Påvens butler inför rätta

av OLLE BRANDT

– Fler avslöjanden är förmodligen att vänta.

Detta är bara början. Den 13 augusti meddelades att Vatikanens undersökningsdomare beslutat att påvens före detta butler, Paolo Gabriele, skall ställas inför rätta åtalad för ”grov stöld” av konfidentiella dokument från påvens kontor. Men samtidigt påpekades också tydligt att förundersökningen fortsätter angående åtta andra brottsmisstankar både mot Gabriele och mot andra personer. När Vatikandomstolen öppnar igen den 20 september efter sommaruppehållet kan man därför förvänta sig att nya överraskande perspektiv öppnas.

Paolo Gabriele greps av Vatikanens polis den 23 maj när det blev uppenbart att det bara var han som kunde ha lämnat ut vissa konfidentiella dokument från påvens kontor till journalisten Gianluigi Nuzzi, vars bok Sua Santità. Le carte segrete di Benedetto XVI (Hans helighet. Benedictus XVI:s hemliga papper) presenterades tre dagar tidigare, den 20 maj. Denna bok bygger på en rad fotokopierade dokument från påvens arbetsrum. Under husrannsakan i Gabrieles hem påträffades stora mängder dokument som bekräftade misstankarna.

Nuzzi har redan tidigare väckt en viss uppmärksamhet genom att publicera konfidentiella dokument och korrespondens angående Vatikanbanken IOR i boken Vaticano S.p.A (2009) och om en del av Vatikanstatens ekonomiska administration i ett tv-program i januari (se Signum 2/2012).

Ett nytt ljus kastas nu över hela denna historia genom att Vatikanen den 13 augusti offentliggjorde både allmänna åklagarens utförliga stämningsansökan mot Paolo Gabriele och undersökningsdomarens beslut i ett dokument på 35 sidor, som är tillgängligt på Vatikanens hemsida. Det är intressant läsning. Framför allt är det tydligt att åtalet för ”grov stöld” mot Gabriele bara är början. Undersökningsdomaren har accepterat åklagarens förslag att prioritera åtalet för grov stöld bland nio anklagelser mot Gabriele och andra. I det publicerade dokumentet har namnen på alla vittnen ersatts med bokstäver utom i fråga om påvens sekreterare Georg Gänswein. Både känsliga dokument och kopieringsutrustning har påträffats i Gabrieles hem. Dessutom ska man ha funnit en check på 100 000 euro utställd till påven, en guldklimp och en utgåva från 1500-talet av Vergilius verk Aeneiden.

En nyhet är att förutom Gabriele åtalas också Claudio Sciarpelletti, IT-expert på Statssekretariatet, som haft flitiga kontakter med Gabriele, för medhjälp till brott. I en av hans byrålådor påträffades den 25 maj ett kuvert ”till Paolo Gabriele” med konfidentiella dokument som publicerats av Nuzzi. Sciarpelletti skall ha fått kuvertet av ”W” och andra liknande kuvert av ”X” för att vidarebefordra dem till Gabriele, eftersom Sciarpelletti och Gabriele var goda vänner. Minst två personer i Vatikanen använde sig alltså av Sciarpelletti för att sända dokument till Gabriele, men Sciarpelletti tycks inte ha något med Gabrieles initiativ att göra och kan knappast beskrivas som medbrottsling.

Så långt alltså huvuddragen i de nya fakta som offentliggjorts. Åtminstone tre viktiga frågetecken uppstår nu och gäller både fakta och tolkning.

För det första: vad gäller fakta frågar man sig vilka några av personerna är som nämns i de publicerade texterna. Det gäller huvudsakligen en präst som identifieras som ”B” och beskrivs som Gabrieles andlige rådgivare. I februari och mars skall han ha fått kopior av alla de dokument som Gabriele gett till Nuzzi. Prästen uppger att han förstört dem ”efter en tid” utan att vidta andra åtgärder. Än mer kanske man vill veta vilka ”X” och ”W” är, de bägge personer som sände dokument till Gabriele genom Sciarpelletti.

För det andra: vad gäller tolkningsfrågan kretsar förstås de största frågetecknen kring Gabrieles motiv. Han ger sin egen version: ”Jag ansåg att påven inte var korrekt informerad”; ”jag såg ondska och korruption överallt i kyrkan … jag var säker på att en chock, också genom medierna, skulle hjälpa kyrkan att slå in på rätt väg igen … Jag menade att i kyrkan var det den helige Ande som hade denna uppgift, och jag kände mig som dess infiltratör.” Gabriele uppger att han valde att kontakta Nuzzi i november 2011 eftersom han var imponerad av Nuzzis bok Vaticano S.p.A.

Olika kommentatorer gör skilda bedömningar av dessa motiv. Låt mig nämna två. Luigi Accattoli tar fasta på att Gabriele ville imitera vad han sett i Nuzzis tidigare bok och att han ”såg ondska och korruption överallt i kyrkan”. Han kommenterar: ”Personligen är jag mycket intresserad av hur Paolo Gabrieles tanke beror av medierna. Han är övertygad om att det i kyrkan finns ondska och korruption överallt. Det är en utmärkt sammanfattning av den bild som en stor del av medierna ger av kyrkan varje dag.”

Det perspektiv som Accattoli bara antyder är skräckinjagande: den negativa mediebilden av kyrkan skulle alltså ha bidragit till att stimulera nya oegentligheter från självutnämnda frälsare: ett slags medial uppvigling, där medierna på något sätt skapar det de beskriver. Salvatore Izzo betonar i stället ekonomiska motiv. Han påminner om att man vet att Gabriele läckte information till andra journalister före Nuzzi, som på så sätt framför allt kunde publicera viktiga utnämningar en eller två dagar innan de blev offentliga. Detta har upphört sedan Gabriele greps. Det går inte heller att förneka att Gabriele faktiskt har stulit en check på 100 000 euro, även om det är oklart hur han skulle ha kunnat inkassera en check utställd till påven. Men i Vatikanen tycks man inte ta ekonomiska motiv på särskilt stort allvar.

För det tredje: vilka överraskningar kan man vänta sig i september? ”Grov stöld” var bara ett av de brott som anmäldes i maj av Vatikanpolisen tillsammans med: ”brott mot staten”, ”brott mot statens institutioner”, ”smädelse av statens institutioner”, ”förtal”, ”ärekränkning”, ”flera personers samverkan i brott”, ”medverkan till brott” och ”avslöjande av statshemligheter”. Av åtminstone en av dessa åtalspunkter framgår tydligt att fler personer är inblandade, kanske inte bara Sciarpelletti. Att flera personer kan vara inblandade tycks bekräftas av att Gabriele beskriver sig själv som en ”syndabock” och att han lär ha sagt att han bara är en av ett tjugotal inblandade.

Under tiden pågår en annan utredning på ett annat, icke juridiskt plan. Påven har utsett en kommission av kardinaler ledda av kardinalen Julián Herranz som undersökt problemet med läckor av konfidentiella dokument och som den 26 juli överlämnade en rapport till påven. Rapporten har inte offentliggjorts, kanske för att inte påverka domstolens arbete. Därför gör heller inte påven några egna uttalanden i frågan. Men den som vill kan förstås läsa in påvens personliga reflektioner i hans funderingar om Judas vid angelusbönen 26 augusti: ”Judas kunde gett sig av, som många lärjungar redan hade gjort. Han borde kanske ha gett sig av om han hade varit uppriktig. I stället stannade han kvar hos Jesus. Han stannade inte kvar av tro, inte heller av kärlek, utan med en hemlig plan för att hämnas. Varför?”