Palme x 3

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av Astrid Söderbergh Widding

Kristina Lindström och Maud Nycander: Palme.

50 år har förflutit sedan en kritisk ledarskribent klagade: ”Ingen dag utan Olof Palme” med det då ännu tämligen nya tv-mediet för ögonen. I dag har Palme och hans eftermäle på nytt hamnat i mediernas rampljus. Dels genom den rad böcker om hans liv och gärning som utkommit under senare år, där Henrik Berggrens insiktsfulla biografi Underbara dagar framför oss intar en absolut särställning. Dels genom Kristina Lindströms och Maud Nycanders dubbla porträtt, som både biograffilm och tv-serie. Intressant nog var det för övrigt Henrik Berggren och Kristian Petri som först initierade det filmprojekt som Lindström och Nycander sedan fick ta över. Men intresset har också tagit sig uttryck i diverse fiktioner. Dit hör dramaserien En pilgrims död, om mordet på Palme, baserad på Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall, i regi av Kristoffer Nyholm och Kristian Petri. Dit hör förstås också den omdiskuterade Call Girl, Mikael Marcimains film där en bara alltför tydligt antydd Palmegestalt utnyttjar barnprostituerade – ett lika smaklöst som spekulativt tilltag från filmens upphovsmän.

Klart är att Lindströms och Nycanders produktion skiljer ut sig från övriga filmer, inte bara på grund av att den som dokumentär kan ha större anspråk på trovärdighet utan främst därför att den rent kvalitativt står ut från mängden. Filmen tecknar inte bara bilden av politikern Olof Palme utan också av människan och privatpersonen, som ofta hamnat i skymundan. Genom att filmarna fått tillgång till familjens privata super 8-filmer inkluderas här ett helt nytt, unikt bildmaterial som visar andra sidor av Palme än den drivne politikern i mediernas strålkastarljus, såsom den busiga småbarnspappan i sommarparadiset på Fårö. Genom familjens kommentarer till olika skeenden blir tilltalet också personligt.

Men allra först möter den unge Olof, den gediget borgerliga bakgrunden liksom moderns lettiska härkomst; filmen antyder både tillhörighet och utanförskap. Här berättas om sladdbarnet och underbarnet, om faderns tidiga bortgång och om internatåren i Sigtuna då Olof var ”på kant med allt och alla”. Framför allt skildras hans politiska uppvaknande under en studieresa till USA, då han för första gången på allvar mötte fattigdomen. Det var en ny Olof Palme som kom hem, med en växande politisk medvetenhet och ett engagemang i den internationella studentrörelsen.

Resten är historia. Hur han rekryterades av Erlander som hans högra hand. Hur han gjorde en politisk karriär utan motstycke under svenskt 1900-tal och satte Sverige på världskartan på ett helt nytt sätt. Hur han blev älskad – och hatad. Och så slutet, en kall februarikväll 1986.

Efter att ha sett biografversionen av Lindströms och Nycanders film skrev jag att den gav mersmak. Tre timmar på tv medger möjlighet att visa mer. Material finns ju i övermått, lika tacksamt som rikt och häpnadsväckande outnyttjat. I efterhand är jag inte så säker. Visst tillförs här en del enskildheter, som när kodordet ”ost” används för att beskriva sexköp i Geijeraffären, eller ett inslag där någon helt oförblommerat konstaterar att han tyckte det var bäst som skedde att Palme ”försvann”. De mörka sidorna av hans gärning, både egna kompromisser och tillkortakommanden och det hårdnande motstånd han mötte, breddas något i den längre versionen. Samtidigt är biografversionen ännu en helhet; den gör trots allt försöket att ta ett helhetsgrepp över personen och politikern.

En etisk aspekt av Palmes politiska persona som ibland nämns är hans vassa tunga, hans arrogans mot meningsmotståndare. Klart är också att han kunde väcka starka antipatier; det har till och med påståtts att han var orsak till det hårdare debattklimat som präglar dagens offentlighet. Men det är knappast rimligt att lasta en enda man för en långt bredare utveckling i samhället och i medierna, låt vara att han aktivt verkade där och i så måtto bidrog till utvecklingen. Säkert är dock att i den mån han gjorde det fick han igen med råge. Palmehatet har tagit sig många uttryck under åren, både i form av nidbilder och andra uttryck för oresonlig hätskhet – och i dag exploderar det på nytt i kommentarfälten på nätet.

Någon fördjupad analys från filmarnas sida finns dock egentligen inte i den längre versionen. Det är i själva verket ett grundläggande förhållningssätt de valt, att visa fram snarare än att driva någon tes, även om det givetvis är oundvikligt att de också gör vissa tolkningar undervägs. En del kritiska röster har hävdat just att Lindström och Nycander analyserar för lite, och i stället i alltför hög grad förlitar sig på de stämningsskapande tidsbilderna: Volvo PV, miljonprogrammet, eller de tidstypiska låtar som sprängs in här och där jämte Benny Anderssons musik.

Men denna kritik bortser inte bara från vad Lindström och Nycander velat göra, utan också från vad filmmediet är och gör med historien. Historiker och statsvetare kan analysera Palmes gärning i skrift. Biografin eller debattboken lämpar sig för tolkning, analys och värdering av hans politiska arv. Men det filmen kan tillföra är just – bilder. För nya generationer, som aldrig upplevt Palme i hans samtid, ger det ett oerhört betydelsefullt ramverk med dessa konkreta inblickar i en tidsanda från en nära förfluten tid, men som ibland ändå kan synas oerhört långt borta.

När Palme lite gäckande ber kameramannen att sluta filma utanför dörren till radhuset hemma i Vällingby, för att ”inte visa var han brukar gömma husnyckeln”, ter sig denna lek med kamerans närvaro mest som ett historiskt kuriosum. Annorlunda är det med andra bilder, som Vietnamdemonstrationerna, mötet med de ilskna studenterna vid kårhusockupationen 1968 eller samtalet på plats med gisslan i Norrmalmstorgsdramat 1973. Här kastas åskådaren rakt in i skeendet, 40 år eller mer tillbaka i tiden. Det ger ett oerhört spännande metaperspektiv på medieutvecklingen, och på det samspel mellan medier och politiker som ju ändrats i grunden under den period som filmen skildrar. Att hantera ”affärer” – politiska problem – på det sätt som Palme gjorde låter sig helt enkelt inte göras i dag. Vi kan alltså inte utan vidare betrakta Palmes gärning utifrån våra samtida föreställningar om varken medier eller politiker. I Lindströms och Nycanders film är perspektivet dubbelt: samtidigt som det är oundvikligt att deras angreppssätt formats av att deras film anlägger 2010-talets perspektiv ger själva materialet glimtvis insikt i skeendet där och då, och därmed möjligheter till historisk problematisering.

För min del är det mest bestående intrycket av filmen ändå den bild den tecknar av hur Palme formas och framträder som statsman, nationellt men inte minst internationellt. Till det bidrar dess mångstämmighet – utöver det historiska materialet också de många människor som medverkar med kommentarer och hågkomster. Särskilt slående är hans internationella lyskraft – helt oberoende av de sakfrågor han tog sig an och de personer han samarbetade med – något som ofta sågs med oblida ögon och illa dold avundsjuka här hemmavid. Som vännen Olof Ruin formulerat det: ”Palme som statsminister förde mer än tidigare världen in i Sverige och Sverige ut i världen”. Här har historien också gett honom rätt.

 

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

av Astrid Söderbergh Widding

Kristina Lindström och Maud Nycander: Palme.

50 år har förflutit sedan en kritisk ledarskribent klagade: ”Ingen dag utan Olof Palme” med det då ännu tämligen nya tv-mediet för ögonen. I dag har Palme och hans eftermäle på nytt hamnat i mediernas rampljus. Dels genom den rad böcker om hans liv och gärning som utkommit under senare år, där Henrik Berggrens insiktsfulla biografi Underbara dagar framför oss intar en absolut särställning. Dels genom Kristina Lindströms och Maud Nycanders dubbla porträtt, som både biograffilm och tv-serie. Intressant nog var det för övrigt Henrik Berggren och Kristian Petri som först initierade det filmprojekt som Lindström och Nycander sedan fick ta över. Men intresset har också tagit sig uttryck i diverse fiktioner. Dit hör dramaserien En pilgrims död, om mordet på Palme, baserad på Leif GW Perssons trilogi Välfärdsstatens fall, i regi av Kristoffer Nyholm och Kristian Petri. Dit hör förstås också den omdiskuterade Call Girl, Mikael Marcimains film där en bara alltför tydligt antydd Palmegestalt utnyttjar barnprostituerade – ett lika smaklöst som spekulativt tilltag från filmens upphovsmän.

Klart är att Lindströms och Nycanders produktion skiljer ut sig från övriga filmer, inte bara på grund av att den som dokumentär kan ha större anspråk på trovärdighet utan främst därför att den rent kvalitativt står ut från mängden. Filmen tecknar inte bara bilden av politikern Olof Palme utan också av människan och privatpersonen, som ofta hamnat i skymundan. Genom att filmarna fått tillgång till familjens privata super 8-filmer inkluderas här ett helt nytt, unikt bildmaterial som visar andra sidor av Palme än den drivne politikern i mediernas strålkastarljus, såsom den busiga småbarnspappan i sommarparadiset på Fårö. Genom familjens kommentarer till olika skeenden blir tilltalet också personligt.

Men allra först möter den unge Olof, den gediget borgerliga bakgrunden liksom moderns lettiska härkomst; filmen antyder både tillhörighet och utanförskap. Här berättas om sladdbarnet och underbarnet, om faderns tidiga bortgång och om internatåren i Sigtuna då Olof var ”på kant med allt och alla”. Framför allt skildras hans politiska uppvaknande under en studieresa till USA, då han för första gången på allvar mötte fattigdomen. Det var en ny Olof Palme som kom hem, med en växande politisk medvetenhet och ett engagemang i den internationella studentrörelsen.

Resten är historia. Hur han rekryterades av Erlander som hans högra hand. Hur han gjorde en politisk karriär utan motstycke under svenskt 1900-tal och satte Sverige på världskartan på ett helt nytt sätt. Hur han blev älskad – och hatad. Och så slutet, en kall februarikväll 1986.

Efter att ha sett biografversionen av Lindströms och Nycanders film skrev jag att den gav mersmak. Tre timmar på tv medger möjlighet att visa mer. Material finns ju i övermått, lika tacksamt som rikt och häpnadsväckande outnyttjat. I efterhand är jag inte så säker. Visst tillförs här en del enskildheter, som när kodordet ”ost” används för att beskriva sexköp i Geijeraffären, eller ett inslag där någon helt oförblommerat konstaterar att han tyckte det var bäst som skedde att Palme ”försvann”. De mörka sidorna av hans gärning, både egna kompromisser och tillkortakommanden och det hårdnande motstånd han mötte, breddas något i den längre versionen. Samtidigt är biografversionen ännu en helhet; den gör trots allt försöket att ta ett helhetsgrepp över personen och politikern.

En etisk aspekt av Palmes politiska persona som ibland nämns är hans vassa tunga, hans arrogans mot meningsmotståndare. Klart är också att han kunde väcka starka antipatier; det har till och med påståtts att han var orsak till det hårdare debattklimat som präglar dagens offentlighet. Men det är knappast rimligt att lasta en enda man för en långt bredare utveckling i samhället och i medierna, låt vara att han aktivt verkade där och i så måtto bidrog till utvecklingen. Säkert är dock att i den mån han gjorde det fick han igen med råge. Palmehatet har tagit sig många uttryck under åren, både i form av nidbilder och andra uttryck för oresonlig hätskhet – och i dag exploderar det på nytt i kommentarfälten på nätet.

Någon fördjupad analys från filmarnas sida finns dock egentligen inte i den längre versionen. Det är i själva verket ett grundläggande förhållningssätt de valt, att visa fram snarare än att driva någon tes, även om det givetvis är oundvikligt att de också gör vissa tolkningar undervägs. En del kritiska röster har hävdat just att Lindström och Nycander analyserar för lite, och i stället i alltför hög grad förlitar sig på de stämningsskapande tidsbilderna: Volvo PV, miljonprogrammet, eller de tidstypiska låtar som sprängs in här och där jämte Benny Anderssons musik.

Men denna kritik bortser inte bara från vad Lindström och Nycander velat göra, utan också från vad filmmediet är och gör med historien. Historiker och statsvetare kan analysera Palmes gärning i skrift. Biografin eller debattboken lämpar sig för tolkning, analys och värdering av hans politiska arv. Men det filmen kan tillföra är just – bilder. För nya generationer, som aldrig upplevt Palme i hans samtid, ger det ett oerhört betydelsefullt ramverk med dessa konkreta inblickar i en tidsanda från en nära förfluten tid, men som ibland ändå kan synas oerhört långt borta.

När Palme lite gäckande ber kameramannen att sluta filma utanför dörren till radhuset hemma i Vällingby, för att ”inte visa var han brukar gömma husnyckeln”, ter sig denna lek med kamerans närvaro mest som ett historiskt kuriosum. Annorlunda är det med andra bilder, som Vietnamdemonstrationerna, mötet med de ilskna studenterna vid kårhusockupationen 1968 eller samtalet på plats med gisslan i Norrmalmstorgsdramat 1973. Här kastas åskådaren rakt in i skeendet, 40 år eller mer tillbaka i tiden. Det ger ett oerhört spännande metaperspektiv på medieutvecklingen, och på det samspel mellan medier och politiker som ju ändrats i grunden under den period som filmen skildrar. Att hantera ”affärer” – politiska problem – på det sätt som Palme gjorde låter sig helt enkelt inte göras i dag. Vi kan alltså inte utan vidare betrakta Palmes gärning utifrån våra samtida föreställningar om varken medier eller politiker. I Lindströms och Nycanders film är perspektivet dubbelt: samtidigt som det är oundvikligt att deras angreppssätt formats av att deras film anlägger 2010-talets perspektiv ger själva materialet glimtvis insikt i skeendet där och då, och därmed möjligheter till historisk problematisering.

För min del är det mest bestående intrycket av filmen ändå den bild den tecknar av hur Palme formas och framträder som statsman, nationellt men inte minst internationellt. Till det bidrar dess mångstämmighet – utöver det historiska materialet också de många människor som medverkar med kommentarer och hågkomster. Särskilt slående är hans internationella lyskraft – helt oberoende av de sakfrågor han tog sig an och de personer han samarbetade med – något som ofta sågs med oblida ögon och illa dold avundsjuka här hemmavid. Som vännen Olof Ruin formulerat det: ”Palme som statsminister förde mer än tidigare världen in i Sverige och Sverige ut i världen”. Här har historien också gett honom rätt.