Påvens och Moskva-patriarkens gemensamma deklaration

dokument i handenDet historiska mötet mellan påven Franciskus och patriark Kirill av Moskva – det första mellan biskopen av Rom och en rysk-ortodox patriark sedan schismen mellan katolska och ortodoxa kyrkan år 1054, Moskva-patriarkatet blev självständigt först 1589 – på Kuba under fredagseftermiddagen den 12 februari skedde i en anda av glädje och hopp, och resulterade i en lång gemensam deklaration omfattande 30 paragrafer. Här följer, för första gången på svenska, en sammanfattning av de viktigaste punkterna (hela den engelska texten återfinns i länken nedan).

De båda kyrkoledarna inleder med att citera aposteln Paulus i Andra Korinthierbrevet 13:13: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.” De tackar Gud, förhärligad i Treenigheten, för deras möte, ”det första i historien” och säger att de i glädje har mötts som ”bröder i den kristna tron” för att samtala om relationerna mellan kyrkorna, de avgörande problemen för de kristna i världen i dag och ”förutsättningarna för den mänskliga civilisationens framsteg.”

1000 år av gemensam tradition och framtida enhet som mål

De konstaterar att mötet på Kuba, i en del av världen där nord och syd, öst och väst möts och där den kristna tron växer, kallar dem att vittna inför världen om det gemensamma hoppet. Katoliker och ortodoxa delar samma andliga tradition från kristenhetens första årtusende. Detta bekräftar den ”allraheligaste Guds moder, Jungfrun Maria, och helgonen som vi vördar”, bland vilka ”oräkneligt antal martyrer som har gett vittnesbörd om sin trohet till Kristus” har blivit ”de kristnas utsäde”.

Trots denna gemensamma tradition under de första tio århundradena av kyrkans historia har katoliker och ortodoxa under nära tusen år därefter ”berövats kommunion i Eukaristin” [det vill säga, har stängt möjligheten för gemensam nattvard med varandra – övers. anm.], påpekar de båda kyrkoledarna uppriktigt, genom sår från både gamla och sentida konflikter och genom ”skillnader som vi har ärvt av våra förfäder avseende förståelsen av vår tro på Gud, en i tre personer – Fader, Son och helig Ande”. De säger sig erfara stor smärta över ”denna förlust av enighet, konsekvensen av mänsklig svaghet och synd, som har uppstått trots den översteprästerliga bönen av Kristus, Frälsaren” om att hans efterföljare ska bli ett (Johannesevangeliet 17:21).

Påven och patriarken är medvetna om att hinder kvarstår men uttrycker öppet sin gemensamma ”förhoppning att vårt möte ska bidra till återupprättandet av den enhet som Gud vill se […] inspirera kristna över hela världen att be till Herren med förnyad iver för den fulla enigheten mellan alla Hans lärjungar” och i ”en värld som längtar inte bara efter våra ord utan också efter påtagliga handlingar” vara ett tecken på hopp för alla människor av god vilja.

I den gemensamma beslutsamheten att åstadkomma ”allt det som är nödvändigt för att övervinna de historiska skillnader som vi har ärvt” vill påven och patriarken att deras kyrkor ska förena sina ansträngningar att bära vittnesbörd om Kristus och hans evangelium och det gemensamma arvet från det första årtusendet och tillsammans svara på ”utmaningarna från världen av i dag”. Där det är möjligt och nödvändigt måste katoliker och ortodoxa ge en ”samstämmig vittnesbörd”. De båda kyrkoledarna konstaterar att världen i dag står inför epokgörande förändringar inför vilka kristna inte får vara passiva.

Stopp för förföljelse av kristna

underskriftDokumentet går sedan igenom några centrala områden. Det börjar med förföljelsen av kristna i länder i Mellanöstern och Nordafrika där ”våra bröder och systrar i Kristus helt håller på att utplånas”. Med smärta konstaterar påven och patriarken att det pågår ”ett massivt uttåg” av kristna från Syrien och Irak, där den kristna kulturen har varit närvarande ”sedan apostlarnas tid”. De uppmanar det internationella samfundet att agera omedelbart för att förhindra en fortsatt fördrivning av kristna från Mellanöstern. I samma anda beklagar och fördömer de förföljelse och fördrivning av andra religiösa grupper från samma region.

Franciskus och Kirill kräver ”storskalig humanitär hjälp till den drabbade befolkningen och de många flyktingar som söker sin säkerhet i närområdet”. De kräver också ett omedelbart frigivande av kidnappade kyrkoledare, inklusive metropoliterna av Aleppo, Paulus och Johannes Ibrahim, och uppmuntrar alla parter i konflikten att visa god vilja och mötas i fredsförhandlingar.

Vidare uppmanas det internationella samfundet att vidta ”varje möjlig ansträngning” för att få ett slut på terrorismen. Alla kristna, liksom alla som tror på Gud, uppmanas att be ihärdigt till ”Världens Skapare” att bevara sin Skapelse från förstörelse och krig. En varaktig och uthållig fred kan bara byggas på en återupptäckt av ”de gemensamma värden som förenar oss, baserade på evangeliet om vår Herre Jesus Kristus”, heter det.

”Vi bugar inför martyrskapet av dem som, på bekostnad av sina egna liv, har gett sin vittnesbörd om evangeliets sanning och har föredragit döden framför förnekelsen av Kristus. Vi tror att dessa vår tids martyrer, som tillhör olika kyrkor men som förenas av det gemensamma lidandet, är ett löfte om kristen enhet.”

Därefter lovordar de båda kyrkoledarna interreligiös dialog som syftar till att människor trots skillnader i förståelsen av religiösa sanningar ska kunna leva tillsammans i fred och harmoni. De konstaterar att religiösa ledare från olika traditioner har ett särskilt ansvar att ”undervisa de troende i en anda som respekterar andra religiösa övertygelser”. Att ”rättfärdiga kriminella handlingar med religiösa slogans är oacceptabelt” och inget brott ”får begås i Guds namn” eftersom Gud är fredens Gud (Första Korinthierbrevet 14:33).

Religionsfrihet är ett absolut värde säger påven och patriarken vidare, och tackar gemensamt Gud för en stark ”förnyelse av den kristna tron i Ryssland liksom i många andra länder i Östra Europa, som tidigare i årtionden dominerades av ateistiska regimer”. De lovordar en utveckling med nya kyrkor, kloster och teologiska institutioner i denna del av världen, liksom det arbete som kristna församlingar bedriver för att hjälpa de mest behövande. Här arbetar katoliker och ortodoxa sida vid sida och vittnar så om evangeliets värden som en ”delad grundval för mänsklig samexistens”.

Europa måste förbli troget sina kristna rötter

kramEfter att ha sagt detta är de båda bekymrade över att kristna i många länder möter ”ökade restriktioner mot religionsfriheten” och mot att leva i enlighet med sin tro. I synnerhet noterar påven och patriarken den långt drivna sekulariseringen i många länder, vilken skapar ett främlingskap inför ”Gud och Hans sanning” och utgör ett ”allvarligt hot mot religionsfriheten”. De bekymras särskilt över att ”bestämda politiska krafter, styrda av en väldigt aggressiv sekularistisk ideologi” försöker tränga ut samhällets kristna röster i ”marginalen av det offentliga livet”.

Gällande Europa fastslår Franciskus och Kirill att även om kontinenten måste vara öppen för de bidrag som andra religioner ger vår civilisation så måste den ”vara trogen sina kristna rötter” och de uppmanar alla kristna i västra och östra Europa att ”förenas i den gemensamma vittnesbörden om Kristus och evangeliet så att Europa kan bevara sin själ, formad av två tusen års kristen tradition”.

De fastslår sedan de ökade behoven att hjälpa nödställda och fattiga, i synnerhet de miljontals flyktingar som finns i och kommer från krigsområden runt om i världen, och de vänder sig både mot den ohämmade konsumismen i rika länder och mot den ökande ojämlikhet i fördelning av välstånd som just nu präglar den internationella ordningen. Kristna kyrkor är kallade att ”försvara rättvisan, respekten för alla människors traditioner och en äkta solidaritet med dem som lider”.

”De ofödda barnens blod ropar till Gud”

Deklarationen går sedan in på familjen som ett ”naturligt centrum för mänskligt liv och för det mänskliga samhället” och uttrycker en oro för den kris som möter familjen i många länder. Franciskus och Kirill slår fast att ortodoxa och katoliker ”delar samma syn på familjen” och därför är kallade att vittna om dess ”väg till helighet och att troheten mellan makarna i deras samspel, deras öppenhet för att föda och uppfostra barn” är en väg till solidaritet och respekt för de svagaste.

Familjen, slår de fast, är byggd på äktenskapet ”mellan en man och en kvinna” och beklagar att ”andra former av samlevnad har upphöjts till samma nivå som denna förening” på ett sådant sätt att ”begreppet, som tydliggörs i den bibliska traditionen, av faderskap och moderskap som en tydlig kallelse för man och kvinna i äktenskapet, håller på att förvisas från det allmänna medvetandet”.

Påven och patriarken uppmanar vidare till respekt för ”den oförytterliga rätten till liv” och konstaterar att miljontals människor, genom abort, förnekas rätten att födas in i världen: ”De ofödda barnens blod ropar till Gud.” I detta sammanhang fördömer dokumentet kraven på dödshjälp vilka nu växer sig allt starkare på många håll, liksom den biomedicinska reproduktionsteknologi som manipulerar mänskligt liv och därmed ”attackerar grundvalen för mänsklig existens”. De båda slår fast att det är deras ”skyldighet att erinra om oföränderligheten i kristna moraliska principer som baseras på respekten för värdigheten hos människan som är kallad att leva enligt Skaparens plan”, och uppmanar särskilt unga kristna idag att inte vara rädda att gå emot strömmen i att ”försvara Guds sanning, gentemot vilken dagens sekulära normer ofta är långt ifrån”.

Maning till fred och försoning i Ukraina

Ortodoxa och katoliker förenas inte bara av en gemensam tradition utan också av uppdraget att missionera evangeliet i världen av idag. ”Vi är inte konkurrenter utan bröder”, slår påven och patriarken fast, vilket betyder att troende måste ha respekt för varandra och ”utesluter varje form av proselytism” för att istället sträva efter en samlevnad i ”fred och kärlek” och respekt för allas religionsfrihet. Utifrån detta uttrycker kyrkoledarna sitt hopp om att deras möte ska ”bidra till försoning överallt där det finns spänningar mellan katoliker och ortodoxa” och att dessa ska finna ”ömsesidigt acceptabla former för samexistens”.

Situationen i Ukraina nämns därefter uttryckligt, där fiendskapen mellan olika kyrkor sägs ha bidragit till ”en djup ekonomisk och humanitär kris”. I stället inbjuder Franciskus och Kirill sina respektive troende i Ukraina att övervinna schismen med respekt för ”existerande kyrkorättsliga normer”, för att kunna leva i ”fred och harmoni” så att ”det kristna brödraskapet” kan framstå tydligt.

Deklarationen avslutas med att påven Franciskus och patriark Kirill vänder sig till Jungfru Maria och ber om att hennes förböner ska ”inspirera brödraskap mellan alla som vördar henne så att de må förenas, i Guds egen tid, i fred och harmoni som ett Guds folk, till ”den mest heliga och odelbara Treenighetens ära”, och undertecknas med ”Franciskus, biskop av Rom och påve för den katolska kyrkan” och ”Kirill, patriark av Moskva och Hela Ryssland”.

Vatikanradions engelska redaktion, 2016-02-12

Deklarationen på engelska finns via denna länk

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

dokument i handenDet historiska mötet mellan påven Franciskus och patriark Kirill av Moskva – det första mellan biskopen av Rom och en rysk-ortodox patriark sedan schismen mellan katolska och ortodoxa kyrkan år 1054, Moskva-patriarkatet blev självständigt först 1589 – på Kuba under fredagseftermiddagen den 12 februari skedde i en anda av glädje och hopp, och resulterade i en lång gemensam deklaration omfattande 30 paragrafer. Här följer, för första gången på svenska, en sammanfattning av de viktigaste punkterna (hela den engelska texten återfinns i länken nedan).

De båda kyrkoledarna inleder med att citera aposteln Paulus i Andra Korinthierbrevet 13:13: ”Nåd från vår herre Jesus Kristus, kärlek från Gud och gemenskap från den heliga Anden åt er alla.” De tackar Gud, förhärligad i Treenigheten, för deras möte, ”det första i historien” och säger att de i glädje har mötts som ”bröder i den kristna tron” för att samtala om relationerna mellan kyrkorna, de avgörande problemen för de kristna i världen i dag och ”förutsättningarna för den mänskliga civilisationens framsteg.”

1000 år av gemensam tradition och framtida enhet som mål

De konstaterar att mötet på Kuba, i en del av världen där nord och syd, öst och väst möts och där den kristna tron växer, kallar dem att vittna inför världen om det gemensamma hoppet. Katoliker och ortodoxa delar samma andliga tradition från kristenhetens första årtusende. Detta bekräftar den ”allraheligaste Guds moder, Jungfrun Maria, och helgonen som vi vördar”, bland vilka ”oräkneligt antal martyrer som har gett vittnesbörd om sin trohet till Kristus” har blivit ”de kristnas utsäde”.

Trots denna gemensamma tradition under de första tio århundradena av kyrkans historia har katoliker och ortodoxa under nära tusen år därefter ”berövats kommunion i Eukaristin” [det vill säga, har stängt möjligheten för gemensam nattvard med varandra – övers. anm.], påpekar de båda kyrkoledarna uppriktigt, genom sår från både gamla och sentida konflikter och genom ”skillnader som vi har ärvt av våra förfäder avseende förståelsen av vår tro på Gud, en i tre personer – Fader, Son och helig Ande”. De säger sig erfara stor smärta över ”denna förlust av enighet, konsekvensen av mänsklig svaghet och synd, som har uppstått trots den översteprästerliga bönen av Kristus, Frälsaren” om att hans efterföljare ska bli ett (Johannesevangeliet 17:21).

Påven och patriarken är medvetna om att hinder kvarstår men uttrycker öppet sin gemensamma ”förhoppning att vårt möte ska bidra till återupprättandet av den enhet som Gud vill se […] inspirera kristna över hela världen att be till Herren med förnyad iver för den fulla enigheten mellan alla Hans lärjungar” och i ”en värld som längtar inte bara efter våra ord utan också efter påtagliga handlingar” vara ett tecken på hopp för alla människor av god vilja.

I den gemensamma beslutsamheten att åstadkomma ”allt det som är nödvändigt för att övervinna de historiska skillnader som vi har ärvt” vill påven och patriarken att deras kyrkor ska förena sina ansträngningar att bära vittnesbörd om Kristus och hans evangelium och det gemensamma arvet från det första årtusendet och tillsammans svara på ”utmaningarna från världen av i dag”. Där det är möjligt och nödvändigt måste katoliker och ortodoxa ge en ”samstämmig vittnesbörd”. De båda kyrkoledarna konstaterar att världen i dag står inför epokgörande förändringar inför vilka kristna inte får vara passiva.

Stopp för förföljelse av kristna

underskriftDokumentet går sedan igenom några centrala områden. Det börjar med förföljelsen av kristna i länder i Mellanöstern och Nordafrika där ”våra bröder och systrar i Kristus helt håller på att utplånas”. Med smärta konstaterar påven och patriarken att det pågår ”ett massivt uttåg” av kristna från Syrien och Irak, där den kristna kulturen har varit närvarande ”sedan apostlarnas tid”. De uppmanar det internationella samfundet att agera omedelbart för att förhindra en fortsatt fördrivning av kristna från Mellanöstern. I samma anda beklagar och fördömer de förföljelse och fördrivning av andra religiösa grupper från samma region.

Franciskus och Kirill kräver ”storskalig humanitär hjälp till den drabbade befolkningen och de många flyktingar som söker sin säkerhet i närområdet”. De kräver också ett omedelbart frigivande av kidnappade kyrkoledare, inklusive metropoliterna av Aleppo, Paulus och Johannes Ibrahim, och uppmuntrar alla parter i konflikten att visa god vilja och mötas i fredsförhandlingar.

Vidare uppmanas det internationella samfundet att vidta ”varje möjlig ansträngning” för att få ett slut på terrorismen. Alla kristna, liksom alla som tror på Gud, uppmanas att be ihärdigt till ”Världens Skapare” att bevara sin Skapelse från förstörelse och krig. En varaktig och uthållig fred kan bara byggas på en återupptäckt av ”de gemensamma värden som förenar oss, baserade på evangeliet om vår Herre Jesus Kristus”, heter det.

”Vi bugar inför martyrskapet av dem som, på bekostnad av sina egna liv, har gett sin vittnesbörd om evangeliets sanning och har föredragit döden framför förnekelsen av Kristus. Vi tror att dessa vår tids martyrer, som tillhör olika kyrkor men som förenas av det gemensamma lidandet, är ett löfte om kristen enhet.”

Därefter lovordar de båda kyrkoledarna interreligiös dialog som syftar till att människor trots skillnader i förståelsen av religiösa sanningar ska kunna leva tillsammans i fred och harmoni. De konstaterar att religiösa ledare från olika traditioner har ett särskilt ansvar att ”undervisa de troende i en anda som respekterar andra religiösa övertygelser”. Att ”rättfärdiga kriminella handlingar med religiösa slogans är oacceptabelt” och inget brott ”får begås i Guds namn” eftersom Gud är fredens Gud (Första Korinthierbrevet 14:33).

Religionsfrihet är ett absolut värde säger påven och patriarken vidare, och tackar gemensamt Gud för en stark ”förnyelse av den kristna tron i Ryssland liksom i många andra länder i Östra Europa, som tidigare i årtionden dominerades av ateistiska regimer”. De lovordar en utveckling med nya kyrkor, kloster och teologiska institutioner i denna del av världen, liksom det arbete som kristna församlingar bedriver för att hjälpa de mest behövande. Här arbetar katoliker och ortodoxa sida vid sida och vittnar så om evangeliets värden som en ”delad grundval för mänsklig samexistens”.

Europa måste förbli troget sina kristna rötter

kramEfter att ha sagt detta är de båda bekymrade över att kristna i många länder möter ”ökade restriktioner mot religionsfriheten” och mot att leva i enlighet med sin tro. I synnerhet noterar påven och patriarken den långt drivna sekulariseringen i många länder, vilken skapar ett främlingskap inför ”Gud och Hans sanning” och utgör ett ”allvarligt hot mot religionsfriheten”. De bekymras särskilt över att ”bestämda politiska krafter, styrda av en väldigt aggressiv sekularistisk ideologi” försöker tränga ut samhällets kristna röster i ”marginalen av det offentliga livet”.

Gällande Europa fastslår Franciskus och Kirill att även om kontinenten måste vara öppen för de bidrag som andra religioner ger vår civilisation så måste den ”vara trogen sina kristna rötter” och de uppmanar alla kristna i västra och östra Europa att ”förenas i den gemensamma vittnesbörden om Kristus och evangeliet så att Europa kan bevara sin själ, formad av två tusen års kristen tradition”.

De fastslår sedan de ökade behoven att hjälpa nödställda och fattiga, i synnerhet de miljontals flyktingar som finns i och kommer från krigsområden runt om i världen, och de vänder sig både mot den ohämmade konsumismen i rika länder och mot den ökande ojämlikhet i fördelning av välstånd som just nu präglar den internationella ordningen. Kristna kyrkor är kallade att ”försvara rättvisan, respekten för alla människors traditioner och en äkta solidaritet med dem som lider”.

”De ofödda barnens blod ropar till Gud”

Deklarationen går sedan in på familjen som ett ”naturligt centrum för mänskligt liv och för det mänskliga samhället” och uttrycker en oro för den kris som möter familjen i många länder. Franciskus och Kirill slår fast att ortodoxa och katoliker ”delar samma syn på familjen” och därför är kallade att vittna om dess ”väg till helighet och att troheten mellan makarna i deras samspel, deras öppenhet för att föda och uppfostra barn” är en väg till solidaritet och respekt för de svagaste.

Familjen, slår de fast, är byggd på äktenskapet ”mellan en man och en kvinna” och beklagar att ”andra former av samlevnad har upphöjts till samma nivå som denna förening” på ett sådant sätt att ”begreppet, som tydliggörs i den bibliska traditionen, av faderskap och moderskap som en tydlig kallelse för man och kvinna i äktenskapet, håller på att förvisas från det allmänna medvetandet”.

Påven och patriarken uppmanar vidare till respekt för ”den oförytterliga rätten till liv” och konstaterar att miljontals människor, genom abort, förnekas rätten att födas in i världen: ”De ofödda barnens blod ropar till Gud.” I detta sammanhang fördömer dokumentet kraven på dödshjälp vilka nu växer sig allt starkare på många håll, liksom den biomedicinska reproduktionsteknologi som manipulerar mänskligt liv och därmed ”attackerar grundvalen för mänsklig existens”. De båda slår fast att det är deras ”skyldighet att erinra om oföränderligheten i kristna moraliska principer som baseras på respekten för värdigheten hos människan som är kallad att leva enligt Skaparens plan”, och uppmanar särskilt unga kristna idag att inte vara rädda att gå emot strömmen i att ”försvara Guds sanning, gentemot vilken dagens sekulära normer ofta är långt ifrån”.

Maning till fred och försoning i Ukraina

Ortodoxa och katoliker förenas inte bara av en gemensam tradition utan också av uppdraget att missionera evangeliet i världen av idag. ”Vi är inte konkurrenter utan bröder”, slår påven och patriarken fast, vilket betyder att troende måste ha respekt för varandra och ”utesluter varje form av proselytism” för att istället sträva efter en samlevnad i ”fred och kärlek” och respekt för allas religionsfrihet. Utifrån detta uttrycker kyrkoledarna sitt hopp om att deras möte ska ”bidra till försoning överallt där det finns spänningar mellan katoliker och ortodoxa” och att dessa ska finna ”ömsesidigt acceptabla former för samexistens”.

Situationen i Ukraina nämns därefter uttryckligt, där fiendskapen mellan olika kyrkor sägs ha bidragit till ”en djup ekonomisk och humanitär kris”. I stället inbjuder Franciskus och Kirill sina respektive troende i Ukraina att övervinna schismen med respekt för ”existerande kyrkorättsliga normer”, för att kunna leva i ”fred och harmoni” så att ”det kristna brödraskapet” kan framstå tydligt.

Deklarationen avslutas med att påven Franciskus och patriark Kirill vänder sig till Jungfru Maria och ber om att hennes förböner ska ”inspirera brödraskap mellan alla som vördar henne så att de må förenas, i Guds egen tid, i fred och harmoni som ett Guds folk, till ”den mest heliga och odelbara Treenighetens ära”, och undertecknas med ”Franciskus, biskop av Rom och påve för den katolska kyrkan” och ”Kirill, patriark av Moskva och Hela Ryssland”.

Vatikanradions engelska redaktion, 2016-02-12

Deklarationen på engelska finns via denna länk