Påvens ”dröm om broderskap och social vänskap”

av OLLE BRANDT

– Ny encyklika av Franciskus.

Den 3 oktober, dagen före den helige Franciskus dag, begav sig påven Franciskus till helgonets grav i Assisi för att underteckna sin nya encyklika, Fratelli tutti (Alla bröder), om broderskap och social vänskap, som offentliggjordes dagen därpå. Titeln är ett citat av den helige Franciskus (Förmaningsord, kapitel 6, vers 1), och encyklikan handlar om ett tema som ligger påven varmt om hjärtat: att inte utesluta någon, att inte eliminera eller ignorera någon människa. I textens första paragraf citerar han Franciskus ord att den är salig som älskar nästan ”när denne är långt borta som om denne stod vid hans sida”.

Men den helige Franciskus har inspirerat den nya encyklikan också på ett annat sätt. Delar av encyklikan består av citat från det dokument om mänskligt broderskap för fred i världen och gemensam samlevnad som undertecknades av påven och imamen Ahmad Al-Tayyeb i Abu Dhabi den 4 februari 2019. Det mötet var inspirerat av den helige Franciskus besök år 1219 hos sultanen al-Malik al-Kamil i Egypten. Helgonets skugga dominerar alltså denna nya encyklika på flera sätt, såsom samma helgon inspirerade påvens miljöencyklika Laudato si’.

På många sätt är encyklikan helt enkelt en utvidgad version av dokumentet om mänskligt broderskap från Abu Dhabi, som citeras otaliga gånger. Resten av texten innehåller föga nytt utan är en sammanställning av en mängd citat från påvens egna tal, skrifter, budskap och intervjuer. Det förklarar han själv i paragraf 5, där han påminner om att han ofta uttalat sig om frågor som rör broderskap och social vänskap: ”I denna encyklika har jag samlat många av dessa uttalanden i en vidare kontext av reflexion.”  Fotnoterna längst ned på sidorna anger ofta citat från sex eller sju olika uttalanden av påven Franciskus, och en stor del av encyklikans text står inom citationstecken. Den är alltså ett slags kompendium.

På 71 sidor och med omkring 42 000 ord, indelade i 285 numrerade paragrafer och åtta kapitel, vänder sig påven till alla människor, inte bara kristna eller katoliker, med sina reflexioner om vad det innebär att inte utesluta någon. Påven Franciskus talar ofta om hur viktigt det är att inte eliminera eller utesluta människor, vare sig det gäller fattiga, gamla, ofödda barn, urbefolkningar eller brottslingar. Han kritiserar ofta vad han kallar en slit och släng-mentalitet och vad han kallar ”utrangering” eller ”kassering” av människor. I encyklikan utgår han ifrån att varje människa har samma värdighet, och därför manar han till dialog och möte med alla, också socialt och politiskt. Utgångspunkten är alltså frågan: ”Vem är min nästa?”

Encyklikan konstaterar i inledningen att coronapandemin har avslöjat många problem i vår tids värld, bland annat oförmågan att samarbeta. Ett långt första kapitel går sedan igenom vad påven menar ligger i vägen för broderskap med alla människor i dagens värld. ”Människor ses inte längre som ett grundläggande värde som måste respekteras och värnas, särskilt om de är fattiga eller handikappade, om de ’inte behövs ännu’ – som ofödda barn – eller ’inte behövs längre’ – som gamla människor”, skriver påven utan att använda orden ”abort” eller ”dödshjälp”. Bland otaliga andra problem markerar han också sin oro inför vad som sker i sociala medier, som sammanför likatänkande och underlättar spridandet av lögner och förtal. Därefter påminner han om liknelsen om den barmhärtige samariern, som han menar påminner också icke-kristna om vad svaret är på frågan vem som är vår nästa. Det blir utgångspunkten för hans konstruktiva resonemang i resten av encyklikan.

I tredje kapitlet betonar påven hur viktigt det är att ”utvidga vår krets”, att inte bara bry oss om våra närmaste utan också dem som är längre bort. I fjärde kapitlet uppmanar han till att öppna hjärtat för hela världen och talar om migration, om att man skall ta emot migranter, att migration kan berika den mottagande kulturen, men att man skall ta emot migranter helt enkelt därför att det är rätt att göra det. Det femte kapitlet handlar om politik, och där fördjupar han begreppet ”folk”, som är viktigt för honom. Man är ett ”folk”, förklarar han, om man har gemensamma drömmar och projekt, men det betyder inte att man inte är öppen för människor från andra länder. Påven tar avstånd från nyliberalismen och dess ”nedsippringsteori” (trickle-down effect) och efterlyser ”en aktiv ekonomisk politik”. Därefter ägnas ett kapitel åt att reflektera över dialog och hur den förhåller sig till sanningen. Sjätte kapitlet nämner exempel på freds- och försoningsprocesser med citat av biskopskonferenser som kan dela med sig av sådana erfarenheter i Afrika och Latinamerika. Påven talar om hur man kan handskas med konflikter både mellan länder och olika grupper i samma land. Han tar avstånd från två sätt att handskas med konflikter: krig, utom försvarskrig, och dödsstraff.

I det sista kapitlet talar påven om hur religionerna kan tjäna freden, och han citerar återigen dokumentet från Abu Dhabi, där påven och imamen tillsammans ”förklarar att religionerna aldrig manar till krig eller till hat, fientlighet och extremism, och inte heller uppmanar de till våld eller blodsutgjutelse. Sådana olyckor är frukten av att religiös undervisning har förvridits, av att religionerna har använts politiskt, eller av tolkningar hos företrädare för religionerna som i vissa faser av historien har missbrukat sitt inflytande på de religiösa känslorna i människornas hjärtan.”

Kärnan i encyklikan är som sagt hur den helige Franciskus inspirerar påvens övertygelse att ingen människa får ignoreras eller elimineras, och viljan att ge större utrymme och fördjupning åt dokumentet om broderskap från Abu Dhabi. Encyklikan ger alltså ny form åt sådant som påven Franciskus redan sagt och gjort. Det är kanske ganska naturligt för en påve som snart fyller 84 år och som numera har ett rikt bagage av uttalanden att ösa ur efter sju år som påve. När han beskriver vår tids problem talar han också ofta som en gammal man om hur illa det är ”nuförtiden”, utan att förklara när och hur det har varit bättre. Men det förminskar verkligen inte påvens poäng att ingen får ignoreras eller elimineras.

En begränsning hos denna encyklika är kanske dess ambition att tala till alla, inte bara till kristna. Det är ett kristet perspektiv som anläggs. Dokumentet påven undertecknat tillsammans med imamen citeras ofta, men inget som imamen själv (eller and­ra muslimska tänkare) sagt eller skrivit i and­ra sammanhang. Och viktigast av allt är att encyklikans poäng och utgångspunkt, att ingen får ignoreras eller elimineras därför att alla har samma värdighet, är svår att bevisa om man inte utgår från ett transcendent perspektiv, alltså om man inte tror på Gud. De få argument som påven menar kan motivera dem han kallar ”agnostiker” räcker nog inte för att övertyga alla icke-kristna om värdigheten hos alla, ofödda, döende, dömda brottslingar och andra kategorier som inte kan föra sin egen talan. Påven medger till sist själv detta (i nr 273) med ett citat av Johannes Paulus II: ”Om det inte finns någon transcendent sanning som människan måste lyda för att bli helt identisk med sig själv, finns det ingen säker princip som garanterar rättfärdiga relationer mellan männi­skor” (socialencyklikan Centesimus annus, 1991, nr 44).

Utmaningen är därför stor för dem som vill övertyga sin omvärld om påvens ambition att ”reagera med en ny dröm om broderskap och social vänskap på vår tids olika sätt att eliminera eller ignorera andra människor” (nr 6).

Olle Brandt är professor i arkeologi och verksam vid Påvliga institutet för kristen arkeologi i Rom.

Ur Signum nr 7/2020.