Påvliga påminnelser om Litauens rötter

av FREDRIK HEIDING

Upplevs våra baltiska grannländer fortfarande befinna sig långt borta kulturellt och politiskt trots att de ligger så nära geografiskt? Ett sådant intryck förstärks av den mycket begränsade uppmärksamhet som påven Franciskus besök i Estland, Lettland och Litauen den 22–25 september fick i svenska medier. Bortsett från ett kort inslag i Sveriges Radio och kanske ytterligare någon notis verkar besöket helt ha passerat under den mediala radarn, något som kan bero på olika saker. En anledning kan just vara att Baltikum alltjämt upplevs som främmande terräng. Ett annat möjligt skäl är att besöket var stillsamt, uppbyggligt, gick i försoningens tecken och saknade dramatiskt material att rapportera om.

Påvebesöket hade ändå sin betydelse och jag ska här koncentrera mig på Litauen, dels därför att landet har en större katolsk befolkning än Estland och Lettland, dels därför att jag fick tillfälle att uppleva besöket på plats. Detta var det första påvebesöket på 25 år, då Johannes Paulus II besökte landet 1993. Sedan dess – eller närmare bestämt efter frigörelsen från Sovjetunionen 1988 och Berlinmurens fall 1989 – har Litauen förändrats signifikativt i form av utvandring, tilltagande sekularisering och ett annat socio-politiskt klimat. I dag omfattar befolkningen knappt 2,9 miljoner invånare, att jämföra med 3,7 miljoner 1989. Omkring 75 procent hör till den katolska kyrkan, och flera andra kristna samfund och religioner finns representerade. Men relativt få praktiserar sin katolska tro, och i en nyligen genomförd sociologisk studie över unga vuxna i Europa uppgav 25 procent av litauerna i åldersgruppen 18–30 att de saknar religiös tillhörighet.

Ett tema som återkom i påven Franciskus anföranden var uppmaningen att besinna sina rötter, ett budskap som framfördes till toppolitikerna och representanter för civilsamhället men också till de cirka 30 000 ungdomar som hade samlats på torget utanför katedralen i Vilnius. Dessa skulle vända sig till den äldre generationen för att bättre förstå landets historia, sina rötter. ”Det är inte tråkigt att prata med de äldre”, menade påven i sin vädjan till ungdomarna. Med ”rötter” avsåg han troligtvis situationen under kommunistregimen, men också den kristna tradition som präglat landet. De kristna rötterna har ungdomarna glädje av, verkade påven mena, i den andliga kampen mot hotande arbetslöshet, depression och risken för alkohol- och drogmissbruk. Bön och musik är goda vapen i denna strid. Temat för besöket var ”Jesus Kristus, vårt hopp” och påven ingöt mod och hopp genom att säga: ”Att följa Jesus är ett fascinerande äventyr som fyller vårt liv med mening; det får oss att känna gemenskap med andra som uppmuntrar och stöder oss. Detta äventyr sporrar oss också till att tjäna.”

Apropå rötter riktade sig påven också till den judiska minoriteten, som i dag utgör ett par tusen invånare, att jämföra med omkring 200 000 före andra världskriget. Påven predikade mot antisemitism under högmässan i Kaunas i vilken cirka 100 000 troende deltog. Dessutom besökte han ett judiskt kvarter i Vilnius. Dessa signaler torde ha varit viktiga med tanke på antisemitiska strömningar som rycker fram i vår tid i flera andra europeiska länder.

Mot slutet av sin vistelse i Litauen gjorde påven ett symbolladdat besök i KGB-museet i Vilnius (Museum of occupations and freedom fights lyder det fullständiga namnet, vilket återspeglar att Gestapo hade sitt högkvarter här under nazisternas ockupation innan KGB övertog byggnaden 1944). Även detta inslag i schemat handlade om minnen och rötterna i det förflutna. Den äldre generationen bär på minnen från ett övervakningssamhälle vars konsekvenser inte tycks vara helt utsuddade trots att drygt 30 år har gått och friheten är vunnen. Den förre ärkebiskopen av Kaunas, Sigitas Tamkevicius, var den som guidade Franciskus genom museet i det tidigare fängelset. Här satt ärkebiskopen i fängsligt förvar under en tid år 1983 innan han fördes till arbetsläger i Ryssland och Sibirien för att avtjäna ett tioårigt straff. Detta bland annat på grund av att han hade varit redaktör för rapporter om religiös diskriminering under kommunistregimen, vilka smugglades ut och förmedlades i engelsk översättning till USA och andra länder i väst. Rapporterna gick under namnet The Chronicle of the Catholic Church in Lithuania och publicerades 1972–1989.

I Vilnius fick vi på Signum tillfälle att göra en intervju med jesuiten Joseph Werth som är biskop i Novosibirsk. Denna och fler intervjuer från påvebesöket i Litauen finns tillgängliga på Signums hemsida. Han fick under 1970-talet sin utbildning inom Jesuitorden i Vilnius och kunde berätta om tillvaron i den förbjudna underjordiska kyrkan. Under flera år levde han i hemlighet för att inte bli upptäckt av KGB. På min undran om påvens besök i KGB-museet var relevant så här långt efteråt, svarade han att effekterna av dåtidens kontrollsamhälle finns kvar i folksjälen och har satt djupa spår i mentaliteten. Dessutom, menade biskopen, innebär påvens uppmärksammande av sovjettidens mörka sidor en varning om att ett liknande totalitärt system inte får återupprättas.

Fredrik Heiding är jesuitpater, dr i teologi vid University of Oxford och lektor i teologi vid Newmaninstitutet.