Påven Franciskus plågas av ischias

Påven Franciskus låtsades som ingenting – inga suckar eller stönanden. Vid söndagens direktsända middagsbön från Vatikanen nämnde den 84-årige påven inte med ett ord den ischias som har nyligen hade drabbats av. Det är frågan om en ytterst smärtsam nervretning som strålar ut från ländkotan till benen. Uppenbarligen är besvären i samband med detta så stora att påven har tvingats ställa in flera engagemang. Och nu är det redan andra gången i loppet av fyra veckor, som han har försatts ur stridbart skick.

På lördagskvällen meddelade en talesperson att påven inte skulle kunna fira följande dags mässa i Peterskyrkan som planerat. Det var Guds ords söndag, en särskild dag som Franciskus har infört. Den predikan som han redan hade förberett hölls av ärkebiskop Rina Fisichella, som presiderade vid gudstjänsten i basilikan i Vatikanen. Fisichella är ordförande för Påvliga rådet för ny evangelisation.

I måndags skulle nyårsmottagningen för diplomatiska kåren ha ägt rum, ett evenemang där påven vanligen behandlar viktiga politiska angelägenheter. Denna mottagning sköts upp på obestämd tid. Vid måndagskvällens avslutning av Böneveckan för kristen enhet, som hölls i basilikan San Paulo fuori le Mura, ersattes påven av den ekumeniskt ansvarige kardinal Kurt Koch.

Ischiassmärtorna drabbade Franciskus innan dess vid nyår, så att han var tvungen att utebli från tacksägelsevespern för det gångna året och från mässan på nyårsdagen. Det var den första gången över huvud taget som påven ställde in sitt deltagande i viktiga ceremonier. Men han fick utebli från kurians fastereträtt i Ariccia i mars förra året, på grund av förkylning.

Att Franciskus inte går så bra är uppenbart. Han haltar lite med höger ben, bär ortopediska skor och avstår sedan många år från de knäböjningar som föreskrivs i liturgin. Och han har inte gjort någon hemlighet av sin ischias. I juli 2013 tillstod han att det värsta under månaderna efter påvevalet var en häftig attack av smärtor i ryggen.

En mängd tillfällen som ovan kan väcka frågan om påven är i tillräckligt god form för sin uppgift. Det är ju så att ämbetet på Petri stol övervägande handlar om att sitta. Enligt Franciskus utlöste hans ischias år 2013 av en olämplig stol.

Under de senaste åren har man lagt märke till hur Franciskus stödjer den högra underarmen med vänster arm vid tillfällen då han hälsar på många människor. En videofilm har visat hur högerarmen en gång liksom okontrollerat ryckte åt sidan. Och scenen från nyårsafton 2019 är välkänd, då en kvinna i folkmassan grep tag i Franciskus’ hand och drog den till sig. Påven grimaserad av smärta och slog reflexmässig mot kvinnans arm.

Protokollet kan anpassas efter sådana smärtor. Men det svårare med ceremoniella plikter, framför allt liturgin. Gudstjänster i tunga skrudar och vid hög värme är uppenbart ansträngande för Franciskus. Inte för inte använde påvar under tidigare århundraden Sedia gestatoria, en bärstol – annars skulle många pontifices, varav vissa led av gikt och var överviktiga, knappast kunna fullgöra de ceremoniella plikterna på ett värdigt sätt medan de bar på kilovis av tung brokad.

Även här är individuella lösningar möjliga. Under sista delen av Benedictus XVI:s ämbetstid kom ett podium på hjul till användning för den långa vägen genom Peterskyrkan. Många arrangemang som den varje vecka återkommande katekesen och söndagens Angelus kan avhållas under bekvämare former för påven och sändas på video. Och gudstjänster kan ledas av andra biskopar, som det har visat sig när ischiasbesvären har krävt det.

Likväl är synligheten absolut nödvändig för påveämbetet. Detta är skälet till att Franciskus planerar att resa till Irak i början av mars, den första utlandsresan på ett och ett halvt år. Det blir ett fullspäckat program under fyra dagar med långa flygresor, en annan tids- och klimatzon, många olika platser att besöka och inte så mycket privatliv – ingen lätt match för en äldre herre.

Som jesuit är Franciskus förpliktigad att ge akt på sig själv. Ständigt predikar han om hur nödvändigt och hälsosamt det är att erkänna sina egna svagheter och gränser. Själv sopar han anspråkslöst eller heroiskt sitt tillstånd under privatlivets matta.

Men han är också säkert medveten om att ledningen av världskyrkan vid sidan av själslig klarsyn även kräver ett mått av kroppslig styrka. I februari 2013 förklarade Benedictus XVI inför kardinalerna att hans krafter ”till följd av framskriden ålder inte längre gjorde honom lämpad att utöva Petrusämbetet på det sätt som krävdes”. Smärtsam ischias slog till hos Franciskus precis en dag efter att han hade överträffat längden på sin föregångares ämbetsperiod.

Kathpress 2021-01-27

Detta är en nyhetstext.