Petrus och påvedömet

Av W. Meijerink

Helgonen framställas vanligen med sinnebilder, som hava avseende på omständigheter vid deras liv eller död. Så avbildas den hl. Josef med en lilja, den fullkomliga renhetens sinnebild. Vid den heliga martyren Katharinas bild se vi ett sönderbrutet hjul; vid den h. Laurentii bild ett halster. Helgonen Sebastianus och Ursula framställas båda genomborrade med pilar. Paulus, som under sin apostoliska levnadsbana med sitt kraftiga ords svärd träffat så många judars och hedningars hjärtan och som själv genom svärdet i Rom förvärvade martyrkronan, avbildas med ett svärd i handen. Petrus, som pinades till döds på ett kors, håller icke sällan ett kors på armen. Men på de flesta avbildningar framställes han med nycklar i handen. Vad betyda dessa nycklar i Petri hand? Nycklarna äro sinnebilder för den höga värdighet, vartill Jesus Kristus har upphöjt den h. Petrus och för den högsta myndighet, som Petrus har mottagit över hela kyrkan och de antyda vad vi äro skyldiga kyrkans synliga huvud.

Kristus har stiftat sin kyrka till Guds förhärligande och människornas sanna välfärd. Han själv är och förbliver kyrkans osynliga överhuvud. Men innan han uppfor till himmelen, ville han insätta ett synligt överhuvud för att i hans namn och med hans myndighet styra hela kyrkan på jorden. Kyrkans första överhuvud var Petrus. När Petrus högtidligt hade bekänt Jesu gudom, sade Jesus till honom: »Jag säger dig: du är Petrus och på denna klippa skall jag bygga min kyrka; och åt dig skall jag giva himmelrikets nycklar». Matt. 16: 18.

Att överlämna nycklar åt någon, har alltid haft betydelsen av att lämna någon fullmakt och myndighet. En stad, som erbjuder stadsportarnas nycklar åt en krigare eller erövrare, förklarar därmed att den underkastar sig honom. När en ny kyrkoherde i de katolska länderna gör sitt inträde i sin nya församling, överlämnas åt honom kyrkans och det h. tabernaklets nycklar som sinnebilder på hans myndighet över församlingskyrkan och över kyrkans religiösa föremål och gudstjänstsövningar.

Att giva någon nycklarna till en bostad betyder, att förläna honom fritt tillträde och tillsyn. Jesu ord till Petrus: »åt dig skall jag giva himmelrikets (kyrkans) nycklar», betyda således tydligt: dig skall jag insätta som min befullmäktigade ställföreträdare på jorden, du skall vara min kyrkas huvud, herre över mitt hus, översteherde över min hjord.

Det åt Petrus givna löftet, att han skulle vara Jesu Kristi kyrkas orubbliga klippa och hans befullmäktigade ståthållare på jorden, uppfylldes, när Frälsaren efter sin uppståndelse sade till Petrus: »Vakta mina lamm, vakta mina får». Joh. 21: 18. Genom vilken befallning Petrus då verkligen bemyndigades till lagligt utövande av sitt höga ämbete.

Efter Kristi himmelsfärd uppträder Petrus också omedelbart och vid olika tillfällen som apostlarnas och kyrkans huvud. Han bestämmer att en apostel skall väljas i stället för Judas, Apostlagärn. 1: 15; han predikar på den första pingsthögtiden, Apostlagärn. 2: 14; han är den förste, som upptager hedningar i kyrkan, Apostlagärn. 10, 11; han nämnes också varje gång först, så ofta evangelisterna angiva de tolv apostlarnas namn; och alla övriga apostlar erkänna hans företräde och högsta myndighet.

Under den första förföljelsen mot kristendomen tillfångatogs Petrus och dömdes till döden; den man, som av Jesus hade mottagit himmelrikets nycklar och vilken, som den gudomlige Mästarens ställföreträdare styrde kyrkan, dog martyrdöden på korset i Rom. – Men med Petri person skulle överherdeämbetet eller påvedömet i kyrkan ingalunda upphöra.

Kristus, som i synnerhet hade insatt en man som kyrkans huvud för att säkerställa sin kyrkas enhet och oövervinnelighet, ville att hans kyrka fortfarande »intill världen ände», skulle äga bestånd, Matt. 28: 20, sådan han hade stiftat henne; att således Petri ståthållareämbete skulle övergå på hans rättmätiga efterträdare.

Och vilka äro den h. Petri rättmätiga efterträdare? Av historien framgår, att Petrus, sedan han lämnat Antiokia, upprättade sitt biskopssäte i Rom och att han varit dess innehavare intill sin död. Roms kyrka kallas därför med rätta Moderkyrkan och Petri säte den apostoliska Stolen och hela kristenhetens medelpunkt. Och den h. Petri rättmätiga efterträdare äro då naturligtvis inga andra än de romerska biskoparna, som bekläda hans ämbete på den apostoliska Stolen. I deras händer övergår från släkte till släkte himmelrikets nycklar.

Att de romerska biskoparna eller påvarna i själva verket också utövat den högsta myndigheten inom kyrkan, framgår av kyrkofädernas skrifter, av de allmänna kyrkomötena och av hela kyrkohistorien.

Idag bär Pius XI himmelrikets nycklar. Dessa nycklar äro i hans hand liksom i Petri hand sinnebilderna av hans värdighet och högsta myndighet i Kristi kyrka. Ifrån Pius XI, apostlafurstens tvåhundrasextiofjärde efterträdare, kunna vi genom 19 sekler, d. v. s. ifrån Kristi kyrkas grundläggning, genom en oavbruten rad av påvar gå tillbaka till Petrus, den förste påven.

Intet rike i världen kan berömma sig av en så långvarig existens, av ett så ärorikt förflutet som den katolska kyrkan.

Vad allt har man under tidernas lopp icke uttänkt mot kyrkan och hennes överhuvud. Med lögn och förtal, med list och våld har hon i alla århundraden av judar och hedningar, av avfällingar, av offentliga Gudsförnekare och hemliga sekter, av kejsare och konungar blivit bekämpad i sitt väsen, i sin tros-och sedelära, i sina herdar och inrättningar.

Gudamänniskan hade förutsagt dessa förföljelser, men han hade samtidigt lovat sin kyrka, att hon skulle triumfera över alla sina fiender. Så har det alltid varit och så skall det alltid förbliva. Mitt i alla omvälvningar och omstörtningar vari troner och konungariken gå under, skall Kristi kyrka, omstrålad av gudomlig glans, stå orubblig på den klippa, varpå Herren har byggt henne och ifrån denna klippa skall påven, Jesu Kristi ställföreträdare alltid styra kyrkan, utsända rundskrivelser, utfärda lagar, avgöra uppkomna tvister och slutligen erkännas som folkens högste styresman.

Förgäves skola kyrkans fiender resa sig och samarbeta mot kyrkan för att tillintetgöra henne. De själva skola duka under i striden, men kyrkan skall efter varje anfall förbliva segerrik. »Helvetet», säger Hans Eminens Kardinal Mercier, »antecknar kyrkofiendernas födelsedag, men kyrkan deras dödsdag». Kyrkan är Guds verk. Jesus Kristus har stiftat henne; Han, den Allsmäktige, har lovat att han »skall vara med henne intill tidernas slut» Matt. 28: 20 och att »helvetets portar icke skola överväldiga henne. Matt. 16: 18.