Påvens hoppfulla budskap i Afrika

HODACS, ANNA MARIA

Upptakten till påvens resa till Kamerun och Angola fick en olycklig accent. Under den presskonferens den 17 mars som ingick i flygresan söderut frågade en fransk journalist om påven tänkte ta upp aidstemat och hur den förödande hiv-epidemin i Afrika bäst skulle bekämpas. Den katolska kyrkans hållning har ju ibland betraktats som orealistisk och ineffektiv. Det svar som påven gav reducerades raskt i medierna till ”inte kondomer, det gör bara saken värre”. Så enfaldigt var nu inte påvens svar. Vad han ville betona var att det inte duger att sprida kondomer för att komma till rätta med detta gissel. För det första krävs en ”humanisering av sexualiteten”. Sexualiteten hör hemma i ett andligt och mänskligt sammanhang. Den kan inte hanteras som en okomplicerad drift. Den andra delen av svaret handlade om vår plikt att bemöta de drabbade, de som lider av sjukdomen, som våra vänner och hjälpa dem så långt vi någonsin kan med medicin och omvårdnad, men det nådde aldrig ut i medierna. Påven sade inget annat än det som ryms inom en traditionell kristen uppfattning: att sex hör hemma inom äktenskapet och att en kristen människa ska vara solidarisk med de sjuka och nödlidande. Att de situationer som uppstår i det nödläge som aidsepidemin skapat kräver mer specificerade bedömningar är ett problem som de katolska moralteologerna är medvetna om. Det är inte troligt att sista ordet i fråga om kondomer och aids har sagts. Men när påvens ord om kondomer nådde medierna var det som om två helt skilda världar möttes. Det fanns inget gemensamt språk och krocken blev förödande.

På flygplatsen i Kameruns huvudstad, Yaonde, fick påven ett officiellt mottagande av landets president, Paul Biya med fru. Den enorma huvudbonad, prydd med ett kors, som hon bar dagen till ära hade varit värd en större publik än Kameruns samlade katolska biskopar och en rad andra prominenser i strikta kostymer, som utgjorde den talrika mottagningskommittén.

Programmet i Yaonde omfattade bland mycket annat ett sammanträffande på den apostoliska nuntiaturen med representanter för islam. I detta sällskap yttrade påven bland annat: ”När en människa låter sig upplysas av skapelsens underbara ordning och av människovärdet inser hon att förnuftet är mycket mer än det som matematiken klarar av att räkna ut; då omfattar hon också det goda och erfar en inre dragningskraft som härrör ur ett ärligt och etiskt liv.” Påven betonade de båda religionernas stora potential att tillsammans kunna verka för fred. En ekumenisk vesper firades i basilikan Marie, Reine-des-Apôtres. Ett besök vid Centre Cardinal Paul Émile Léger, en institution som bekämpar aids, malaria och tuberkulos, stod på dagordningen. Här mötte också den kamerunska socialministern upp. Påven fick möjlighet att vända sig direkt till de drabbade med mänsklig värme och tröst.

Det största evenemanget i Kamerun var den mässa som samlade mer än 60 000 katoliker på Ahidjo-stadion. Den firades på den helige Josefs dag, påvens eget skyddshelgon. Med hänvisning till den helige Josef erinrade påven alla män om deras förpliktelse att respektera och älska sina hustrur. Han kallade machomentalitet synd och han vände sig här också till alla de föräldralösa, övergivna barn som tvingas till tiggeri i storstädernas slum och inte sällan kidnappas för att bli barnsoldater. I denna mässa dominerade den ”afrikanska glädjen” med brokiga färger och rytmer som påven tidigare kallat en speciell karisma hos Afrikas folk. ”Capella Papale” bestod av 20 xylofoner, två keyboard, en elbas och några hundra körsångare med palmblad i händerna, allt utan att en enda bokstav i det romerska missalet föll bort. Det var en folkfest som avslutades med en tur runt den enorma arenan i den medhavda papamobilen.

Afrikaresans konkreta syfte var att till bis-koparna överlämna det förberedande dokument på 50 sidor, instrumentum laboris, som ska ligga till grund för Afrikasynoden som ska samlas i Rom den 4–25 oktober. Överlämnandet skedde också under högtidliga former vid denna mässa. I dokumentet framhävs bland mycket annat det katolska lekfolkets viktiga medverkan i skolundervisningen på olika nivåer, i hälso- och sjukvården, i politiken, kulturen, medierna och i de internationella organisationerna för att skapa en stabilitet i samhället samt att det gemensamma bästa och de mänskliga rättigheterna prioriteras och korruption och diktatur motverkas. Dokumentet tar också upp problemet med att vissa politiker är okänsliga för människors nöd och fattigdom och värnar mer om sina egna intressen. Ett annat krux är de multinationella företag som skövlar naturtillgångar och skor sig på de fattigas bekostnad och föröder miljön. De kristna måste engagera sig för en rättvis ekonomisk politik och sådana villkor som tar hänsyn till de svaga och fattiga. Att engagera sig för de fattiga ska ha högsta prioritet bland alla kyrkans uppgifter.

Nästa etapp på Afrikaresan var Angolas huvudstad, Luanda. Angola är ett av de länder som drabbats hårt av inbördeskrig, men sedan sju år råder vapenstillestånd. I mötet med ledande politiker och diplomater framhöll påven att afrikanerna måste ta utvecklingen i egna händer men att också industriländernas löfte om ett bistånd på 0,7 procent av sin bruttonationalprodukt snarast måste infrias. Demokrati, mänskliga rättigheter, ett okorrupt rättssystem, fria medier, skolutbildning, sjukvård osv. flankerar den väg som Afrika måste gå. Mot den bakgrunden utmålade påven Afrika som ”hoppets kontinent”.

Det publikmässigt största evenemanget under hela påveresan var utomhusmässan i Cimangola i Luanda, dit en miljon människor från många olika afrikanska länder kommit; delegationer från Sydafrika, Moçambique, Namibia, Zimbabwe, Kongo Kinshasa och Kongo Brazzaville. Antalet katoliker på den afrikanska kontinenten uppskattas till 200 miljoner. Åter var påvens budskap: försoning, fred och rättvisa. ”Att predika om förlåtelse, hopp och ett nytt liv i Kristus” var, som påven själv sade, hans innersta motiv för Afrikaresan. Den fuktiga hettan till trots såg påven avspänd ut, och han gladde sig synbarligen över de troendes begeistring under mässan.

På måndagen den 23 mars lyfte påvens flygplan med destination Rom. Dessförinnan hade påven uttryckt sitt djupa medlidande med de familjer och vänner som förlorat sina kära, när två unga kvinnor blivit nertrampade och omkommit i en paniksituation som uppstått vid det massmöte då ungdomarna i Luanda mötte påven.

På Afrikasynoden i Rom i oktober med temat ”Den afrikanska kyrkan i försoningens, rättvisans och fredens tjänst”, kommer det att visa sig vilka konkreta uppgifter den katolska kyrkan vill och förmår prioritera, på den kontinent där hon – trots alla svårigheter och i stark konkurrens med många karismatiska sekter – ändå kan glädjas över en avsevärd numerär tillväxt.

Publicerad 2009 i nummer 3