Påven Franciskus och Världsungdomsdagen i Rio

av ULRICH RUH

”Rio-encyklikan” – så kallade den italienska katolska tidskriften Il Regno den nye påvens besök vid Världsungdomsdagen, som ägde rum i slutet av juli på hans egen hemkontinent, Sydamerika. Med sitt spontana och okomplicerade sätt gjorde Franciskus ett övertygande intryck. Hans budskap var rättframma. Han talade om en kyrka som medvetet söker sig mot ”periferin” och som handlingskraftigt kämpar för rättvisa med utgångspunkt i tron.

I början av juli publicerades den nye påvens första encyklika, Lumen fidei, som till största delen författats av den förre påven Benedictus XVI. Även inom kyrkliga kretsar var mottagandet ljumt, för att inte tala om i den icke-kyrkliga offentligheten. Desto större uppmärksamhet, såväl inom som utanför kyrkan, rönte påven Franciskus besök i Brasilien med anledning av Världsungdomsdagen. Reaktionerna var fullt förståeliga: denna händelse var på många sätt djupt symbolisk.

Detta var Jorge Mario Bergoglios första utlandsresa som påve och precis som Benedictus XVI gick denna resa till Världsungdomsdagen. Den förre reste till Rio de Janeiro, den senare till Köln. Men Franciskus besökte till skillnad från sin föregångare inte sitt hemland, däremot sin sydamerikanska hemkontinent. Brasilien gränsar till hans hemland Argentina och Rio ligger bara några flygtimmar bort från hans forna biskopssäte Buenos Aires. Utöver den brasilianska jättestaden stannade Franciskus även till i den närbelägna Mariavallfartsorten Aparecida. År 2007 var det platsen för den senaste latinamerikanska biskopskonferensens möte och där spelade den dåvarande biskopen av Buenos Aires en avgörande roll i utarbetandet av mötets slutdokument.

I likhet med många andra latinamerikanska och traditionellt katolska länder har Brasilien de senaste årtiondena genomgått en religiös förändringsprocess som i sin omfattning och dynamik saknar motstycke i Europa. Numera tillhör ungefär en fjärdedel av befolkningen någon av de många pingstkyrkor och pingstförsamlingar som även har blivit en betydande samhällspolitisk maktfaktor. Veckorna före Världsungdomsdagen och påvebesöket präglades av massprotester, framför allt i städerna, där stora befolkningsgrupper visade sin vrede över de stora ekonomiska framstegens skuggsidor. Man riktade sitt missnöje främst mot bristerna inom skolväsendet, sjukvården och den offentliga infrastrukturen.

Att Världsungdomsdagen skulle äga rum i Rio 2013 bestämdes under Benedictus XVI:s pontifikat och han fastslog även dess motto: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar” (Matt 28:19). Men det var Johannes Paulus II som ”uppfann” Världsungdomsdagen. Dessa internationella jätteevenemang, som anordnats sedan 1984 på olika håll i världen, var ett klart uttryck för hans sätt att leda den världsomspännande kyrkan: han lade stor vikt vid massverksamhet, på återuppväckta former av traditionell katolsk fromhet och på internationellt verksamma andliga sammanslutningar, något som fortfarande präglar dessa sammankomster.

Världsungdomsdagen organiseras av det påvliga lekmannarådet och lever numera sitt eget liv, trots den polske påvens och grundarens bortgång år 2005. Tidigare har en Världsungdomsdag anordnats i Latinamerika före Rio, nämligen i Buenos Aires år 1987, som vid denna tid lydde under ärkebiskopen Juan Carlos Aramburu. Hans efterträdare efterträddes i sin tur år 1998 av den nuvarande påven.

Mötet i Rio den 23 till den 28 juli skedde i enlighet med det upplägg som Världsungdomsdagen under årens lopp har gjort till sitt och där påvens närvaro ses som något självklart. På tisdagens kväll firades en inledande mässa; förmiddagarna från onsdag till fredag ägnades åt biskopsledd katekesundervisning på olika språk. På torsdagskvällen firade man påvens ankomst och följande kväll hölls en korsvägsandakt (sedan 1984 finns ett eget världsungdomskors och sedan 1994 vandrar det genom respektive värdlands stift som en förberedelse inför det årets möte). På lördagskvällen samlades man för en vigilia tillsammans med påven och på söndagen firades en avslutande mässa på Rios legendariska strand Copacabana, där uppskattningsvis 3,7 miljoner männi­skor var närvarande vid gudstjänsten.

De dagsaktiviteter som numera anordnas för Världsungdomsdagens deltagare såg i Brasilien något annorlunda ut än annars. På inrådan av landets katolska kyrka erbjöds de ungdomar som kommit resande från många olika länder en ”missionsvecka” i stället för de vanligen förekommande ”besöksdagar i stiften”. Detta låg i linje med det program för ”kontinentalmission” som de latinamerikanska och karibiska kyrkorna antagit i slutdokumentet från Aparecida. Detta nyckelord spelar en avgörande roll även i det latinamerikanska biskopsrådets (CELAM) Plan global, där man har lagt fast riktlinjerna för sin verksamhet under perioden 2011 till 2015. I dokumentet fastslår man bland annat självkritiskt att den ”pastorala omvändelse”, som syftar till att främja den ovan nämnda kontinentalmissionen, ännu inte har lyckats nå fram till kyrkans alla delar och heller inte har slagit djupare rot. Vidare påpekar man i samma dokument att katekesundervisningen ofta är av ett alltför doktrinärt slag och att liturgin på många platser fortfarande är ritualistisk.

Redan år 2008 offentliggjorde den brasilianska biskopskonferensen ett liknande dokument – ”Brasilien inom den kontinentala missionen” – vars motto löd: ”Glädjen att vara en missionerande lärjunge.” Där uppmanar man den brasilianska kyrkan att ”träda in i ett permanent tillstånd av mission”. Det avgörande enligt detta dokument är att uppväcka potentialen och energin hos de människor som har upplevt det enastående i att möta Jesus, och att samtidigt ge dem som ännu inte har mött honom samma möjlighet. Slutligen understryker man det nödvändiga i att främja lekmännens missionsverksamhet inom de kyrkliga gemenskaperna och inom de olika missionsområdena i det övriga samhället.

Vid mötet i Rio var många kyrkliga ämbetsbärare närvarande och detta är också typiskt för Världsungdomsdagen. Av de anmälda deltagarna fanns inte mindre än 644 biskopar från den världsomspännande kyrkans alla delar, 28 av dem var kardinaler. Över 250 biskopar deltog i katekesundervisningen och dessa undervisningstimmar avslutades alltid med mässfirande. På onsdagen hade undervisningen temat ”Vi törstar efter hopp, vi törstar efter Gud”, på torsdagen ”Att vara Kristi lärjunge” och på fredagen löd temat ”Att vara missionär: bege dig ut!”.

Ungdomarna från Europa utgjorde denna gång av förklarliga skäl en minoritet. I stället var det de ”amerikanska” kyrkorna – Brasilien, Argentina, USA och Chile – som stod för den största delen av de 430 000 anmälda deltagarna. Vid avslutningsceremonin kungjorde Franciskus helt enligt förväntan att den kommande Världsungdomsdagen kommer att hållas i Kraków år 2016, i Johannes Paulus II:s forna biskopsstad. Då torde de europeiska ungdomarna spela en åtminstone kvantitativt större roll.

Ett typiskt uttryck för pontifikatets stil

Franciskus program under Världsungdomsdagen bestod till stor del av de punkter som återkommer varje gång som denna för världs­kyrkan unika tillställning anordnas, från välkomstfirandet till den avslutande gudstjänsten. Men man kunde samtidigt se att påven hade satt sin egen personliga prägel på programmet och att detta stämde överens med den stil som präglat hans ponti­fikat ända från första början. Ett exempel var mötet i Rios katedral med ungdomar från hans hemland Argentina, en programpunkt som lagts till med kort varsel, och där han höll ett öppenhjärtigt anförande. Denna personliga stil kom än tydligare till uttryck när han besökte en klinik för missbrukare och vid hans besök i en av Rios favelor.

Vid sitt besök på kliniken påminde han de församlade om liknelsen med den barmhärtige samariern och uppmanade alla att ”ta de nödlidande i sina armar, så som den helige Franciskus gjorde”. Han framhöll att hela samhället måste fatta mod och skrida till gemensam handling mot droghandeln, som främjar våld och föder smärta och död. I den fattiga stadsdelen Varginha riktade han en uppmaning till ”dem som har stora tillgångar, det offentliga livets företrädare och alla människor av god vilja som strävar efter social rättvisa” att inte ge upp i kampen för en rättfärdig och solidarisk värld. Alla måste göra sitt för att få ett slut på de många socia­la orättvisorna. Ordet ”solidaritet” spelade även en viktig roll i en kortare intervju med påven som sändes i Rios stiftsradio, Rádio Catedral: ”Låt oss alla arbeta för detta ord som i våra dagar har ett mycket ringa anseende.”

De innehållsmässigt viktigaste texterna under påvens första utlandsresa presenterades vid mötet med de brasilianska biskoparna och vid mötet med det latinamerikans­ka biskopsrådets samordningskommitté CELAM. Vid mötet med representanterna för det latinamerikanska episkopatet, som han själv tillhörde fram till påvevalet i mars i år, tog påven fasta på det viktiga begreppet ”kontinentalmission” i slutdokumentet från Aparecida. I detta sammanhang uppmanade han till en inre förnyelse av kyrkan.

Detta gjorde han i form av frågor i stil med: ”Strävar vi efter att vårt och våra prästers arbete ska vara mer pastoralt än administrativt? För vems skull arbetar vi: för kyrkan som organisation eller för Guds folk i dess helhet?” Han uppmanade även lekmännen att ta del i missionen: ”Förkunnar vi Guds ord och firar vi sakramenten klart medvetna om och i den klara övertygelsen om att den helige Ande talar i dem?”

Franciskus tog även med stort eftertryck upp vissa ”frestelser som hotar vårt uppdrag som lärjungar och missionärer” och nämnde i första hand ideologiseringen av evangeliets budskap, vilket förekommer i en mängd olika former, men han tog även upp funktionalismen och klerikalismen. Slutligen påminde han om att Kristi lärjungar skickats ut till periferias existenciales och tog därmed upp ett av de teman som ofta har spelat en framträdande roll i hans förkunnelse. Han framhöll att i dokumentet från Aparecida talas det om en kyrka som är ”brud, moder och tjänare, som i stället för att kontrollera tron gör den lättare”. Avslutningsvis uppmanade påven Franciskus biskoparna att ägna sig åt sitt ledningsuppdrag utan vare sig härskarlater eller konungsliga pretentioner.

Vid mötet med de brasilianska biskoparna slog han an en liknande ton och förklarade att det pastorala arbetes resultat inte är beroende av omfattande medel utan av den kreativa kärleken. Han sade vidare att kyrkan inte får överge enkelheten, ty då kommer hon att gå miste om mysteriets språk och kan då ”inte nå fram till dem som av kyrkan önskar sig det som de inte kan ge sig själva, nämligen Gud”.

För en mänsklig syn på ekonomi och politik

Påven fokuserade sedan bibelberättelsen om Emmaus-lärjungarna och framhöll dem som ”en nyckel för att förstå samtid och framtid”. Det finns i dag många som liknar dessa lärjungar, ”inte bara de som söker svar inom de nya stora religiösa grupperingarna, utan även de som verkar stå helt utan Gud, i både teori och praxis”. I en sådan situation behövs en kyrka ”som inte räds att gå in i dessa människors natt”, och som finns där för dem genom att ge sig ut på vägen tillsammans med dem.

När Franciskus kom till temat ”Kyrkans uppgift i samhället” underströk han, utan att ta ställning till det som nyligen inträffat i landet, att en sund och lugn samhällsutveckling är en av de mest trängande utmaningarna för Brasilien. Och i dessa frågor kan kyrkan lämna ett viktigt bidrag, ”ty för att lösa dessa problem på ett riktigt sätt behövs mer än bara tekniska lösningar – det som behövs är ett i grunden mänskligt synsätt som inbegriper hennes värde och transcendenta öppenhet”. Han uppmanade biskoparna att inte dra sig för att lämna detta bidrag från kyrkans sida.

I påvens besöksprogram ingick denna gång inga ekumeniska eller interreligiösa möten, vilket Benedictus XVI ägnade sig åt vid Världsungdomsdagen i Köln. Men vid sina möten med Brasiliens samhälleliga och politiska ledare framhävde han i allmänna ordalag ”de stora religiösa traditionernas bidrag” och deras fruktbara roll som en det sociala livets surdeg och demokratins själ.

I detta sammanhang talade han även om den kristna trons dynamiserande verkan i den brasilianska kulturen. Den livs- och människosyn, som enligt påven är karaktäristisk för det brasilianska folket, ”har tagit till sig evangeliets livskraft, tron på Jesus Kristus och på Guds kärlek och broderskapet med nästan”. Här påminde han även om det sociala ansvaret: Framtiden kommer att kräva ett mänskligt sätt att se på ekonomin och en politik som kan få befolkningen att delta i större utsträckning, och som undviker elittänkande och utrotar fattigdomen.

Som avslutning gav han det brasilians­ka samhällets toppar rådet att i stället för ”egoistisk likgiltighet och våldsamma protester” välja ett tredje alternativ: konstruktiv dialog.

Det budskap som den argentinske påven riktade till de framför allt latinamerikanska ungdomarna i Rio kan sammanfattas i uppmaningen: vänd er med ert liv till Jesus Kristus och var trots alla besvikelser trogna den kyrka som är trons gemenskap. Under välkomstfirandet på Copacabanastranden uttryckte Franciskus denna tanke på följande, slagfärdiga sätt: ”Tag Kristus in i ditt liv, sätt ditt hopp till honom så kommer du inte att bli besviken!” Han sade till ungdomarna att de skulle bli evangeliets modiga vittnen och därigenom sprida ljus i denna värld.

I sin predikan vid lördagens vigilia uppmanade han ungdomarna att inte vara ”deltidskristna”, inte vara ”fasadkristna”, utan verkliga kristna. Han uppmanade dem att lägga bort likgiltigheten och att ge ett kristet svar på de sociala och politiska oroligheterna i världens olika delar. Vid den avslutande mässan underströk han att evangeliet är till för alla och inte bara för ett fåtal: ”Det riktar sig inte bara till dem som verkar mer lika oss, mer öppna eller mer mottagliga.” Påven uppmanade ungdomarna att inte vara rädda att föra in Kristus i alla sammanhang, ”även där man verkar som mest distanserad och likgiltig”. Vid fredagens korsvägsandakt talade han om de ungdomar som förlorat sin tro på kyrkan och till och med på Gud på grund av svekfullheten hos andra kristna och hos evangeliets tjänare. Men det är genom korset som de hör samman med Jesus.

Men från Världsungdomsdagen var det ändå inte påvens uppmaningar till ungdomarna som lämnade störst avtryck inom den kyrkliga offentligheten och i massmedierna. Det var i stället några av de svar som han gav under en presskonferens under flygresan från Rio tillbaka till Rom som skapade mest rubriker. Tack vare de internationellt församlade journalisternas frågor utvecklades intervjun till något av en sammanfattning av det nya pontifikatets första månader och möjliggjorde en ungefärlig inblick i hur påven Franciskus tänkande och planer ser ut.

Han förklarade vilka områden som han för tillfället prioriterar och varför: I själva verket hade han velat ägna sig åt Vatikanens ekonomiska problem först under nästa år, men på grund av de aktuella omständigheterna hade han tvingats agera omedelbart. Hur det slutligen kommer att gå med Vatikanbanken IOR kunde han själv inte säga, men han betonade att ärlighet och transparens är av avgörande betydelse. Ett steg i denna riktning har påven själv tagit genom ett motu proprio från den 8 augusti, vars föreskrifter vidareutvecklar Benedictus XVI:s initiativ från år 2010. Syftet är att förebygga spridning av massförstörelsevapen, penningtvätt och finansiering av terrorism inom Vatikanens egna instanser.

Franciskus ser det dessutom som sin skyldighet att inte minst ägna sig åt de reformfrågor som kardinalerna tog upp i Rom under konklavförberedelserna. I början av oktober kommer den åtta man starka kardinalskommission som Franciskus själv har kallat samman att samlas för första gången, vilket sker under ledning av ärkebiskopen av Tegucigalpa (Honduras), kardinal Óscar Andrés Rodríguez Maradiaga. Franciskus förklarade att syftet med detta var att stärka synodernas roll och att göra det lättare för de olika stiften att delta i styret av den universella kyrkan. Vad förslagen från den förberedande konklaven beträffar nämnde påven biskopssynoderna som ett reformområde (synodsekretariatet, den postsynodala kommissionen) och kardinalskollegiets konsistorier som ett annat.

Påvens spontana yttranden under presskonferensen på flygplanet låter sig givetvis inte sammanfattas till en omfattande rege­ringsförklaring. Inom många av de teman som han tog upp finns ett uppenbart behov av pastoral-teologiska klargöranden, exempelvis ifråga om kvinnans roll i kyrkan, den officiella synen på sexualmoralen eller hur man ska förhålla sig till omgifta frånskilda.

På flyget tillbaka från Rio fick Franciskus en fråga om sin portfölj, som han själv bar på. Om den hållning som Franciskus gav uttryck för i sitt svar skulle finna vidare spridning bland kyrkans ämbetsbärare vore det säkert ett litet steg i rätt riktning: ”Vi måste vänja oss vid att vara normala.”

Översättning: Stefan Jarl

Artikeln var ursprungligen publicerad i Herder Korrespondenz nr 8/2013.

Ur Signum nr 6/2013.