Påven Franciskus visar att vi inte kan frälsa oss själva

av JOHN SJÖGREN

Ett av de värsta andliga självbedrägerier vi människor tenderar att hemfalla åt är idén att vi kan frälsa oss själva. Oräkneliga böcker, otaliga självhjälpspredikanter, har förmedlat olika varianter av samma evangelium: med rätt metoder och med ett tillräckligt mått av ansträngning förmår människan ta sig ur sitt elände och rädda sig själv.

Den kristna erfarenheten är en annan. Den vilar istället på insikten om den egna svagheten, att inga nog så välvilliga ansträngningar någonsin helt och hållet kan dra oss upp ur syndens kvicksand. Vi behöver en frälsare, någon som räddar oss utifrån. Kristendomen bygger inte på karma, på en de goda och onda gärningarnas balansräkning. Kristendomen är en nådens och barmhärtighetens religion. Evangeliets glada budskap är inte att vi alla får vad vi förtjänar. Budskapet är snarare att vi alla, om vi öppnar oss för Guds kärlek, får så oändligt mycket bättre än vi förtjänar.

Det är erfarenheten av denna gränslösa barmhärtighet som utgör grunden för evangeliets transformativa kraft. Det är mötet med Guds förlåtande kärlek som är centrum i den kristna människans liv och som gör det möjligt för henne att sedan, även i praktik och gärning, växa i tro, hopp och kärlek. Men nåden, det är en grundläggande regel, kommer alltid först.

Denna nådens princip är ett utmärkande drag i påven Franciskus förkunnelse. Det blir uppenbart när man läser den lilla boken Barmhärtigheten väg. Boken är nyligen utgiven som en del av förlaget Silentiums skriftserie Lilla serien (som tidigare publicerat texter av bland andra Thomas Merton, Wilfrid Stinissen, Gunnel Vallquist, Isak Syriern m.fl.) och består av ett antal predikningar, samlade och översatta av Joseph Halldorf, som påven hållit vid olika tillfällen. Boken är också försedd med ett nyskrivet förord av kardinal Anders Arborelius.

Ett tydligt spår som går genom påvens predikningar handlar just om vårt ständiga behov av barmhärtighet, av att både kunna ta emot och ge förlåtelse. En förutsättning för detta är insikten om att vi inte kan rädda oss själva. Påven Franciskus skriver: ”Detta är trons begynnelse. Att kasta av stolthet och självgodhet, och inse att vi är i behov av räddning.” När vi gjort detta kan vi, som påven skriver, inse att barmhärtighet inte bara är en av Guds egenskaper, ”utan själva hans bultande hjärta”. Gång på gång återvänder sedan påven till barmhärtighetens och förlåtelsens centrala plats i det kristna livet. Förlåtelsen är rent av den kristna människans födelse: ”Som kristna föds vi genom den förlåtelse vi tar emot i dopet. Vi föds alltid på nytt från samma punkt: Guds överraskande förlåtelse, hans barmhärtighet som återupprättar oss.”

Eftersom förlåtelsen är ett så starkt tema i påvens predikningar blir också biktens betydelse ett återkommande inslag. Ett sakrament som länge ansetts befinna sig i något av en kris. Varför tenderar så många av oss att hålla oss borta från detta försoningens sakrament? I värsta fall beror det på den självfrälsande frestelsen; vi tror att vi inte behöver förlåtelsen. Men oftare handlar det nog om att vi är rädda för att ta emot förlåtelsen. Vi tänker kanske att våra synder, de fällor vi ofta faller i igen och igen, på ett avgörande sätt skulle skilja oss från Gud. Men evangeliernas berättelser (tänk på äktenskapsbryterskan eller den samariska kvinnan) visar att det ofta är just genom våra synder och tillkortakommanden som ett möte med Frälsaren kommer till stånd.

Eller som påven Franciskus fint formulerar det: ”När vi bekänner våra synder händer något oerhört, vi upptäcker att just den synd som höll oss skilda från Herren blir till den plats där vi möter honom. Dit kommer den Gud som är sårad av kärlek för att möta våra sår.”

John Sjögren 2020-02-04

Detta är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.