På vallfärd till Haraldsted

Av Edvin Sandqvist

»Gennem Seklers Skumringsaar Pilgrimssangen tav,
men paany skal stige Liv af ældet Grav.
Drager frem, drager frem paa vor fromme Færd.
Signe Gud vor Vandring, gør den skøn og skær.»

Över det lilla Ringsted vilar småstadens obeskrivbara sommarsöndagsro. S:t Bendts åldriga kyrka, stadens stolthet och prydnad, badar i en rikedom av solljus, trädgårdarnas många blomster utsända sina härliga dofter och de små gatorna med de medeltida namnen ligga folktomma. Ingenting händer – allt är blott ljuvlig stillhet och vila.

Klockan närmar sig nio. Det börjar strömma människor genom gatorna. Alla hava samma mål – en liten, något avsides liggande gata, där flaggor med de danska och påvliga färgerna synas utplanterade. Det är framför S:t Knuds katolska kyrka. Det lilla templet är snart fyllt, många få stanna utanför. Den stilla mässan tager sin början, läst av Pastor Assarsson från Stockholm. Väl ett hundratal mottaga den heliga kommunionen, alla gripna av synbart allvar inför tanken på vad som förestår. En psalm sjunges, högtidligt ljuder prästens ord: ”Procedamus in pace” och vallfärden begynner.

Detta var början till de danska katolikernas pilgrimståg den 26 juni i år till den plats, där den helige Knud Lavard led martyrdöden år 1131. Deltagarna uppgingo till c:a 150, representerande skilda åldrar och stånd.

I tvenne långa led ordna sig de vallfärdande, främst går bäraren av krusifixet och i mitten de trenne präster, som leda färden, klädda i rochet och röd stola. Genom Ringsteds gator går färden vidare ut över Själlands bördiga vidder under bön och sång utan avbrott i två och en halv timme. Den ena vallfärdssången avlöser den andra, litania följer på litania – käckt och trosfriskt ljuder församlingens svar. Stämningen är gripande allvarlig.

På vägen möta vi en scoutkolonn – dess ledare hälsar med honnör krusifixet; vi möta ridande officerare – de göra sammalunda. Och de många andra människor, vi passera, betrakta alla med vördnad vårt förehavande. Det verkar så starkt frapperande på en svensk, detta. Oemotståndligt drager tåget fram på den rätt livligt trafikerade landsvägen – ingenting stör oss, ingenting får störa oss.

Klockan 1 hava vi nått ruinerna av det gamla, på den helige Knuds dödsplats resta kapellet, beläget långt ute bland böljande sädesfält, målet för så många århundradens fromma vallfärder. Ett altare är upprest här, Ringsteds kyrkoherde läser den heliga mässan och de församlade uppstämma pilgrimssånger på nytt.

Efter ett par timmars vila i den härliga Haraldstedskogen, samlas vi åter klockan 4 vid ruinerna. Pastor Quadvlieg talar till helgonets minne, varefter Pastor Assarsson bringar Danmarks katoliker en hälsning från Sverige och framför de i vallfärden deltagande svenskarnas tack för den välvilja, som strömmat dem till mötes. Sedan bedja vi knäböjande: ”Helige Knud Lavard – bed för oss.”

Sakta och högtidligt skrider så tåget tillbaka till Ringsted – en oavbruten bönevandring. Då vi nå staden, börja vi sången:

”Fast skal min Daabspagt evig staa, og Kirken vil jeg ære”,

sjungen med betagande hänförelse och kraft, och därpå följer den brusande hymnen: ”Store Gud, vi love Dig”. Vi hava nu hunnit fram till utgångspunkten, S:t Knuds kyrka, dit vi intåga under klockringning, och den stämningsmättade välsignelseandakten i det ljusstrålande templet bildar avslutningen på dagens färd.

 

*

Senare på kvällen samlades vi åter för att taga S:t Bendts ståtliga, på allehanda minnen så rika kyrka i betraktande. Vi vandrade under väl en timmes tid omkring där med Ringsteds välvillige, protestantiske kyrkoherde till ciceron, som, innan han började den värdefulla förevisningen, bad att få hälsa oss alla välkomna i vårt gamla tempel och uttryckte sin glädje över att krusifixet den dagen blivit buret genom Ringsteds gator.

Personligen räknar jag – konvertiten – denna vallfärd till mina allra starkaste katolska minnen. Den kraft, varmed färden leddes, bidrog till att skapa den helgjutenhet, som vilade däröver från början till slut, deltagarna voro behärskade av äkta pilgrimssinne och det hela blev därför till en upplyftande, minnesrik gudstjänst i anda och sanning.