Pilgrimsfärder i nutidens Danmark

Av B. D. Assarsson

I.
De flesta vallfartsorter ligga ute på landet långt borta från de stora städernas jäkt och buller. Också i denna vallfartsbeskrivning av en pilgrim, som uppsökt medelpunkterna för vår tids katolska arbete i Danmark, förbigås huvudstaden med tystnad. Dess blomstrande kyrkor och institutioner äro ju för övrigt allmänt kända av intresserade. Vi starta likväl i Köpenhamns utkanter, på gränsområdet mellan staden och landet och bedja om välsignelse för vår resa i Sankt Antonii Kapell i Brønshøj, som uppbyggts av ungdomlig hänförelse, men samtidigt klokt och måttfullt med smakfull men sträng enkelhet. Här har man icke långt till landsbygden med dess åkrar och ängar och vida utsikter. Vi fara så över Själland med snälltåget, som har genomgående vagnar ända till Esbjerg. Här ligga östern och Västern helt nära varandra. Snart äro vi i Slagelse, dit vi närmast vilja vallfärda för den nya kyrkans skull. Hur många falska föreställningar hysa vi icke i hjärnan. Vi hade alltid tänkt oss Slagelse som den typiska småstaden med en eller två gator. Och vi finna en traditionsrik, självmedveten, medelstor stad med pulserande liv. Också det katolska Slagelse överträffar i hög grad förväntningarna. Den nya kyrkan ligger ganska dominerande och gör med sin lätta kampanil ett sydländskt intryck. Här finna vi mitt inne i Danmark ett stycke Italien men ett stycke daniserat Italien. Säkert en av landets vackraste katolska kyrkor, modern men icke i den onjutbara, högexcentriska stilen. Länge efteråt minns man färgerna i kyrkans fönster. Från tornet med dess präktiga klockor har man en praktfull utsikt över staden och omnejden. I ett närbeläget litet hus ha Hedvigssystrarna sitt »Børnehjem». Det är beklagligt, att tiden skall vara så knapp, men en pilgrim har alltid bråttom. Vi ha nätt och jämt tillfälle att beundra de parkanläggningar, över vilka Slagelse med rätta är så stolt. I närheten finnes ett monument över Hans Tavsen, den danske Luther. Tänk om han kunde se vår nya kyrkobyggnad, som reser sig i närheten av hans gamla kloster, där han för omkring 400 år sedan började sitt nedrivningsarbete.

Vi vilja sluta vår första vallfärdsdag i Roskilde, den gamla biskops staden, det själländska Rom. Också i vår tid skänker den pilgrimerna det vänligaste mottagande. En stad är liksom en människa, som lever i århundraden. Kyrkor och kloster kunna nedrivas, präster och ordensfolk dödas och utdrivas. De gamla minnena finnas ändå kvar. Den forna biskopsstaden bibehåller sin förnäma prägel också i förnedringens dagar. Den är till sin majoritet katolsk, även om alla dess invånare för tillfället skulle vara protestanter. För övrigt kan man också tala om ett nutida katolskt Roskilde. Den som både varit med vid grundstensläggningen till vår nya Roskildekyrka och dess invigning känner sig nästan som barn i huset där och vandrar i sommarkvällens frid med en trygg hemmakänsla till den trevliga, gedigna prästgården. Vägen går förbi det stora Sankta Maria Sjukhus, som just håller på att tillbyggas. I kyrkoherdens arbetsrum sitta redan trenne franska pilgrimer, som äro stadda på Nordlandsfärd. Vilken glädje att åter träda in i Laurentiikyrkan och finna fröken Holtens baldakinmålning i Fra Angelicos stil. Det är också mycket annat, som påminner om denna varmhjärtade konstnärinna och trofasta katolik. Hennes atelier är som ett minneskapell över den avlidna, och hennes gravsten med franciskanermärket beundras allmänt. Man har svårt att fatta, att hon nu är borta, den livliga gamla damen, som brukade sitta med en liten cigarett i munnen och utslunga sina träffande anmärkningar.

Från Roskilde är det lätt att vallfärda till Holbæk, där vi komma mitt in i en gründerperiod. Efter några svårigheter finna vi kyrkan, som är inbyggd i en stor villa, där också sognepresten har sin bostad. Men han är naturligtvis icke hemma. Han tillbringar sin tid på det stora sjukhuset som just skall övertagas av en katolsk kongregation, Elisabetinnorna, som räkna sina anor från 1600-talets början. Själva deras generalföreståndarinna vandrar omkring i korridorerna. Hon är ungdomligt frisk och munter. Vi ha kommit in i de goda förhoppningarnas hus. Prästen konfererar med den blivande överläkaren. Vi få gå med och se på allt. Tiden går fort. Tåget väntar obönhörligt. Vi måste säga farväl till det vackra, vänliga Holbæk.

Men morgondagen skänker oss en angenäm överraskning. Det är sankt Bernhards dag, och en god vän som utövar bibelöversättarens lika ovanliga som ansvarsfulla yrke får plötsligen den utmärkta idén, att vi skola fara ut och gratulera cistercienserna i Allerslev. Så äro vi med ens ute i en typisk dansk landsbygd. Det är svårt att förklara varför, men det förefaller oss som om vi aldrig sett något mera typiskt danskt. Det är länsgreve Holstein-Ledreborg som grundlagt detta kloster i närheten av sitt magnifika slott. Bilen stannar framför några låga hus. På trappan vimlar det av små barn. Är detta klostret? Ja, en vänlig nunna i svart dok över sin vita kåpa kommer fram och övertygar oss om att vi kommit till rätt station.

Över ett stort piano sträcker sig en rockhängare, där man kan placera ytterplaggen i broderlig förening med en gammaldags lampskärm. Vi föras omkring och bese den nya stiftelsen, där det också finnes barn och visst även vuxna hyresgäster. Systern är särskilt ivrig att vi skola besöka »Provsten». Vi finna honom i ett rum, som dignar av lärda böcker. Här möter oss en fläkt från det gamla Österrike. Den unga ordensfamiljen är tjeckisk till sin upprinnelse. Med stolthet pekar systern på klostrets tvenne kor, som gå på bete i närheten. Allt detta är unikt, olikt allt annat, som vi sett av det katolska Danmark. Ibland är golvet i klosterkapellet täckt med vatten, så att mässan måste läsas i ett angränsande rum. Men mitt i all denna fattigdom växer glädje och flit och käck framåtanda. Man tänker lätt på våra medeltida kloster. Så ha säkert många av dem börjat sitt epokgörande kulturarbete.

Men ännu återstår den viktigaste delen av pilgrimsfärden. Vi ha just läst en artikel av pater Resch i Ugebladet, som i hög grad har väckt vår pilgrimsnyfikenhet, om man får använda ett sådant ord. Den handlade om Danmarks mest katolska trakt: Lolland-Falster och södra Själland, den enda del av hela Skandinavien, som har någon nämnvärd procent katoliker. Hur hög denna är kunde vi ej konstatera, men det meddelas från officiellt håll, att under ett av de sista åren 18 % av alla dop på Lolland-Falster voro katolska. I dessa trakter kan man påträffa byskolor, där tredjedelen, ja, någon gång ända till hälften av lärjungarna äro katoliker. På dessa båda öar bo nästan lika många katoliker som i hela Sverige och Norge tillsammans. Med känslor av undrande tacksamhet nalkas vi dessa bygder som också höra till de fruktbaraste i Danmark. Först kommer Næsved med sina 1,400 katoliker, till största delen bosatta på landet. Så följa Nykøbing, Maribo, Nakskov, ett ständigt crescendo. Den sistnämnda församlingen har över 2,000 medlemmar.

I Næstved ha vi förmånen att träffa pater Resch själv. Han är kyrkoherde där på orten. Vi få se en karta över hans församling med kulörta knappnålar instuckna överallt, där det finnes någon katolik. Ständigt resa de ivriga prästerna omkring och besöka sitt folk. Naturligtvis ha de också både barnhem och skola i kyrkans närhet. Och i stadens utkant ligger Elisabetsystrarnas präktiga sjukhus. Men redan samma afton måste vi vara framme i Nykøbing på Falster. Här välkomnas vi av den energiske pater Smitz, som lever i franciskansk enkelhet. Hela Lolland-Falster är anförtrott åt de holländska minoriterna. Som fransiskanska öar verka de också, då man ser dem som gröna fläckar i solnedgången på färjan från Masnedsund. I sogneprestens arbetsrum sitta vi och läsa i Johannes Jørgensens bok om den helige Fransiskus av Assisi. Ja, nu ha alltså den store ordensstiftarens söner åter börjat arbeta i våra nordiska länder.

Nästa dag har pater Smitz den stora vänligheten att föra pilgrimen i bil över hela Lolland. Han sitter glad och röker väldiga cigarrer, medan bilen föres framåt med modererad fart, som möjliggör åtminstone ett flyktigt studium av omgivningen. Vi fara genom ett verkligt lyxlandskap, frodiga slätter, högstammiga skogar, leende byar och ståtliga herregårdar. Man tycker det är underligt att finna ett så rikt och ljust land så långt upp i norr. Lyckligtvis har man tid och tillfälle att filosofera vidare. Man tänker på Harald Høffding och tänkare av samma skola. Hur kunde de bekänna sig till natten och döden och hopplösheten i ett land, där naturen vittnar om Guds godhet och rikedom och ljus med en sådan intensitet? Hur kunde de trivas i en värld, där det icke fanns någon plats för Gud och evigheten?

Vi stanna i Maribor; som bekant fanns här under den katolska tiden ett birgittinerkloster. Men vi påträffa också vackra stycken katolsk tradition från nutiden. Kyrka och prästgård ha byggts av Credos nyligen avlidne, högt skattade medarbetare fader Ortved, de nordiska cistercienserklostrens historiker. Här lär man sig också beundra hans goda smak. Både till sitt yttre och sitt inre är denna Birgittakyrka en av de mest estetiskt fulländade i Danmark. I prästgården finnes på väggarna originella tänkespråk, typiska för sin kultiverade byggherre. Matsalen prydes av en väldig tavla med alla polska konungar i vackra kulörer. Här härskar fransiskansk munterhet. Samtalet ackompagneras ständigt av kyrkoherdens glada skrattsalvor. Men pilgrimen måste ständigt vidare. Nu bär det av till Nakskov, resans första slutmål.

Här intressera oss särskilt Birgitte Wests målningar i den nya kyrkan. Sognepresten på Langeland som är med i bilen lämnar oss ett vykort med hennes bilder i Rudkøbings katolska kyrka. Hur mycket har icke hennes konst utvecklat sig, sedan hon fullbordat detta förstlingsverk. Här skulle man vilja stanna länge och studera de ur katolsk synpunkt så intressanta öarna Lolland och Falster.

Hur skall framtiden gestalta sig för det katolska livet på dessa öar? Också under den hastigaste visit hinner man märka, att vi här icke stå inför några fasta, säkrade resultat – utan snarare mitt i en händelsernas ström, som flyter fram i osäkerhetens väderstreck. Den plötsliga och oväntade katolska uppblomstringen i dessa trakter är till största delen en följd av den starka polska invandringen i Danmark och Skåne, som tog sin början omkring sekelskiftet. Här uppväxa en mängd katolska barn spridda över hela landsbygden. Med de arbetsresurser vi nu äga är det omöjligt att giva dem den hjälp de behöva. Den hotande fienden är ingalunda protestantismen. Den är i södra Skandinavien i regel tolerant ofta med ett stänk av välvilja. Så mycket mera hotar indifferentismen, världsligheten, synden, som våra uppväxande katolska barn finna på alla sidor. Här gäller det att rädda vad räddas kan, ty tiden går fort, och de som i dag äro barn äro i morgon vuxna. Inom den närmaste framtiden är det nog uteslutet, att vi får mottaga ett katolskt befolkningstillskott utifrån. Här är ett verk som det gäller att tillse. Hur oroande verkar icke exempelvis Nakskov med en enda präst för mer än 2,000 katoliker? Naturligtvis har vår kyrkliga ledning redan länge ögonen öppna för dessa svårigheter. Men det gäller att den får stöd av alla ivriga katoliker i våra nordiska länder, som sålunda oförtrutet samarbeta för att rädda vår framtid. Också i katolska kretsar kan man ibland märka en farlig tendens att förväxla huvudstaden och hela landet. En vaken strategi koncentrerar försvaret på de mest utsatta punkterna. Meningen med pater Reschs ovannämnda artikel har varit att framhålla detta, och den som studerat våra fransiskanska öar på närmare håll kan endast ytterligare underskriva hans ord.

Det bär nu hemåt på vår första pilgrimsfärd till nutidens katolska Danmark. I järnvägskupén sitter en herre i skjortärmarna och läser dagens tidning. Vi resa liksom i en annan vagn, i en annan värld. I en syntes skulle vi vilja sammanfatta reseintrycken. Vi finna den i vår bibelöversättares fönster, där man ser Roskildes lätta, eleganta domkyrka inramad i en rikedom av frodig trädgårdsgrönska.