Piltz svarar Harrison om medeltidens mörker

Professor Dick Harrison granskar sakkunnigt [här] min understreckare i Svenska Dagbladet (28 januari) om Karl den store och hans insatser för bildningens återupprättande i Västeuropa. Han menar att jag övertolkat Karls insatser som ljuständare efter sekler av kulturskymning. Jag välkomnar denna nyansering av bilden, men jag vill ändå framhärda i min huvudtes att Karls bildningsreform var utomordentligt nödvändig och helt avgörande för västerlandets (det vill säga vår) fortsatta historia.

Några preciseringar. Det fanns, som jag framhåller i artikeln, bland eliterna givetvis lärda män (och kvinnor) och lysande bildningscentra, inte minst vid hoven, också under de så kallade mörka århundradena, märkligt vore det annars. Men mitt fokus ligger på den europeiska kontinentens kärnländer och den allmänna bildningsnivån, representerad av prästerskapet, läskunnighetens förvaltare på lokalplanet. Den språkliga förvildningen och okunnigheten bland klerkerna var notorisk. Välkänd är uppgiften (lämnad av Bonifatius omkring 750) att en bajersk präst hade uttalat dopformeln ”In nomine patria et filia et spiritus sancti”. Ordagrant översatt blir det: ”I namnet fädernesland och dotter och den helige Andes.”

Läser man Formulae Marculfi, en samling av juridiska förlagor till kungliga och privata urkunder från slutet av 600-talet (i latinisten Alf Uddholms avhandling, Uppsala 1953), som avspeglar juridiken och förvaltningen i det merovingiska samhället före den karolingiska tiden, slås man av språkets förfall. De liturgiska handskrifterna från samma tid lämnar också mycket övrigt att önska. Den bristande formläran fördunklar tankeredan i juridiska formler och liturgiska böner. Detta förklarar Karls insisterande på att man inte kan behaga Gud om man inte begriper de ord man prisar honom med, och hans radikala satsning på prästutbildningen.

Säkert låg det i Karls intresse att svartmåla läget i sin samtid för att hans egen reform skulle framträda i desto klarare färger. Men att det finns exempel på lärdom under hans tid, och att de merovingiska kungarna och drottningarna kunde läsa och skriva brev, motbevisar inte intrycket av allmänt barbari inom Karls eget territorium. Ett gott bevis på reformens nödvändighet var att han tvingades kalla in utländska lärda till sitt hov, eftersom det inte fanns några frankiska intellektuella som var uppgiften vuxna att genomföra en skolreform. Den lista på examensfrågor som Karl krävde att prästerna skulle klara av före vigningen (Monumenta Germaniae historica, Capitularia 1, 117) från 802 ger en god bild av bildningsbehovet, till exempel att kandidaterna skulle kunna Fader vår och förklara orden, samt behärska konsten att sätta upp brev och urkunder. Sådana krav behövde inte ställas om bildningen redan befann sig över minimal nivå.

Jag hänvisar till Yitzhak Hen, Culture and Religion in Merovingian Gaul A.D. 481-751, 1995, samt Wilfried Hartmann, Karl der Große, 2010.

Anders Piltz, professor emeritus i latin, Lunds universitet
2014-01-30

http://blog.svd.se/historia/2014/01/29/var-de-morka-tidsaldrarna-verkligen-sa-morka/

http://www.svd.se/kultur/understrecket/med-latinet-tamjde-karl-en-kontinent_8935040.svd