Påven, journalisterna och ”moderniteten”

ERIK ÅKERLUND

I går kväll sändes en lång sändning via nätet från Katolska domkyrkan i Stockholm, blandat med olika inslag. Deltagare i panelsamtalet, som leddes av Filip Struwe, var journalisten Bo-Inge Andersson, dominikansyster Madeleine Fredell, ordförande för Sveriges Unga Katoliker Nasif Kasarji samt biskopsvikarie pater Fredrik Emanuelson (Oblatfäderna, OMI).

Det är intressant att se ett sådant längre intervjusammanhang, där dynamiken mellan frågor och svar får spelas ut över en längre tid. Mycket kunde finnas att säga om detta. Här vill jag dock främst uppehålla mig vid ett begrepp: ”modernitet”.

Det tycks bland journalister finnas ett fast och tämligen enhetligt begrepp om ”modernitet”. När företrädare för katolska kyrkan, och särskilt unga sådana, tillfrågas om vad de önskar av den nye påven leds de ständigt mot att säga att de önskar ”modernisering” eller en ”modern påve”.

Det blev exempelvis uppenbart i intervjusituationen när Nasif Kasarji tillfrågades vad han önskade sig av den nye påven och fick den ledande frågan om ”den katolska kyrkan behöver förnyas nu”. Sammanhanget var att diskussionen strax innan rört sig kring att katolska kyrkan behöver ”moderniseras” och uppdateras för att ligga mer i linje med dagens samhälle. ”Traditionalisterna” (alltså de som har fel) bland kardinalerna ställdes mot ”förnyarna” (alltså de som har rätt) bland dem.

Kasarji svarar att han önskade att den nye påven skulle använda nya informationskanaler och hänga med i den tekniska utvecklingen. Utfrågaren är inte nöjd utan vill veta på vilket sätt förnyelsen ska ske ”till innehållet”. Kasarji försöker då igen: han önskar katekes, utläggning av tro, och så vidare. Han blir då avbruten och får frågan ”vad som talar till honom, som ung”. Kasarji försöker då återigen tala om frågor om Gud och andra centrala trosfrågor. Intervjuaren ger upp.

Det hela påminner inte så lite om den berömda sketchen med Sven Melander som reporter, intervjuandes lilla Anna.

– Om du fick önska dig vad som helst i hela världen, vad skulle du önska dig då?

– En docka.

– Ja … jag menar liksom nå’nting större.

– En cykel.

– Nej … inte, inte nå’n leksak.

Till slut, efter upprepade och alltmer upprörda frågor, får han i alla fall att det är ”fred” som svenska barn vill ha mest av allt på jorden.

Naturligtvis måste journalister kunna ställa frågor som intervjuobjekten inte vill ha, eller ta intervjun från en annan vinkel än den som intervjuobjektet önskar sig. Men det blir övertydligt i många intervjusituationer att det också bara finns en vinkel man kan ta det från. Om svaren inte blir som man tänker sig kan man inte följa med, och ta vid där frågorna hamnar, utan hamrar på för att komma dit man vill.

I bakgrunden tycks alltså finnas ett väldigt monolitiskt begrepp om ”modernitet”. Katolska kyrkan måste bli ”modern” för att överleva, och det är detta som ”ödesvalet” om näste påve handlar om. Förutom att premissen, att katolska kyrkan ska bli relevant genom att inte vara annorlunda än samhället i stort, är minst sagt mycket problematiskt, så kan man också fråga sig: vilken modernitet är det katolska kyrkan ska ansluta sig till?

”Modernitet” som ett enhetligt begrepp, som rör framsteg och revolution mot allt gammalt och förlegat, finns knappast kvar hos några seriösa tänkare idag. Sedan ungefär trettio år tittar man istället på komplexitet, strömningar och motströmningar, olika kontexter och tolkningsramar, och ser att det i alla fall inte är så enkelt som att det finns något slags enhetlig modernitet som alla människor och alla samhällen med något slags förutbestämd determinism rör sig mot.

Det finns dock vissa yrkesgrupper där denna ”myt om framsteget” tycks leva kvar. En sådan yrkesgrupp är arkitekter, där det fortfarande anses progressivt att bygga som man gjorde på 30-talet för att bereda vägen för ”den moderna människan”. En annan grupp tycks vara journalister, och främst äldre sådana. Bo-Inge Andersson tycks exempelvis, trots sitt stora kunnande och sin gedigna journalistiska bakgrund, inte kunna slita sig från en föreställning om en ”modern värld” som ”den katolska kyrkan” måste uppdateras till för att kunna överleva, för att vara relevant.

Naturligtvis måste katolska kyrkan vara en levande samtalspartner i den samtida världen. Men för det första finns det inte ”en” modernitet att förhålla sig till, utan flera. För det andra handlar relevans inte om att bli precis som alla andra. Att vara levande innebär att man hamnar mellan två ytterlighetslägen: att helt bestämmas av yttre krafter, åt ena hållet, eller att lida av ”dödsstelhet” och inte alls kunna svara på ett differentierat sätt på yttre stimuli, åt det andra. Katolska kyrkan kommer alltid att förändras med sin samtid, men hon kommer aldrig att bli likadan som densamma. ”I världen men inte av världen”, så att säga.

Så även om journalister fortsätter att ställa tuffa frågor rörande katolska kyrkan och till dess företrädare kunde man i sitt stilla sinne önska sig att de kunde komma ut ur ”den moderna världen” och in i verkligheten.

Erik Åkerlund 2013-03-13

http://www.svtplay.se/video/1091988/i-vantan-pa-vit-rok

Sven Melander frågar ut lilla Anna: http://www.youtube.com/watch?v=hcxwTgEC7IM

För frågan om de många moderniteterna och den katolska kyrkan (liksom religion i stort), se exempelvis Charles Taylors magistrala A Secular Age från 2007. Taylor gör här bland annat upp med myten om att en enhetlig modernisering skulle leda fram till sekulära samhällen.

För frågan om olika ”moderniteter” i religion och spiritualitet i en svensk kontext, se exempelvis Joel Halldorfs avhandling Av denna världen?: Emil Gustafsson, moderniteten och den evangelikala väckelsen från 2012.