Paris: Konferens om kausalitet

av LAPO LAPPIN Man kan undra varför det råkar ösregna i Paris just de dagarna man är där. Och undrar man tillräckligt längre dyker en rad olika möjligheter upp. En möjlighet är att regnet är en oundviklig produkt av fasta regelbundenheter i naturen (så kallade ”naturlagar”), en kedja av orsak och verkan som sträcker sig som fallande dominobrickor från universums uppkomst till de silvriga molnen över Notre Dame. En annan möjlighet är att det helt enkelt inte finns någon anledning till regnet över huvud taget. Man kan ju fråga sig vad en orsak alls är för något? Har någon någonsin sett en orsak? Visserligen ser vi fenomen som följer på varandra – molnen och regndropparna – men orsakandet i sig förblir alltid gömt för oss. Det första synsättet har sina rötter i Newtonsk fysik och har sedan dess sipprat in den allmänna föreställningsvärlden; det sistnämnda synsättet förknippas med den skotske empiristen David Hume.

Samtidigt som regnet blötte ner Parisgatorna samlades en grupp forskare vid Jesuitordens högskola Centre Sèvres den 8–9 oktober för att gräva vidare i denna fråga. Temat på konferensen, som organiserades av ett europeiskt jesuitiskt nätverk för högre utbildning och forskning, var kausalitet. Från Sverige deltog fyra personer i konferensen, från Newmaninstitutet i Uppsala.

 

 

 

 

 

 

 

 

Konferensdeltagare från Uppsala (fr v): Ulf Jonsson, Lapo Lappin, Christoffer Skogholt och Erik Åkerlund.

Utöver de båda ovan nämnda uppfattningarna om kausalitet finns också en äldre och rikare förståelse, som försvarats av gestalter som Aristoteles och Thomas av Aquino. Enligt en sådan syn skulle förklaringen till regnet vara att molnen har en viss disposition att regna på en. Det vill säga att det ligger i tingens natur att bete sig på ett visst sätt, i kraft av vilken sorts ting de är. Varje varelse har ett visst inbyggt mål, om man så vill.  Ett sådant sätt att tänka må vara främmande för den moderna människan, men trots det är det filosofiskt tilltalande. Det lyckas undvika både Humes märkliga slutsats att orsakssamband är helt illusoriska, och samtidigt även bilden av en spöklik ”naturlag” som härskar över allt och alla med järnhand.

Bland vår tids mest framstående förespråkare av den aristoteliska uppfattningen är den brittiske filosofen Steven Mumford, vars föredrag inledde konferensen. Mumfords syn har blivit känd under namnet dispositionalism. Den kan bäst förstås i kontrast till den mekanistiska modell som ofta tas för given idag. Enligt en mekanistisk syn blir tingen i världen agerade på av externa orsaker: äpplet faller från trädet på grund av gravitationen som agerar på den. Enligt dispositionalismen ligger agensen snarare hos tingen själva: en partikel, till exempel, rör sig enligt vissa mönster eftersom det ligger i partikelns natur att göra det. I en mekanistisk syn följer effekter sina orsaker av nödvändighet: som den franske fysikern Simone Laplace uttryckte saken: hade man vetat om alla positioner av alla partiklar i världen så hade man kunnat härleda hela universums historia både framåt och bakåt. Men enligt en dispositionalistisk syn finns det inga nödvändigheter av det slaget i naturen. Det finns bara ”tendenser”: vi kan säga att moln brukar bete sig på ett visst sätt, men de måste inte alltid göra det. Vissa dispositioner kan komma i konflikt med andra dispositioner och kommer därför inte till uttryck: molnet kanske stöter på en kall vind och börjar skapa snöflingor snarare än vattendroppar; molnet förlorar inte den tidigare dispositionen, men slutar manifestera den just då.

Resten av konferensen i Paris bestod av att utforska hur den dispositionalistiska kausalitetsmodellen kan appliceras på olika aspekter av verkligheten. Samtida sociologi, till exempel, har haft nytta av dispositionalismen för att gräva sig ut ur den positivistiska håla som tidigare forskning har hamnat i. Dygdetiken, som fått en oväntad renässans i vår tid, kan förankras smidigt i en metafysik som gör rättvisa åt att ting strävar efter ett mål som fullkomnar dem, såväl i naturen som i mänskligt handlande. Dessutom är dispositionalismen fruktbar inom teologin, där den kan användas både för att förstå gudomligt handlande i relation till världen samt världens handlande i relation till Gud.

Lapo Lappin 2019-10-17