Påskafton

JEANROND, WERNER

När jag var korgosse i en församling på den tyska landsbygden tyckte jag mycket om påskafton eller Karsamstag som vi säger på tyska. Påskafton följde inte den vanliga rutinen med mässor, begravningar, bröllop och dop. Det var en speciell dag. Det finns ingen liturgi för den dagen. Bara ett tomrum. Detta tycktes mig kreativt och tankeväckande. Påskafton var en dag för alternativa betraktelser. Naturligtvis en dag i väntan på att få fira påskdagen, den stora högtiden, den dag när den sorgesamma långfredagen var över.

Som barn insåg jag klart att kyrkans normala sätt att fira Stilla veckan var högst problematiskt. ”Were you there when they crucified my Lord?” (Var du där när de korsfäste min Herre?) börjar en välkänd psalm. Svaret för oss barn var ”nej”. Vi hade inte varit där och fann det svårt att låtsas. Vi levde här och nu och ville få veta varför i all världen Jesu död var viktig för oss idag. Hur kunde vi fira hans död och låtsas vara olyckliga? Vi visste ju att vi två dagar senare skulle sjunga ut vår påskglädje.

Formulerat nu med en vuxens ord gällde barnets problem vad det mera precist innebar att bli som Jesus och hans lärjungar. Vad förväntar sig Gud av oss på det andliga och liturgiska planet under Stilla veckan? Vilket slags minne av den korsfäste och uppståndne Jesus härbärgerar vi i vår tro? Varför plötsligt allt detta väsen kring den lidande Jesus, när vi under resten av året enbart mötte honom i triumferande ordalag som den uppståndne Kristus?

Naturligtvis kunde vi barn inte förstå hur viktig den historiske Jesus verkligen är för vår kristna tro: han som levde, skrattade, ropade och led. Inte heller lärde oss vår katekesundervisning så mycket om Jesus som människa. Det viktiga var att vi hade blivit frälsta från alla våra synder. Men hur det kunde ske på korset var inte heller särskilt begripligt för oss. Var Jesu Kristi Gud verkligen en sådan tyrannisk fader att han krävde sin ende sons våldsamma död för att vrida den värld som gått snett, rätt igen?

Stilla veckan ger oss tillfälle att så långt vi kan fatta, ännu en gång reflektera över Guds handlande med denna värld och den roll Jesus spelar i detta projekt.

Jesu död och uppståndelse

Jesu död och uppståndelse kan inte isoleras från allt annat han gjorde för att hjälpa människorna. Just genom sitt trofasta och modiga svar på Guds kallelse kom Jesus i konflikt med tidens styrande makthavare. Jesus hävdade enträget att Gud vill ha en nära och intim relation med varje människa, man, kvinna och barn, och att denna nära förbindelse inte behöver någon officiell religiös eller kultisk förmedling. Detta upprörde de religiösa myndigheterna i Jerusalem. Att en man från Galileen (denna lantliga provins) skulle proklamera något om Gud som inte var sanktionerat av de institutioner som inrättats för ändamålet, det sågs som en klar provokation av den tidens etablerade religiösa ledare.

Dessutom väckte Jesu förkunnelse av Guds kommande rike en ny förväntan hos många människor, en förväntan som gick stick i stäv med de aktuella politiska och religiösa partiprogrammen. När Jesus tolkade Guds vilja framhöll han alla människors jämlikhet i det gudsrike som han förkunnade.

Det stod fritt för alla att ge sig in i ett direkt och kärleksfullt förhållande till Gud, som Jesus liknade vid en kärleksfull förälder och nära vän. Jesus visade på de mirakulösa överraskningar som alltid inträffade när människor uppriktigt tillät denne Gud att utveckla den förlossande och skapande anden i sina liv. Följden blev att lagen, landet, familjen och templet förlorade sitt dominerande grepp om människor. Den enskilde lärjungen inbjöds att fritt satsa sitt liv på att Guds rike skulle komma.

Arresteringen, rättegången och avrättningen av Jesus måste ses mot bakgrund av denna proklamation och manifestation av Guds helande närvaro. Som Markusevangeliet med förbryllande uppriktighet betonar, led Jesus inte bara därför att han föll i händerna på den officiella religionens traditionella företrädare; han blev också missförstådd och förrådd av sina närmaste vänner. Till och med hans efterföljare sökte försvara sina egna eskatologiska planer mot Jesu krav: att varje meningsfullt lärjungaskap inte bara består i att högtidligt fira Guds närvaro utan också kan innebära lidande och utstötthet. Hans korsfästelse är därför ett synligt tecken på hans egen trofasthet mot Guds kallelse. Skulle Jesus också likt Petrus och andra bland hans efterföljare, ge upp sin kallelse, när han hotades av pina och förintelse?

I långfredagens drama ingår inte bara smärtan av att bli förd ut ur staden för att dödas utan, som evangelierna berättar, även smärtan av att bli förkastad av sina egna vänner. Varje död är en ensam död. I döden möter vi alla den yttersta isoleringen och intigheten. Jesus accepterade, om än motvilligt, denna pina och isolering, en isolering också från den Gud, vars närvaro och närhet till sitt folk han själv hade proklamerat så kraftfullt. Tvärt emot vad man föreställt sig dog Jesus ensam och övergiven av alla i tro på en kärleksfull Gud. Han gav upp sig själv för sin tro på Guds rike. Härvid utblottade han sig själv fullständigt. Han uppehölls inte ens av tron att åtminstone hans själ skulle överleva döden. Jesus var död, helt och fullt död, precis som var och en av oss skall vara, när vi når slutet av vårt liv.

Det är detta scenario vi skall återkalla i minnet på långfredagen. På påskdagen minns vi hur Gud grep in, inte för att göra Jesu död ogjord utan för att förhärliga den korsfäste och ge honom ett nytt förhållande till sig själv. Gud kunde avslöja sin återuppväckande kraft bara därför att Jesus tillät honom att göra det. För Jesus gav fritt upp sig själv i Guds mysteriums plan även i det ögonblick han inte kunde förstå denna plan. Alltså, Jesus beredde rum för Gud, han blev Guds rum.

Att får tillgång till mysteriet

För att vi skall kunna ta del av denna mystiska förening mellan Gud och Jesus behöver vi erinra oss att ett mysterium skiljer sig från en hemlighet. En hemlighet kan avslöjas fullt ut vid varje given tidpunkt, men ett mysterium tillåter oss att undan för undan dras in i dess egen utveckling, in i dess eget avslöjande. Ju mer vi lär oss om Gud desto närmare kommer vi Gud; men ju närmare vi kommer Gud, desto mer erfar vi att Gud är annorlunda. Det enda som Gud lovade Mose vid den brinnande busken var sin egen befriande närvaro i sitt folks historia. Men även i denna centrala berättelse skyddade Jahve omsorgsfullt sin gudomlighet, inte på grund av någon grym hemlig plan; detta är vår enda möjlighet att utveckla vår sanna mänsklighet. Bara om Gud kan vara Gud helt och fullt, kan vi bli helt och fullt människor.

Gud inbjuder oss att ansluta oss till sitt mysteriums projekt som fria medskapare och som människor som verkligen kan älska honom (eller henne). Varje kärleksförhållande förutsätter att de älskande är fria att säga ”ja” eller ”nej” till de annorlunda drag som utvecklar sig hos den andre älskande. Johannes av Korset och många andra bland våra stora kristna mystiker har betonat denna punkt om och om igen.

Sann kärlek accepterar den andre som en annan. Kärleken till Gud är inte annorlunda. Jesus accepterade mysteriet att Gud var den annorlunda Andre ända in i sin egen död. Jesu död blev slutet på detta kärlekens förhållande, så länge det var präglat av rummets, tidens och språkets gränser, men – och det är den viktiga poängen – inte under evighetens villkor.

Jesus har alltså blivit den förste som verkligen och helt är Guds barn. Det betyder att han har blivit den förste som fullt ut har del i Guds gudomlighet. Men, som kyrkofadern Ireneus av Lyon påpekade vid slutet av andra århundradet, har Jesus blivit Guds son så att vi också nu kan bli döttrar och söner till Gud. Utsagan ”Jesus har dött för våra synder” far nu en klarare innebörd. Genom den korsfäste Jesus, den ende som fullt ut gjort Guds vilja, kunde Gud visa att även i hans sons död står hans erbjudande öppet om ett innerligt förhållande till oss.

Grunden för vår frihet

Synd är något som följer när relationer bryter samman, det må vara min relation till Gud, till min nästa, till Guds skapelse eller till mig själv. Jesus har proklamerat Guds vilja att förnya sin relation utan att ställa andra villkor än att vi vill lyssna till hans kallelse och ge den ett svar i en uppriktig relation. Och Jesus lät Gud en gång för alla visa att denna relation överskrider gränserna för detta liv.

Det betyder inte att detta liv med sina begränsningar är dåligt. Villkoren för detta liv blev bestämda just så av Gud för att ge oss en tid för relation, ett rum för relation och ett språk för relation. Med andra ord: att vi har tid att leva och dö är grunden för vår mänskliga frihet och därmed grunden för vårt förhållande till Gud i kärlek, till varandra, till universum och oss själva.

Gud ville inte att Jesus skulle dö en våldsam död; i stället önskade han ett totalt trofast svar från sin son. Men detta svar drog in Jesus i en konflikt med de krafter som strävade eker att stå i vägen för Guds kallelse och vårt svar. Det var därför Jesus blev dödad. Döden vid slutet av vårt tilldelade tidsmått är en del i Guds skapelseplan. Därför måste vi hävda att Gud hatar en våldsam död och en för tidig död, men han accepterar Jesu död som ett självutgivande offer på grund av den möjlighet den ger att förhärliga honom och ytterst oss själva. Vad vi sörjer på långfredagen är inte så mycket att Jesus, likt alla andra, till slut måste dö, utan att han måste dö i förtid eftersom det fanns religiösa människor som inte tillät Gud att klart visa sin föräldralika kallelse till var och en av sina skapade varelser. Och vad vi firar på påskdagen är att även detta våldsamma angrepp på Guds skapade liv inte kan hindra Gud från att avslöja sin starkaste önskan om en evig förbindelse med oss. Men vad skall vi göra med påskafton?

En dag i väntan

På påskafton återkallar vi ett slags mellantillstånd, ett tillstånd efter Jesu lidande, en dag före den fulla uppenbarelsen av Jesus som Kristus och frälsare. Vilken möjlighet öppnar sig för oss när vi kommer ihåg det som hände Jesus för två årtusenden sedan?

Påskafton var som vi minns en dag kännetecknad av passivitet. Det var sabbatsdagen, då Jesu gamla vänner och familj ingenting gjorde, inte kunde göra någonting utan måste släppa från sig Jesus som de hade känt, beundrat och svikit. Ingenting hände på den sabbatsdagen, Jesus var begravd; allt var över. Först nästa dag, tidigt på morgonen, hände det oförutsedda, oväntade: evigheten bryter in i förgängligheten. Naturligtvis kan vi inte återskapa känslorna hos dem som tidigare följt Jesus på denna smärtsamma sabbat. För det första lever vi inte då utan nu; för det andra vet vi idag hur Jesu historia fortsatte efter det radikala avbrott som hans död utgjorde. Så hur kan påskafton bli meningsfull för oss idag som en andlig och liturgisk erfarenhet?

Påskafton är en dag när man kan släppa taget, en dag i väntan och en dag av förväntan. Det är inte en dag av hektisk aktivitet. Det är en unik dag utan något att fira, utan goda gärningar, utan liturgiska prestationer, en dag för total icke-religiositet, om man brukar termen religion i dess vanliga institutionella innebörd.

Påskafton är en dag för stilla meditation över Guds skapelseprojekt, över Guds beredvillighet att ta emot oss utan officiella rekommendationer och hierarkiska mellanhänder. Denna dag är en dag utanför den vanliga religiösa aktiviteten, det enda oavbrutna dagslånga meditativa tidsrummet under hela det liturgiska året, ett utrymme i öppen väntan. På påskafton har vi ingenting att göra, vi kan låta Gud vara Gud och låta oss själva vara oss själva inför Gud.

Påskafton är kyrkoårets höjdpunkt vad det gäller mysteriet. Då är det tillfälle för oss att mediterar över hur Gud lyckades överraska oss genom att förhärliga sin son, då kan vi meditera över det mysterium som avslöjar Guds intresse för att förhärliga också oss, då kan vi i stillhet bereda oss själva på att överraskas av Guds förgångna, närvarande och kommande uppenbarelse av sin närvaro. Vi kan i koncentrera oss på en enda sak: fastän var och en av oss har blivit inbjuden till att medverka i Guds rikes framväxt, så är ingen av oss ensam ansvarig för detta rike. Långt utöver vårt enskilda svar på Guds kallelse börjar vi då tänka på det storslagna, föreställa oss storheten i Gud och i hans skapelseprojekt. Ingen liturgisk handling, inga befrielseaktioner, ingen teologisk formulering, inget skapat alls kan fatta Guds storhet. Bara i tystnad och hängivelse kan vi låta Gud uppenbara sin storhet för oss.

Påskafton är tid för vila och lugn, tid att simma med Jona i fiskens buk, att vara begravd med den korsfäste Jesus. Då är det sabbat på allvar i väntan på Guds underfulla handlande. Vill vi bli i stånd att släppa taget, tömma oss själva och låta Gud komma in i våra liv? Vill vi kunna vara stilla och lyssna till Guds försynta närvaro? Vill vi kunna klara den tillfälliga frånvaron av officiella förbindelselänkar med Gud på den dagen för att våga inse att Gud verkligen är annorlunda?

En sida av det kristna livet

Kanske mina känslor som ung korgosse trots allt pekade i en intressant riktning. Påskafton är en dag för ett annat slags kristendom, en dag för religiöst kaos, så att säga. Den gamla ordningen är slut, den nya kan bara växa fram om vi blir uppmärksamma på dess överraskande möjligheter.

På påskafton var inte korgossarna i min by sysselsatta med det vanliga liturgiska livet i kyrkan. I stället gick vi från dörr till dörr och samlade ägg. Fastän denna sed är av hedniskt ursprung, har den en andlig potential. Alla gav oss några ägg, lantliga symboler för nytt liv. När vi var färdiga med vår insamling, räknade vi äggen, delade upp dem sinsemellan och bar stolt hem dem – erkänslan för att vi under året varit korgossar i kyrkan i vår by.

Äggets kreativa möjlighet står klart för var och en även om vi inte bor på landet. Från den organiserade kyrkoförsamlingen tog vi emot en symbol för livet. Det var en liturgi utanför kyrkans murar som en erkänsla för vår insats i kyrkan. Påskafton band på något sätt ihop alltsammans för oss; avbrottet i det vanliga, föreningen av dagligt liv med kyrkans liv, upplevelsen av att knacka på varje dörr i byn, då den tomma kyrkan lät oss uppleva en spänd förväntan ute i själva byn.

Jag berättar inte om min barndom för att skildra livet i en tysk katolsk bondby för trettio år sedan. I stället slår det mig vad som gjorde denna dag så speciell: symbolen med den tomma kyrkan, den glada vissheten om att ha del i något verkligt stort, vetskapen om att var och en, också vi barn, hade del i detta. Vad jag mer eller mindre intuitivt kände då, kan jag nu formulera med en mera tydlig teologisk övertygelse: Påskafton rymmer stora möjligheter. Vill vi ha del i den växtkraft som ligger dold i den?

Författaren är professor i systematisk teologi vid Lunds universitet.

Publicerad 1997 i nummer 3