Pax Europaea

av KJELL BLÜCKERT

– Det europeiska fredsprojektet kräver tålamod och förmåga att tänka i sekler.

De stora institutioner som bygger upp och karakteriserar den europeiska kontinenten har alla på genomgripande sätt förmått förnya och anpassa sig i relation till varandra − i fredligt samspel och i mer eller mindre våldsamma konflikter. ”Var helst vi vänder blicken ser vi institutioner som på ytan tycks fungera likadant som förut, som behåller sina tidigare namn, men som till sitt inre blivit helt annorlunda”, skriver den engelske sociologen Anthony Giddens. Det må röra sig om rättssystem, kyrkor, universitet, akademier, företag, statsformer eller nationsbyggen. Alla har de genomgått − utsatts för eller själva initierat − reformer och förvandlingar under tidernas lopp.

Tid efter annan har det i Europa uppstått olika strävanden efter att skapa enhetliga och sammanhängande (samhälls)system, där alla delar ofta, men långt ifrån alltid, infogats för det gemensamma bästa. Nationsstaten är en samhällsform som inte utan stora våndor gått segrande ut ur denna historia. Det började med den westfaliska freden år 1648, som efter årtionden av destruktiva (religions)krig i Europa skapade förutsättningar för ett staternas och kyrkornas modus vivendi. Wienkongressen efter franska revolutionen och de napoleonska krigen skapade återigen en maktbalans mellan statsbildningarna i Europa. Därefter började en process i vilken de dynastiska nationsstaterna i Europa mer eller mindre våldsamt omformerades till nationalstater med grund i en liberal och demokratisk idétradition. Denna process kom att hindras av en konflikt med stora ideologiska system i form av kommunism, fascism och nationalsocialism, som i praktiken försökte omgestalta nationalstatstanken, men som misslyckades. Förhoppningsvis har de nu som parenteser en gång för alla förvisats till historiens skräpkammare.

Det syns som om nationalstaten, formad av den liberala demokratin, står som den kraftfulla institution som mest framgångsrikt kan förvalta monopolet på kontrollen av våldet och som verkar vara oöverträffad som organisation för distribution av välfärd. Framgången har sin grund i väl avgränsade territorier med en strikt kontroll av gränser. Denna framgång ledde, som vi kan erinra oss, till att den amerikanske samhällsvetaren Francis Fukuyama i sin bästsäljande bok The End of History and the Last Man kunde fastslå att vi nu i det närmaste nått historiens slut och den bästa av världar.

Att vi särskilt i Europa omedelbart började kritisera Fukuyamas vackra tankekonstruktion har säkert att göra med vår långa erfarenhet av väpnade konflikter och inte minst 1900-talets krig, folkmord och folkomflyttningar, som fortfarande lever i människors minnen. Ja, fortfarande finns många européer i livet som själva var med. Vi har svårt att tro att nationalstater – om ens liberaldemokratiskt impregnerade – är ett tillräckligt skydd för fred, frihet och välfärd. Det behövs något mer, något ännu mer robust.

Vi i Europa lever för närvarande mitt i ett försök att skapa en ny seg struktur − den europeiska unionen − som generationerna före oss förmodligen hade sett som fullständigt omöjlig för att inte säga skräckinjagande. Bedömt i sin helhet har detta freds- och välfärdsprojekt hittills varit mycket framgångsrikt.

I det nya europeiska läget har det blivit nödvändigt för de hävdvunna nationella institutionerna att delta i, påverka, ställa krav på, förhandla med och anpassa sig till den nya hegemonin. Att de olika nationella och övernationella institutionerna i Europa lyckas med detta konststycke i olika hög grad kan vi läsa om i dagstidningar, administrativa promemorior och vetenskapliga analyser. En god beskrivning av det allmänna svenska läget i förhållande till EU och Europa presenterades för några år sedan i den av ekonomen Bengt Jacobsson och statsvetaren Göran Sundström gemensamt författade boken Från hemvävd till invävd. Europeiseringen av svensk förvaltning och politik. Med sin väl valda ordlek i titeln beskriver de det grundläggande dilemma som svenska myndigheter har i ett nytt governance-landskap, där samverkansprocesser mellan en rad olika samhällsaktörer får större och större betydelse på bekostnad av hierarkiska statliga beslutsprocesser.

De båda forskarna sammanfattar sina iakttagelser på följande sätt: ”Sammantaget menar vi att staten, som en följd av närmandet till EU, har blivit mer invävd (och mindre autonom), mer fragmenterad (och mindre sammanhållen) samt mer regelföljande (och mindre regelskapande).” Den invävdhet som det här talas om innebär att den gemensamma europeiska politiken, som även Sverige är en del av, initieras och formas i sammanhang som det svenska politiska systemet − och inte minst förvaltningen − inte tillräckligt medverkar i. Legitimitet för nyheter och förändringar skapas ofta i efterhand av den tveksamma, hemvävda politikern, vilken framstår som en ofrivillig europé.

Det finns många andra kvalificerade beskrivningar av de friktioner som skapandet av Europeiska unionen medför på en rad olika samhällsområden. De stora frågorna om demokratiskt underskott, mellanstatlighet, överstatlighet, federalism, värdemässig och ideologisk grund reser frågor om huruvida en omförhandling av nationalstatens samhällskontrakt måste till för att åstadkomma den önskade förnyelse som politiska aktörer av alla kulörer så tydligt efterfrågar. Det är inte bara en fråga om hur Europeiska unionen skall formas utan också en fråga om hur nationalstaten måste förändras. Det hjälper inte längre att lappa och laga, än mindre att förbli vid det gamla. Semper reformanda – en ständig beredskap till omprövning – är den klokaste inställningen och politikerna liksom vi medborgare måste bli frivilliga européer.

Det finns många farhågor inför det europeiska projektet – och många är förstås högst relevanta. Men de som förespråkar att Sverige eller andra länder skall gå ur Europeiska unionen och i förlängningen att EU skall avvecklas måste avkrävas ett tydligt svar på vilket alternativet till dagens europeiska union skulle vara. Man kan inte med den politiska hedern i behåll bara vara emot en så fundamentalt viktig process för den europeiska stabiliteten utan att presentera ett mycket konkret och lika robust alternativ.

När vi i år markerar minnet av första världskrigets utbrott och samtidigt påminner oss om fortsättningskriget i form av det andra världskriget och det följande kalla kriget och därtill de förhandenvarande konflikterna i Ukraina framstår tanken på ett sammanvävt Europa som absolut nödvändig. Och inte bara tanken – utan tanken politiskt förverkligad. Den europeiska sammanvävningsprocessen har pågått under ett drygt halvsekel. Det är en kort historisk period för en så komplicerad process. Ett gott råd från katolskt håll är: ha tålamod, reformera, tänk i sekler!

Kjell Blückert är docent i kyrkovetenskap och vd vid Ragnar Söderbergs stiftelse i Stockholm.