Parning visar konsekvenserna av sex frikopplad från kärlek

av JOHN SJÖGREN
Nyligen har Lina Maria Mannheimers dokumentärfilm Parning haft premiär på svenska biografer. En väldigt speciell, och mycket sevärd, film. Filmen skildrar två unga människor, Naomi och Edvin, båda i 20-årsåldern, under ett år. Hela filmen är inspelad endast med de två huvudpersonernas mobilkameror och regissören har fått fri tillgång till deras sociala medier: Facebook, twitter, skype, tinder och så vidare. Allt gestaltas via denna digitala värld. Från början var tanken med filmen att skildra hur Naomi och Edvin, på varsitt håll, förhåller sig till relationer och dejting på nätet. Men av en händelse träffar de varandra vid projektets början, attraktion uppstår, och filmen kommer sedan framförallt att kretsa kring deras relation.

Det är på många sätt en fantastisk film: underhållande, rörande, rolig och medryckande. Men också förfärlig. För här visas, med all önskvärd tydlighet, de destruktiva konsekvenser som följer av att frikoppla sex från kärlek; ett slags dualism där det kroppsliga inte längre tycks ha någon koppling till det känslomässiga eller själsliga. Det är alldeles uppenbart att Naomi och Edvin har känslor för varandra, att där finns en grund för en relation att bygga vidare på. Ändå fortsätter de med ett tomt och alldeles själlöst dejtingliv, där sex med en rad olika partners mest blir som ett slags oengagerat tidsfördriv (Naomi har som nyårslöfte att ligga med åtminstone tolv olika killar, och med fem tjejer). Känslorna kan vara på ett ställe och kroppen på ett helt annat. Eller uttryckt annorlunda: kroppen tycks inte längre spela någon roll.

Foto: Moviezine.

Hur representativa Edvin och Naomi verkligen är för sin generation är givetvis svårt att säga. Men liknande skildringar av ett intetsägande och andefattigt sexliv förkommer också i den unga samtida och så kallade post-erotiska litteraturen (jag skrev om fenomenet här). Så nog får man anta att det ändå är en relativt vanlig verklighet som Parning och den post-erotiska litteraturen speglar.

Här skulle man kunna komma med en sträng moralpredikan. Men låt mig istället spela ett annat kort, som också gestaltas fint i Mannheimers film: den dejtingkultur som skildras i Parning kommer aldrig att kunna uppfylla de ungas, eller någon människas, innersta längtan. Ty människan är inte i första hand en individ, en isolerad atom, utan en person skapad för gemenskap, relation, förening och kommunion.

Foto: Moviezine.

Detta blir väldigt tydligt i filmen, hur Naomi och Edvin innerst inne längtar efter djupare gemenskap med varandra, hur de liksom ständigt söker varandras ansikten, men hur de i oberoendets och frihetens namn, samt i rädslan för att visa sig sårbara inför varandra, flyr in i den ytliga dejtingkulturens lösa förbindelser. Ändå kommer den djupare längtan de bär på ständigt upp till ytan – längtan efter sann relation. Det är verkligen rörande att se. Och däri ligger också filmens hopp: vilka förvridna livsstilar och ideologier en person än ägnar sig åt kan de inte helt förstöra Guds relationella avbild i människan.

John Sjögren 2019-04-02

Mer information om filmen via länken här