektion (Sektionen för statliga relationer) (1992–2009) och hans erfarenheter som diplomat i Nigeria, Mexiko (1986–1992) samt som nuntie i Venezuela (2009–2013). I motsats till den intrigerande ”outsidern” Bertone har han en tydlig potential att spela en ny integrerande roll som kardinalstatssekreterare, helt i enlighet med Franciskus avsikt.

Alla dessa åtgärder tycks redan bära frukt. Så kungjorde ledaren för AIF, René Brülhart, i mitten av november 2013, att de misstänkta fall av illegala finanstransaktioner, som AIF upptäckt eller som rapporterats av Vatikanens myndigheter, hade ökat markant under det första halvåret i motsats till föregående år. Obekräftade uppgifter i medierna berättar att Vatikanens hårdare linje har lett till att hundratals konton i IOR med upp till 300 miljoner euro i insättningar har stängts ned av sina innehavare. I mitten av december 2013 offentliggjorde Moneyval en underhandsrapport om Vatikanens finansreform och konstaterade att många tekniska och rättsliga rekommendationer hade blivit genomförda på kort tid. Av de 16 centrala påpekanden som gjorts hade, enligt utvärderingen, ett blivit fullständigt åtgärdat, åtta var huvudsakligen och fem delvis uppfyllda och endast två var ännu inte uppfyllda.

De sistnämnda punkterna gäller övervakning av finanstransaktioner och möjligheten att frysa tillgångar med förmodad anknytning till terrorism. Orsaken till de dåliga resultaten är AIF:s otillräckliga förmåga att effektivt genomföra åtgärder vilket i sin tur beror på att man saknar lämplig personal, experter och även formella möjligheter att göra tillslag mot andra myndigheter i Vatikanstaten och Heliga stolen. Alltså har AIF inte kunnat genomföra några formella inspektioner av IOR och APSA. Rapporten ser med tillfredsställelse på det stärkta internationella samarbetet och på skärpningen av Vatikanens lagstiftning men också på att AIF:s självständighet har återupprättats. Moneyval visar sig därför i stort sett mycket nöjd med de framsteg som gjorts i reformerna av Vatikanens finanssektor.

Bredast möjliga bas för omgestaltande åtgärder

Redan i slutet av oktober 2013 kunde således Vatikanradion meddela att ratingföretaget Standard Ethics, med bas i London och Bryssel, hade uppgraderat Vatikanen på sin skala, som framför allt bygger på en utvär­dering av etisk och social hållbarhet i samband med ekonomiska investeringar samt på staters och företags corporate governance [bolagsstyrning]. Man skall emellertid inte dölja att det förbättrade betyget gick från ”EE-” (som också gäller för stater som Belgien, Brasilien, Bulgarien, Mexiko, Polen, Rumänien och Sydafrika) till ”EE” vilket är ett genomsnittligt betyg, jämförbart med Tjeckien, Grekland, Italien, Japan, Slovakien och Portugal. Man har emellertid ännu långt till det bästa betyget ”EEE” likvärdigt med Danmark, Finland, Island, Norge och Sverige och till det näst bästa ”EEE-” där Tyskland, Österrike, Nederländerna och USA hamnar.

Bedömningen av Standard Etics är därmed symptomatiskt för tillståndet hos Vatikanens finansreformer: säkerligen är man genom alla dessa initiativ på väg mot en större transparens, effektivitet och uthållighet, men ännu är vägen lång till ett finansväsende som är fritt från korruption och som är orienterat efter kyrkans etiska, moraliska uppdrag. Om Franciskus kommer att bli framgångsrik med de åtgärder han vidtagit beror på vilket motstånd de möter, ett motstånd som också lade hinder i vägen för Benedictus XVI:s reformsatsningar. Det åtminstone passiva motståndet från delar av kurian skall inte underskattas.

I mitten av januari omorganiserade Franciskus den kardinalskommission som skall övervaka IOR. Av de fem tidigare medlemmarna behöll bara en sin plats, kardinal Tauran. Den förre ordföranden Bertone fick lämna. Nya medlemmar i kommissionen blev statssekreterare Parolin, kardinal Christoph Schönborn från Wien, kardinal Thomas Christopher Collins (Toronto) och kardinal Santos Abril y Castillo med anknytning till kyrkan Santa Maria Maggiore i Rom.

Franciskus agerande är i all sin kraftfullhet likväl präglat av pragmatism. Den institutionella reformeringen är kombinerad med en intensiv kommunikativ verksamhet för att ge en nödvändig omvandling bredast möjliga bas i samverkan med lokala kyrkor, en linje som visar sig bland annat i sammansättningen av reformkommissionerna. Men oavsett de konkreta resultat som dessa kommissioner uppnår kvarstår likväl den restriktiva aspekten när påven i sitt ämbete betonar att den materiella och därmed finansiella basen för Heliga stolen och Vatikanen skall vara ett uttryck för och tjäna kyrkans särskilda mission, och det är en aspekt som knappast helt kan eller kommer att erodera.

Översättning: Stig Olsson

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 2/2014.

Ralph Rotte är professor i Politische Wissenschaft vid RWTH Aachen.