Påvens möte med chilensk urbefolkning blir en balansgång

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vid påvebesöket i Chile, den 15–18 januari, står även problemen med Mapuche provinsens urbefolkning på Franciskus dagordning. Den 17 januari reser han till Temuco i södra delen av landet. Staden ligger mitt i Mapuche-land och sedan många år skrivs det med stora rubriker om den urbefolkning som lever där: hungerstrejker, gatubarrikader, våldsamma aktioner – det är deras förtvivlade vapen mot rättslösheten. Vapen som under tidigare år de chilenska myndigheterna bemötte med skarpa motåtgärder; man använde lagar för terrorbekämpning; grundlösa fängslanden, anonyma vittnesutsagor, militärdomstolar. En ytterligare skärpning av det förtryck och den diskriminering, som pågått i 150 år.

Chiles vänsterpresident Michelle Bachelet bad visserligen nyligen om ursäkt för de historiska orättvisor, som begåtts mot Mapuche under senare tider, men en samhällelig dialog har inte kommit till stånd, och inte heller har några rättsliga åtgärder vidtagit för att gottgöra oförrätterna.

Socialt räknas Mapuche i Chile till den fattigaste och minst utbildade delen av befolkningen. Enligt uppskattningar finns det cirka 600 000 Mapuche i södra Chile. Ytterligare hundratusentals lever i huvudstaden Santiago utan kontakt med sin ursprungskultur. Endast 10–15 procent av dem talar fortfarande det traditionella språket.

Motstånd i blod

Hos Mapuche flyter motståndet bokstavligen i ådrorna. De var det enda infödda folket, som under lång tid höll stånd mot den spanska erövringen och kunde behålla sin ställning. På 1860-talet började övergreppen mot deras rättigheter: chilenska armén marscherade in, konfiskeringar, de egna traditionerna och det egna språket förföll. Först nyligen har det skett ett uppvaknande till den egna kulturen och identiteten.

Rättsläget vad gäller landkonflikter har under årtiondena blivit mycket komplicerat. Där finns inflyttade chilenare och storgodsägare, som fick egendomar beslagtagna under Allende i början på 1970-talet; storföretag och offentliga institutioner: många krav, som är helt legala enligt chilensk lag konkurrerar med den som gäller i Mapuche.

Urinnevånarna får inte längre hämta vatten ur de bäckar, som rinner genom deras land; nästa alla vattenrättigheter gavs till koncerner under Pinochets diktatur. ”I nästa steg kommer de att privatisera luften också”, klagar Mapuche.

Bestulna på sina livsmöjligheter

Urbefolkningen har blivit bestulna på sina livsmöjligheter, varnar Margit Wichelmann från den tyska hjälporganisationen Adveniat. En majoritet av folket vill bli accepterat med sin kultur och sin syn på världen som en del av det chilenska folket. Men alltför ofta reduceras de till ett pittoreskt folkloristiskt inslag.

I Chile idag är det svårt för en urinnevånare att upprätthålla en positiv självkänsla och förmedla den till nästa generation. Många i föräldragenerationen, lärde sig aldrig det egna språket av sina föräldrar; man var rädd för att inte kunna tala spanska, landets officiella språk.

Endast ett fåtal i den yngre generationen har umgåtts med sina far- och morföräldrar och så återerövrat sin egen kultur och sitt eget språk. Men den nu groende Mapuche-renässansen är hotad på många sätt. Inte endast av den spanska dominerande kulturen utan även av parallellvärldarnas löften om mainstream och så kallade sociala nätverk.

Kyrkan mitt i konflikten

Den katolska kyrkan, som tidigare var en trogen bundsförvant till den spanska statsmakten, har sedan många år tagit parti för Mapuche i konflikter som gäller mänskliga rättigheter. Kyrkliga medarbetare är viktiga försvarare av urinnevånarna – och de finns i polisens akter, eftersom de har kontakt med potentiella ”terrorister”. Chiles kardinal Ricardo Ezzati säger: ”Mapuchekulturen har två hjärtan: det ena i harmoni med naturen – och det andra är en radikalisering.” Det skulle vara ett politiskt misstag, om staten alltid reagerar på den våldsbenägna sidan.

Tidigare under åren har det förekommit anlagda bränder på kyrkliga inrättningar och företag. Radikaliserade Mapuche anklagar kyrkan och näringslivet för att vara medansvariga vid förtrycket av urinnevånarna.

I en rundfråga inför påvebesöket fruktade en majoritet, att Franciskus besök till och med kunde skärpa konflikten. Chile väntar sig en gest och kanske även ett rådslag, som kan lösa upp den situation man hamnat i.

Kathpress 2018-01-10

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Vid påvebesöket i Chile, den 15–18 januari, står även problemen med Mapuche provinsens urbefolkning på Franciskus dagordning. Den 17 januari reser han till Temuco i södra delen av landet. Staden ligger mitt i Mapuche-land och sedan många år skrivs det med stora rubriker om den urbefolkning som lever där: hungerstrejker, gatubarrikader, våldsamma aktioner – det är deras förtvivlade vapen mot rättslösheten. Vapen som under tidigare år de chilenska myndigheterna bemötte med skarpa motåtgärder; man använde lagar för terrorbekämpning; grundlösa fängslanden, anonyma vittnesutsagor, militärdomstolar. En ytterligare skärpning av det förtryck och den diskriminering, som pågått i 150 år.

Chiles vänsterpresident Michelle Bachelet bad visserligen nyligen om ursäkt för de historiska orättvisor, som begåtts mot Mapuche under senare tider, men en samhällelig dialog har inte kommit till stånd, och inte heller har några rättsliga åtgärder vidtagit för att gottgöra oförrätterna.

Socialt räknas Mapuche i Chile till den fattigaste och minst utbildade delen av befolkningen. Enligt uppskattningar finns det cirka 600 000 Mapuche i södra Chile. Ytterligare hundratusentals lever i huvudstaden Santiago utan kontakt med sin ursprungskultur. Endast 10–15 procent av dem talar fortfarande det traditionella språket.

Motstånd i blod

Hos Mapuche flyter motståndet bokstavligen i ådrorna. De var det enda infödda folket, som under lång tid höll stånd mot den spanska erövringen och kunde behålla sin ställning. På 1860-talet började övergreppen mot deras rättigheter: chilenska armén marscherade in, konfiskeringar, de egna traditionerna och det egna språket förföll. Först nyligen har det skett ett uppvaknande till den egna kulturen och identiteten.

Rättsläget vad gäller landkonflikter har under årtiondena blivit mycket komplicerat. Där finns inflyttade chilenare och storgodsägare, som fick egendomar beslagtagna under Allende i början på 1970-talet; storföretag och offentliga institutioner: många krav, som är helt legala enligt chilensk lag konkurrerar med den som gäller i Mapuche.

Urinnevånarna får inte längre hämta vatten ur de bäckar, som rinner genom deras land; nästa alla vattenrättigheter gavs till koncerner under Pinochets diktatur. ”I nästa steg kommer de att privatisera luften också”, klagar Mapuche.

Bestulna på sina livsmöjligheter

Urbefolkningen har blivit bestulna på sina livsmöjligheter, varnar Margit Wichelmann från den tyska hjälporganisationen Adveniat. En majoritet av folket vill bli accepterat med sin kultur och sin syn på världen som en del av det chilenska folket. Men alltför ofta reduceras de till ett pittoreskt folkloristiskt inslag.

I Chile idag är det svårt för en urinnevånare att upprätthålla en positiv självkänsla och förmedla den till nästa generation. Många i föräldragenerationen, lärde sig aldrig det egna språket av sina föräldrar; man var rädd för att inte kunna tala spanska, landets officiella språk.

Endast ett fåtal i den yngre generationen har umgåtts med sina far- och morföräldrar och så återerövrat sin egen kultur och sitt eget språk. Men den nu groende Mapuche-renässansen är hotad på många sätt. Inte endast av den spanska dominerande kulturen utan även av parallellvärldarnas löften om mainstream och så kallade sociala nätverk.

Kyrkan mitt i konflikten

Den katolska kyrkan, som tidigare var en trogen bundsförvant till den spanska statsmakten, har sedan många år tagit parti för Mapuche i konflikter som gäller mänskliga rättigheter. Kyrkliga medarbetare är viktiga försvarare av urinnevånarna – och de finns i polisens akter, eftersom de har kontakt med potentiella ”terrorister”. Chiles kardinal Ricardo Ezzati säger: ”Mapuchekulturen har två hjärtan: det ena i harmoni med naturen – och det andra är en radikalisering.” Det skulle vara ett politiskt misstag, om staten alltid reagerar på den våldsbenägna sidan.

Tidigare under åren har det förekommit anlagda bränder på kyrkliga inrättningar och företag. Radikaliserade Mapuche anklagar kyrkan och näringslivet för att vara medansvariga vid förtrycket av urinnevånarna.

I en rundfråga inför påvebesöket fruktade en majoritet, att Franciskus besök till och med kunde skärpa konflikten. Chile väntar sig en gest och kanske även ett rådslag, som kan lösa upp den situation man hamnat i.

Kathpress 2018-01-10