Pilgrimsfärder i nutidens Danmark

Av B. D. Assarsson

II.
Vi ha planerat en systematisk färd på vår rundresebiljett. Vi ha nu sett de mera betydande städerna på »de danske Øer». För några år sedan foro vi genom västra Jylland. Återstår alltså raden av blomstrande städer på Jyllands ostkust. Vi resa direkt från Köpenhamn till Kolding, som kan tjäna som lämplig operationsbasis. Det är en sann glädje att komma till denna moderna vallfartsort. Här finna vi den religiösa idealitet och den hurtiga arbetsglädje, som vi alla så väl behöva. Här uppfriskas vi av originella initiativ av olika slag. Här finnas goda råd och goda idéer i överflöd. Men det hela är byggt på ett solitt teologiskt-filosofiskt grundlag. Helt nyligen ha Hedvigssystrarna här öppnat ett präktigt sjukhus. Den ivrige kyrkoherden omtalar gång på gång, hur stor areal, som hör till denna institution. Med glädje återfinna vi de milda, ödmjuka systrarna från Slagelse i deras vackra violetta slöjor. De undervisa även i församlingsskolan och leda ett barnhem i en annan del av staden. Av kyrkan frapperar särskilt det höga tornet. Annars äro våra katolska tempel i den danska landsorten i regel ganska låga och tornlösa, varför de nästan aldrig utgöra något uppmärksammat inslag i stadsbilden.

Från Kolding far man lätt till Vejle och Fredericia. Resan går genom en vacker, monumental natur, en grad allvarligare än landskapet på de danska öarna. Vejles omgivningar äro berömda för sin skönhet. Här äro vi mitt i »det danske Paradis». Men Vejle är också för oss katoliker biskop Brems’ stad. Det katolska Vejle är till största delen hans verk. Naturligtvis finna vi både kyrka och sjukhus och skola. En imponerande trädgård för tanken till våra gamla premonstratenserkloster. Vi ha funnit en älskvärd och entusiastisk vägvisare i den unge pater Jan Olav Ballin, Credos medarbetare. I sin vackra, vita dräkt går han omkring och ger oss allehanda upplysningar.

Men nu skola vi bese det nutida Danmarks äldsta katolska centrum, Landsoldatens stad, Fredericia, vars församling räknar sina anor ända från 1700-talets mitt. Hur egendomligt är det icke att se en katolsk kyrka i Norden inredd i äkta roccoco, vackert och pietetsfullt restaurerad. Så mycket starkare verkar denna i kontrast mot det nya sjukhuset, som synes vara byggt i modererad funktionalism. Men mer än både kyrka och sjukhus intresserar oss kyrkoherden på platsen, Johannes Fredriksen. Fastän han är sängliggande, har han den stora godheten att mottaga pilgrimen. Vilken förmån är det icke att få tala med denne utmärkte man. Han hör till dem som sätta spår efter sig trots all sin anspråkslöshet och flärdfrihet. Ännu minnes man som i går hans hänförande tal vid det katolska landsmötet i Roskilde 1913. Och allt vad han skrivit – både vers och prosa – hur friskt och levande och originellt är det icke! Naturligtvis existera icke några »samlade skrifter». Man får uppsöka pärlorna i våra katolska tidskrifter, bland tillfällighetstrycken vid fester och kyrkoinvigningar. Man måste småle var gång man kommer att tänka på hans uttalande om Hans Tavsen. Eller ingressen till hans festdikt vid Aarhuskyrkans jubileum! Ännu lever minnet av en vandring på slagfältet vid Gravelotte, där vi med stort besvär försökte översätta några uttryck i hans Absalonshymn till franska för en andäktigt lyssnande gymnasist från Metz. Nu är han gammal vorden, men levande och frisk som alltid. Vi ha bland annat honom att tacka för Credos bästa program. Det återfinnes på första sidan av nummer 2 i årgång 1920 och insändes spontant, icke på begäran. I Fredericia påminnes man också livligt om en annan stor man i Danmarks katolska kyrka, biskop von Euch, som här verkade flera år som banbrytande kyrkoherde före sin upphöjelse på Absalons tron.

Pilgrimen längtar alltjämt vidare. Nu går färden också mot den jylländska norden. Vi göra emellertid halt i Randers, där också en vandring till fots ingår i vallfärden till de katolska helgedomarna. Kyrkan ligger ganska oansenlig och undangömd, men så mycket väldigare är det katolska sjukhuset i Niels Ebbesens stad. Vi få höra, att det är själva Amtssygehuset, som anförtrotts åt de flitiga och skickliga Josefssystrarna. Den hjärtegoda föreståndarinnan visar oss vägen i denna präktiga labyrint. Denna institution håller sig med egen präst, som från sina rum har den praktfullaste utsikt över det stolta Randers. Till denna församling hörde den bekante bondepolitikern Jens Busk, som tillsammans med sin hustru övergick till katolska Kyrkan någon gång på slutet av 1800-talet. En av orsakerna till hans konversion var ett närmare studium av reformationens införande på Danmarks landsbygd.

Aalborg kunde kallas Danmarks Luleå. Det har blott en mera ålderdomlig och förnämlig prägel än sin norrländska parallellstad. Här verkar kamillanernas kongregation, som här stationerat flera präster och bröder. Det är inte stort mer än en natt som vi kunna ägna åt denna märkliga stad. Ju mer vi se oss omkring i skymning och gryning, desto mera måste vi beklaga denna tidsgränsning. Åtminstone hinna vi beskåda den nya, egenartade kyrkan, den väl inredda skolan, men allra mest beundra vi Josefsystrarnas magnifika sjukhus. Något vackrare och finare i den vägen ha vi knappast sett. Hur övertänkt är icke varje linje i både hus och trädgård! Hur praktiskt och ändamålsenligt är icke allt inrett! Vi avkylas icke alls av underrättelsen, att arkitekten varit dyr. Låt honom vara dyr, tänka vi, när han kan åstadkomma ett sådant resultat. Det katolska Aalborg tycks ha sin egen prägel. En kraftig ande, frisk och företagsam, har skapat dessa byggnader. Vid morgonmässan se vi kamillanernas vackra ordensdräkt, ett rött kors på svart mantel. Ja, det är korsriddare som arbeta däruppe i Danmarks nordligaste del. En av prästerna är mycket ofta på bilresor på deras vidsträckta område. Man får det intrycket, att katoliker finnas så gott som överallt i Danmark. De finnas i Fredrikshavn och de finnas i Gjedser, i det nybyggaraktiga Esbjerg och på det minnesrika Bornholm, i städerna och ej mindre på landet. Av de någorlunda stora städerna är det blott det strängt lutherska Viborg, som alltjämt måste sakna varje katolsk byggnad. Hur gärna skulle vi icke vilja se hur det katolska Bornholm tar sig ut eller besöka Fyens rika trakter, där också det kyrkliga livet blomstrar särskilt i huvudstaden Odense! Hur intressant skulle det icke vara att se det vackra Langeland! Men tiden medgiver icke dylika utflykter. Vi kunna icke ens stanna en stund i det stolta Aarhus, där vi på en föregående rundresa åtminstone kvarblevo så länge, att vi hunno gå in i den katolska kyrkan, som förvånar nykomlingen genom sin storlek och sitt katedralliknande utseende. I denna pilgrimsfärd ingå endast sådana platser som vi förut icke ha sett. Också i sina vallfärder tvingas man till en viss systematik.

Den sista stationen på färden blir sålunda Horsens, som ligger på vägen söderut och hemåt ett stycke norr om Vejle. Här ligger bangården utanför staden. Kyrkan finner man relativt lätt. Den är byggd i gammaldansk stil, påminnande om kyrkan i Maribo men icke fullt så vacker. I närheten ligger skola och skolhem, och en bit därifrån reser sig Jesefssystrarnas sjukhus på en höjd strax utanför den egentliga staden. Detta gör ett gammaldags intryck, som verkar välgörande efter all moderniteten på andra stationer. Nutidens alster kunna vara mycket bra, men det förflutna får inte utplånas. Horsens’ katolska sjukhus är en tillbyggd borgmästarevilla och tjänar delvis som ålderdomshem. En välvillig sakristan följer oss i staden, ivrigt utpekande dess olika sevärdheter. Vad vårt liv går fort och vad vi hinna med litet! Snart måste vi åter skynda oss till tåget, som nu går söderut. Nästa dag måste vi fortsätta västerut.

Vi fara förbi Ringsted varifrån vi ha gamla, vackra vallfartsminnen. Blott en kort stund stanna vi i Köpenhamn. Bäst av allt är ändå Helsingör, den vackra gamla staden med dess typiska byggnader från olika tider, staden som kan besökas och studeras som ett stort friluftsmuseum, uppfyllt av nutidens liv och arbete. Här ha vi också en vacker katolsk kyrka som passar bra till stadsbilden, här ha vi skola och pensionat och ett helt katolskt kvarter i Nygade, där man inne på gården kunde tro sig förflyttad till Holbergs dagar. Till denna stad kunna vi ofta vallfärda. Den tanken skall trösta oss vid pilgrimsfärdens slut.

Men kunna vi icke åstadkomma en syntes av intrycken från Jylland? Vi ha ju både sett vackra kyrkor och skolor och sjukhus, utmärkta präster och systrar. Dock intet av allt detta duger till syntes. Men skulle man icke härtill kunna välja det röda korset på kamillanernas mantel?