Påven om ekonomi och fattigdomsbekämpning

av ULF JONSSON

Redan under sin tid som ärkebiskop i Buenos Aires var Jorge Mario Bergoglio känd för sitt sociala engagemang. En enkel personlig livsstil och ett tydligt engagemang för de fattiga var typiska kännetecken för honom. Samtidigt var han kritisk mot tendenser att förvandla teologi och tro till ideologi och politiserande slagord. Hans ideal var snarare en fattig kyrka för de fattiga, präglad av en folkligt förankrad vardagsfromhet.

Även som påven Franciskus har Bergoglio fört vidare dessa ideal. Under sitt hittills drygt tre månader långa pontifikat har han vid flera tillfällen återkommit till teman som finanskrisen och fattigdomsbekämpning.

Särskilt utförligt tog Franciskus upp dessa frågor i ett tal den 16 maj, i samband med att han tog emot de nya ambassadörerna till Heliga stolen från Botswana, Kirgizistan, Luxemburg, samt de karibiska öarna Antigua och Barbuda. En röd tråd i hans tal var idén att finanskrisen bottnar i en kris av annat slag, nämligen i en kris för en sund och human människosyn. Vår relation till pengar blir fördärvad när vi bortser från att människors liv är det primära värde som vi måste slå vakt om, menade påven. Och han framhöll att kulten av pengar visar på en avsaknad av verkligt humana målsättningar; den blir en dans kring guldkalven som får människan att underordna sitt liv under något som sedan visar sig vara blott tomhet.

I sitt tal till de nya ambassadörerna fortsatte påven Franciskus på följande vis: ”Den världsvida ekonomiska och finansiella krisen tycks återspegla ett förvridet sätt att betrakta människan, ett synsätt som reducerar henne till enbart en samling behov, och som gör att hon primärt ses som konsument. Och, vad värre är, människan själv ses numera som en vara som kan konsumeras och sedan kastas bort. Vi har fått en slit-och-släng-kultur. Denna tendens visar sig på både individuell och samhällelig nivå. Under sådana omständigheter börjar man betrakta solidariteten med de fattiga som någonting kontraproduktivt, något som går stick i stäv med finansmarknadernas logik. Inkomstklyftorna växer; inkomsterna för en liten minoritet av mänskligheten växer exponentiellt, medan majoriteten kämpar för att inte gå under i fattigdom. Denna obalans är frukten av ideologier som hävdar att marknadens autonomi är absolut och som förhindrar staterna att utöva en kontroll som  gör det möjligt att främja människornas gemensamma bästa. […] Till detta kommer utbredd korruption och skatteflykt av globala dimensioner.

Bakom dessa ideologier står ett förkastande av både etiskt tänkande och Gud. Etiken och solidariteten med de fattiga ses som mjuka värden som man bör bortse från, eftersom de relativiserar pengarnas och maktens betydelse. […] Mot denna utveckling måste vi, menar jag, sätta ett etiskt tänkande och en social ordning som är mer human. Jag uppmanar därför finansexperter och politiska ledare att erinra sig den helige Johannes Chrysostomos ord: ’Att inte dela med sig av sin rikedom till de fattiga är att stjäla från dem och att beröva dem livet. Det är inte våra egendomar som vi delar med oss av, egendomarna tillhör dem.’

Pengar måste vara människorna till hjälp i stället för att förslava dem. Som påve uppmuntrar jag till solidaritet med de fattiga. Jag vill visa på en personcentrerad etik som hjälper till att övervinna dikotomin mellan de sociala och ekonomiska sfärerna. Påven älskar alla människor, fattiga som rika, men som påve är det mitt uppdrag att påminna de rika om deras förpliktelse att respektera och hjälpa de fattiga.”

Franciskus frispråkiga kritik av en ohämmad och inhuman dyrkan av pengar och profit ligger helt i linje med vad han redan i samband med sitt val som påve underströk som en viktig aspekt av sitt uppdrag, nämligen att ge röst åt de fattiga och att påminna om behovet av solidaritet med dem. Att frågan ligger honom varmt om hjärtat är det ingen tvekan om. Redan några dagar efter talet till ambassadörerna tog påven upp samma tema igen, i samband med att han på eftermiddagen den 21 maj besökte en grupp av Moder Teresas systrar som driver ett soppkök för fattiga i Rom. I mötet med ordenssystrarna i Rom brännmärkte Franciskus ”… en ohämmad kapitalism som sätter profiten överst till varje pris och som inte tar några hänsyn till den mänskliga personens värde. Om investeringarna i bankerna sjunker lite betraktas det som en katastrof, men om folk inte har något att äta och svälter ihjäl så verkar det inte spela någon roll!”

Samma dag, den 21 maj, besökte Tysklands förbundskansler Angela Merkel påven i Vatikanen och uppenbarligen var samma tema uppe på bordet även vid det mötet. I en intervju efter mötet med påven förklarade Merkel att en strängare reglering av finansmarknaderna kommer att bli den enskilt viktigaste frågan vid G 20-mötet i september. Förbundskansler Merkel anslöt sig till påvens bedömning av finanskrisen och sade: ”De återkommande kriserna beror på att reglerna för en socialt fungerande marknadsekonomi har ignorerats”, och hon tillade därefter: ”Påven Franciskus har gjort det mycket tydligt att han önskar se ett starkt Europa som står upp för global rättvisa. Det upplever jag som ett mycket uppmuntrande budskap.”