Patriotismens återkomst

av GÖSTA HALLONSTEN
Håller fosterlandskärleken på att göra come-back? Alltså inte bara i form av den höger-populistiska våg som sveper över västvärlden, utan också bland försvararna av den liberala demokratin?

Vid 100-årsminnet den 11 november av första världskrigets slut tog Frankrikes president Macron kraftigt avstånd från nationalismen. Samtidigt förespråkade han en demokratisk patriotism, för vilket det förstås finns en tradition i det republikansk-patriotiska Frankrike. Men detta var nog inte bara en upprepning, utan delvis ett nytt grepp. Några dagar tidigare hade den tyska Förbundsdagen högtidlighållit minnet av tre händelser som präglat modern tysk historia och alla infallit 9 november: utropandet av Weimar-republiken 1918, den så kallade kristallnatten 1938 (Reichsprogromnacht) och Berlinmurens fall 1989.

Förbundspresidenten Frank-Walter Steinmeier förordade i sitt tal just en demokratisk patriotism, ja, han använde även termen en ”upplyst patriotism”. Man kan gissa att den intellektuelle presidenten Steinmeier hämtat den sistnämnda termen från en aktuell bok av den tyska författarinnan Thea Dorn: Deutsch, nicht dumpf. Plädoyer für einen aufgeklärten Patriotismus 2018 (”Tysk, inte unken/instängd. Plaidoyer för en upplyst patriotism”).

Thea Dorn.

Dorns ärende är att man inte ska låta nationalstolthet och patriotism ägas av högerpopulisterna. Hon förespråkar en sund och upplyst patriotism som grundar sig på en differentierad syn på den tyska historien och den tyska kulturen. Samtidigt som hon givetvis med emfas bejakar den tyska skulden, och framhåller den tyska författningens stora fördelar, menar hon att det inte räcker med den ”Författningspatriotism” som på 80-talet lanserades av filosofen Jürgen Habermas. Tyskar har rätt att känna stolthet över sin kultur, sitt bidrag till Europa och inte minst över den framgångssaga som efterkrigstidens demokratiska uppbyggnad inneburit.

Är patriotismen alltså på väg tillbaka, i spåren av populismens frammarsch?

Det är möjligen en paradox att den polska biskopskonferensens ordförande häromåret förespråkade just en distinktion mellan patriotism och nationalism. De polska biskoparna är ju kända för att stå PiS-regeringen nära och spänningen är tydlig gentemot påven Franciskus många flyktingvänliga uttalanden.

Men detta reser frågan hur katoliker bör ställa sig till nationalistiska rörelser eller till en nyvaknad patriotism. Den katolska kyrkan är ju ingen nationalkyrka, och kyrkans sociallära har i många frågor en universalistisk tendens. Ja, det är lätt att konstatera att Vatikanens eller Heliga stolens politik har ett starkt drag av internationalism. Alla former av (fredliga) samarbeten, fördrag och sammanslutningar mellan suveräna stater välkomnas. Den Europeiska Gemenskapens grundare var klart inspirerade av den katolska socialläran.

Att Vatikanen skulle förorda en världsregering för att lösa de problem som uppstått genom marknadsekonomins globalisering och klimatfrågorna är inte helt gripet ur luften. Sedan Andra Vatikankonciliet åberopar den katolska kyrkan uttryckligen de mänskliga rättigheterna i sina uttalanden i socialetiska och politiska frågor. Därmed kommer en universalistisk diskurs att dominera i politiskt känsliga frågor som migration, välfärd och klimatfrågor. Samtidigt betonar den katolska Kyrkan varje folks självbestämmande, och det även i de frågor som främst tycks spela roll i den nationalistiska reaktionen.

Nationella inslag i global gemenskap

Den katolska kyrkan är visserligen universell och består inte av nationalkyrkor. Ändå är folk och kultur oerhört viktiga i många katolska miljöer. För polska eller kroatiska katoliker är den nationella historien intimt förknippad med tillhörigheten till den katolska kyrkan. Varje katolskt land i Europa har Jungfru Maria som sin alldeles speciella skyddspatrona, men dessutom ett antal nationella helgon och vallfartsorter.

Folkliga traditioner i samband med kyrkliga högtider, som till exempel Kristi lekamens-processioner är ofta lokalt förankrade. Den 15 augusti – Jungfru Marie upptagning till himmelen var under medeltiden Sveriges nationaldag (”Dyra Vårfrudag”). Även Sverige har sina nationella helgon som S:t Erik, och i Cecilia, den katolska gudstjänstboken, finns den fosterländskt klingande ”Du Drottning över Nordens land”. Där Kyrkan slagit rot och inkulturerats har en kristet färgad patriotism gått hand i hand med banden till Rom och världskyrkan. Kyrkan är universell och lokal. Men kan en katolik i dag vara både internationalist och patriot?

Det kristna Europa

En bakgrund till den universalistiska tendensen i kyrkans sociala förkunnelse och politiska agerande ligger självfallet i den romersk-katolska kyrkans historiska förknippning med det kristna Europa. Kyrkan uppstod i Romarriket och kyrkofäderna såg gärna Pax Romana som en försynens skickelse. Kristendomen spreds över hela den ’bebodda världen’ (oikumene) och kejsaren Konstantin den store blev den som beredde vägen för kristendomens seger.

Konstantin den store.
Kapitolinska museerna, Rom.

Så uppstod det kristnade romarriket, med sin fortsättning i det Byzantinska riket i Öst och det Tysk-romerska riket i Väst. Europa sägs traditionellt vila på tre grundvalar: den hebreisk-bibliska religionen, den grekiska filosofin och kulturen, samt Roms rättsliga och civilisatoriska roll. Även om Västeuropa under medeltiden inte var en fullständig politisk enhet räknade man med kristenheten – Christendom – som en överordnad ideell och andlig storhet. Framväxten av de starka nationalstaterna ändrade inte omedelbart på detta, men skapade konflikt med Påvemakten, en konflikt som inte bara tog sig uttryck i reformationen utan även hade sin motsvarighet i katolskt präglade nationalstater, till exempel i Joseph II:s Österrike.

Åtminstone fram till Upplysningen orienterade sig dock Europa utifrån de värden som man hämtat från den judisk-kristna traditionen i kombination med det grekisk-romerska arvet. De konfessionellt olika nationalstaterna hade en gemensam ”värdegrund”. Troligen var det denna ”värdegrund” som påven Johannes Paulus II vädjade till när han i samband med kommunismens fall lanserade tanken om ny-evangelisering av Europa. Det var inte i första hand evangelisationskampanjer han avsåg, utan en moralisk-politisk maning till Europa att besinna sina rötter, i hög grad ett utflöde av Christendom-traditionen.

Sund patriotism och det gemensamma goda

Det bör i detta sammanhang understrykas att när den katolska kyrkan talar om mänskliga rättigheter är det en diskurs om rättigheter och plikter, grundad i människans skapelse till Guds avbild, utrustad med förnuft och samvete. Därmed återförs rättighetsdiskursen från en abstrakt universalism till den nivå där moralen primärt hör hemma. Utan den enskilda människans och de primära sociala gemenskapernas etiska ansvar riskerar rättighetsdiskursen att lösgöras och bli till abstrakta rättsprinciper. Subsidiaritetsprincipen kommer från den katolska socialläran och innebär att staten är skyldig att understödja initiativ på lägre nivå, och inte hindra de primära och naturliga gemenskaperna att verka. På analogt sätt är nationernas självbestämmande och suveränitet en förutsättning för den moraliskt grundade världsordning som Heliga stolen med stor kraft agerar för i internationella organ och kyrkliga uttalanden. En sund patriotism strider inte mot betoningen av alla staters ansvar för främjandet av det gemensamma goda.

Gösta Hallonsten 2018-11-26