Porträtt av påven som människa

PHILIP GEISTER  I en intervju för Jesuitordens kulturtidskrifter världen över ger påven Franciskus en unik inblick i sin egen tankevärld. När Benedictus XVI inför Världsungdomsdagen 2005 gav en intervju för tysk tv trodde nog de flesta inte sina ögon och öron. Att en påve skulle sitta i en studio och utsätta sig för risken att inför löpande kamera inte bara läsa upp en väl förberedd text utan fritt besvara frågor som en journalist ställer honom var någonting alldeles nytt. Men det verkligt omtumlade med intervjun var att människan Joseph Ratzinger tog plats i studion och inte lät sig överskuggas av påven Benedictus.

Intervjun som påven Franciscus har gett för jesuiternas kulturtidskrifter och som vi publicerar i detta nummer är i detta hänseende ännu mera radikal. Det rör sig om ett öppenhjärtigt samtal, snarare än om en intervju, mellan två jesuiter som talar om sin ordensgemenskap, om kyrkan och om de stora utmaningar som kyrkan står inför i dag. Ibland måste man påminna sig om att en av de två som här samtalar med varandra faktiskt råkar vara påve. Men påven liksom försvinner i bakgrunden när människan, ja, syndaren Jorge Bergoglio, som han själv helt utan omsvep kallar sig, tar plats i samtalet.

Men vem är då Jorge Bergoglio? Vilka är hans intressen, hans minnen, hans förhoppningar? Intervjun ger oss insyn i hans musiksmak (han gillar både Bach och Wagner), vi får veta vilka filmer han uppskattar (hans försmak för Babettes gästabud visar nog på god smak i dubbel bemärkelse) och kanske blir en del av oss lite ledsna över hans måttliga uppskattning av teologi (en något överraskande lucka i katalogen över ämnen som påven brinner för!).

För jesuiter och för dem som är intresserade av jesuiternas andliga rötter ger intervjun viktiga insikter om i vilken stor utsträckning påvens sätt att tänka och fatta beslut är präglat av den ignatianska spiritualiteten. När han talar om sin kallelse får man känslan av att Jorge Bergoglio här levererar nyckeln som behövs för att kunna tolka hans framtida beslut som påve Franciskus. Han har inget fastlagt kyrkopolitiskt program, inget mission statement som han vill driva igenom. Det avgörande ordet för honom är i stället ”urskiljande”; ett andligt avvägande av vad som är viktigt, ett lyssnande efter vad som är rätt och sant – för att kunna skilja det viktiga från allt som bara är gammal vana eller spontana känslor.

För dem som är intresserade av vatikanologi kan det vara värt att plasta in intervjun och ha den liggande på skrivbordet för att kunna gå tillbaka till den när framtida beslut av Franciskus blir svårbegripliga. Vissa förändringar i synen på hur kyrkans ledning bör fungera lyser redan igenom, liksom även hans hållning i ett antal omdiskuterade frågor. Många katolikers obehagskänsla inför att Rom tycks bedriva ett slags Big Brother-funktion gentemot lokalkyrkorna tycks delas av påven själv. De som med hjälp av kyrkans lära vill peka finger åt homosexuella eller frånskilda (framför allt när de gift om sig) kan i framtiden inte räkna med applåder från Rom. Men viktigast av allt är nog att katoliker som slentrianmässigt eller av teologisk övertygelse anser att kvinnor inte bör få större inflytande i kyrkan redan nu bör spänna fast säkerhetsbältet. Den som läser intervjun uppmärksamt kan lätt ana en rad andra förskjutningar som ligger i linje med Franciskus förståelse av påveämbetet; som exempelvis en betydligt mer kollegial syn på sina medbröder i biskopsämbetet, samt en starkare betoning av kyrkan som gemenskap och Guds folk på väg, bort från uppfattningen att förmågan att räkna upp kyrkans dogmer skulle utgöra kännetecknet på en bra kristen.

En av de mest anmärkningsvärda avsnitten i påvens intervju är hans tankar om faderskap. Kanske ligger här den avgörande nyckeln för att närma sig hans pontifikat. Vad är en papa, som italienarna kallar honom? För Franciskus är det inte en ofelbar övermänniska utan en något äldre, något mera erfaren men samtidigt svag och syndig medvandrare på trons väg. En pappa är inte heller en ungkarl, en självupptagen ogift man, som Franciskus är rädd att många celibatära präster kan bli. En far i andlig bemärkelse är en man vars liv vittnar om trons befriande budskap, det är en missionär, en mystiker, en typ som likt tullindrivaren Matteus har lämnat sina pengar för att följa Kristus – och framför allt en barmhärtig människa.

Återigen känner vi i denna tolkning av hans ledarskap igen ett motiv ur Andliga övningar av den helige Ignatius, vars lärjunge ”excentrikern” och missionären Bergoglio är. Han betraktar kyrkan utifrån dess periferi.  Han hör hemma vid fronten, där gränsen mellan ”oss kristna” och ”de andra” blir otydlig. Han är van att röra sig i gryningen när ljus och mörker blandas, där saker och ting inte är så entydiga som de verkar vara i de teologiska läroböckerna. Jesuiten Bergoglio har läst många böcker men ännu fler mänskliga ansikten och han känner sig mera hemma bland de mångskiftande nyanserna än i det svartvita, eftersom det mänskliga livet aldrig är bara svart eller vitt.

Man får väl räkna med att Jorge Bergoglio kommer att försöka ta med den katolska kyrkan dit där han själv känner sig hemma: vid fronten. Det skulle vara ett under om han inte skulle möta motstånd på denna vandring. Om påven Franciskus kan ro i land vad jesuiten Bergoglio drömmer om får framtiden utvisa. Som jesuittidskrift kan vi bara önska honom Guds hjälp och kraft för utmaningarna som väntar.

Ur Signum nr 6/2013.

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

PHILIP GEISTER  I en intervju för Jesuitordens kulturtidskrifter världen över ger påven Franciskus en unik inblick i sin egen tankevärld. När Benedictus XVI inför Världsungdomsdagen 2005 gav en intervju för tysk tv trodde nog de flesta inte sina ögon och öron. Att en påve skulle sitta i en studio och utsätta sig för risken att inför löpande kamera inte bara läsa upp en väl förberedd text utan fritt besvara frågor som en journalist ställer honom var någonting alldeles nytt. Men det verkligt omtumlade med intervjun var att människan Joseph Ratzinger tog plats i studion och inte lät sig överskuggas av påven Benedictus.

Intervjun som påven Franciscus har gett för jesuiternas kulturtidskrifter och som vi publicerar i detta nummer är i detta hänseende ännu mera radikal. Det rör sig om ett öppenhjärtigt samtal, snarare än om en intervju, mellan två jesuiter som talar om sin ordensgemenskap, om kyrkan och om de stora utmaningar som kyrkan står inför i dag. Ibland måste man påminna sig om att en av de två som här samtalar med varandra faktiskt råkar vara påve. Men påven liksom försvinner i bakgrunden när människan, ja, syndaren Jorge Bergoglio, som han själv helt utan omsvep kallar sig, tar plats i samtalet.

Men vem är då Jorge Bergoglio? Vilka är hans intressen, hans minnen, hans förhoppningar? Intervjun ger oss insyn i hans musiksmak (han gillar både Bach och Wagner), vi får veta vilka filmer han uppskattar (hans försmak för Babettes gästabud visar nog på god smak i dubbel bemärkelse) och kanske blir en del av oss lite ledsna över hans måttliga uppskattning av teologi (en något överraskande lucka i katalogen över ämnen som påven brinner för!).

För jesuiter och för dem som är intresserade av jesuiternas andliga rötter ger intervjun viktiga insikter om i vilken stor utsträckning påvens sätt att tänka och fatta beslut är präglat av den ignatianska spiritualiteten. När han talar om sin kallelse får man känslan av att Jorge Bergoglio här levererar nyckeln som behövs för att kunna tolka hans framtida beslut som påve Franciskus. Han har inget fastlagt kyrkopolitiskt program, inget mission statement som han vill driva igenom. Det avgörande ordet för honom är i stället ”urskiljande”; ett andligt avvägande av vad som är viktigt, ett lyssnande efter vad som är rätt och sant – för att kunna skilja det viktiga från allt som bara är gammal vana eller spontana känslor.

För dem som är intresserade av vatikanologi kan det vara värt att plasta in intervjun och ha den liggande på skrivbordet för att kunna gå tillbaka till den när framtida beslut av Franciskus blir svårbegripliga. Vissa förändringar i synen på hur kyrkans ledning bör fungera lyser redan igenom, liksom även hans hållning i ett antal omdiskuterade frågor. Många katolikers obehagskänsla inför att Rom tycks bedriva ett slags Big Brother-funktion gentemot lokalkyrkorna tycks delas av påven själv. De som med hjälp av kyrkans lära vill peka finger åt homosexuella eller frånskilda (framför allt när de gift om sig) kan i framtiden inte räkna med applåder från Rom. Men viktigast av allt är nog att katoliker som slentrianmässigt eller av teologisk övertygelse anser att kvinnor inte bör få större inflytande i kyrkan redan nu bör spänna fast säkerhetsbältet. Den som läser intervjun uppmärksamt kan lätt ana en rad andra förskjutningar som ligger i linje med Franciskus förståelse av påveämbetet; som exempelvis en betydligt mer kollegial syn på sina medbröder i biskopsämbetet, samt en starkare betoning av kyrkan som gemenskap och Guds folk på väg, bort från uppfattningen att förmågan att räkna upp kyrkans dogmer skulle utgöra kännetecknet på en bra kristen.

En av de mest anmärkningsvärda avsnitten i påvens intervju är hans tankar om faderskap. Kanske ligger här den avgörande nyckeln för att närma sig hans pontifikat. Vad är en papa, som italienarna kallar honom? För Franciskus är det inte en ofelbar övermänniska utan en något äldre, något mera erfaren men samtidigt svag och syndig medvandrare på trons väg. En pappa är inte heller en ungkarl, en självupptagen ogift man, som Franciskus är rädd att många celibatära präster kan bli. En far i andlig bemärkelse är en man vars liv vittnar om trons befriande budskap, det är en missionär, en mystiker, en typ som likt tullindrivaren Matteus har lämnat sina pengar för att följa Kristus – och framför allt en barmhärtig människa.

Återigen känner vi i denna tolkning av hans ledarskap igen ett motiv ur Andliga övningar av den helige Ignatius, vars lärjunge ”excentrikern” och missionären Bergoglio är. Han betraktar kyrkan utifrån dess periferi.  Han hör hemma vid fronten, där gränsen mellan ”oss kristna” och ”de andra” blir otydlig. Han är van att röra sig i gryningen när ljus och mörker blandas, där saker och ting inte är så entydiga som de verkar vara i de teologiska läroböckerna. Jesuiten Bergoglio har läst många böcker men ännu fler mänskliga ansikten och han känner sig mera hemma bland de mångskiftande nyanserna än i det svartvita, eftersom det mänskliga livet aldrig är bara svart eller vitt.

Man får väl räkna med att Jorge Bergoglio kommer att försöka ta med den katolska kyrkan dit där han själv känner sig hemma: vid fronten. Det skulle vara ett under om han inte skulle möta motstånd på denna vandring. Om påven Franciskus kan ro i land vad jesuiten Bergoglio drömmer om får framtiden utvisa. Som jesuittidskrift kan vi bara önska honom Guds hjälp och kraft för utmaningarna som väntar.

Ur Signum nr 6/2013.