Postkommunistisk värld – en analys och en vision

SEILER, HERMAN

Om vi trodde att Johannes Paulus II i sin utlovade socialencyklika till hundraårsminnet av Rerum novarum kanske skulle koncentrera sig på nord-syd konflikten, befolkningsexplosionen eller dylika problem misstog vi oss. Med utgångspunkt i Leo XIII:s första sociala rundskrivelse ”Om arbetarfrågan” som tog ställning mot arbetarnas proletarisering och utarmning i det liberalkapitalistiska marknadssystemet, granskar Johannes Paulus i den nya encyklikan världsläget utifrån den ”reala socialismens” dvs. kommunismens sammanbrott i Öst- och Mellaneuropa. I samband därmed belyser han detta sammanbrotts innebörd för världen i övrigt. Encyklikan publicerades den första maj och börjar med orden Centesimus annus. (1).

Centesimus annus innehåller både en inträngande analys av den post-kommunistiska situationen – ett ideologiskt och samhälleligt bokslut av en epok – och en vision för utvecklingen under tredje årtusendet som bygger på människans grundläggande värdighet och hennes rättigheter. Samtidigt garderar sig emellertid Johannes Paulus. I sin djärva analys av den postkommunistiska världen vill han inte ge ett definitivt omdöme som skulle kunna överskrida hans befogenheter (3).

Rundskrivelsen vittnar tydligt om sin upphovsman både i stil och innehåll. Den närmar sig sitt centrala budskap i en invecklad process – något som kräver åtskillig uppmärksamhet av läsaren för att han inte skall tappa tråden. Kapitel tre, fyra och fem innehåller socialencyklikans mest väsentliga frågor som förtjänar att uppmärksammas.

1989 års händelser

Enligt Johannes Paulus bedömning har vändningen 1989 i de tidigare kommunistiska öststaterna betydelse långt utanför Europa. Han ser den avgörande faktorn för händelseutvecklingen i kränkningen av arbetarnas rättigheter. Kommunismens kris började för tio år sedan i Polen med arbetarrörelsen Solidaritet. Det ideologiska system som uppträdde under arbetarnas namn fråntogs sin legitimation av arbetarna själva. I en kamp utan våld, med sanningens och rättvisans vapen bröt maktapparaten samman. Sanningen avväpnade dem som hade kunnat hålla sig vid makten enbart med lögn. Ett annat skäl till omvandlingen var det kommunistiska marknadssystemets oduglighet som visade sig då det kränkte människans rättighet att ta eget initiativ och äga personlig egendom och frihet. Människan uppfattades ensidigt som objekt för ekonomin. Ateismen skapade dessutom ett andligt tomrum. Marxismen sökte utplåna människans längtan efter Gud – en målsättning ägnad att förstöra människans personlighet.

Påven handskas hårt med de kommunistiska utopisterna, låsta i ”ideologins dimma” (16). ”När människor tror sig kunna förfoga över den fullkomliga samhällsordningens hemlighet … anser de sig också ha lov att använda alla medel, t.o.m. våld och lögn, för att förverkliga denna ordning. Politiken blir då till en ’världslig religion’ som tror sig kunna upprätta paradiset här i världen” (25). ”En kompromiss mellan marxism och kristendom (är därför) helt omöjlig. /…/ En autentisk teologi för människans totala befrielse” är därmed oförenlig (26).

Påven beskriver kommunismens sammanbrott 1989 som en framgång för en förhandlingsväg i kristen anda. Han anser att denna händelse har världsvid betydelse och betonar med eftertryck att resultatet har uppnåtts utan våld.

I en utförlig reflexion söker Johannes Paulus besvara frågan om vilka konsekvenser och vilken samhällelig och ekonomisk ordning som ska följa ”i öster”, ”i söder” och i de utvecklade västliga länderna efter 1989 när de gamla totalitära formerna tjänat ut. ”För några europeiska länder börjar ett slags efterkrigstid. Nyordningen av den hittillsvarande kollektivistiska ekonomin medför problem och offer som kan jämföras med återuppbyggnaden efter andra världskriget” (28). ”Under lång tid förvreds de mest elementära ekonomiska relationerna. Grundläggande värden i det ekonomiska livet som tillförlitlighet, uppriktighet och flit missaktades. Nu behövs en strävsam materiell och moralisk återuppbyggnad” (27).

Men enligt påvens åsikt har 1989 års händelser betydelse även för de länder i Tredje världen som söker en ekonomisk och samhällelig väg för sin utveckling. I detta sammanhang håller Johannes Paulus en enträgen plädoajé för människorna i de underutvecklade länderna. ”Oförmögna att hålla stånd mot marknadens konkurrensmedel … och lockade av en glans från en ouppnåelig rikedom, men samtidigt också drivna av nöden trängs dessa människor ihop i Tredje världens städer. Ofta präglas deras tillvaro av osäkerhet på grund av deras kulturella rotlöshet och de saknar möjlighet till en samhällelig integrering. I själva verket tillerkänns de ingen människovärdighet och ofta försöker man eleminera dem ur historien genom att påtvinga dem befolkningskontroll” (33).

Johannes Paulus vet mycket väl att han här berör ett brisant ämne i konsumtions- och välfärdssamhällena. Därför anmärker han: ”Det är nödvändigt att sluta upp med att betrakta jordens fattiga – personer och folk – som en börda och som oönskade människor” (28). Och han konstaterar: ”Människan tycks i detta hänseende vara mera angelägen om att förstöra livets källor … än att ge utrymme och försvara själva livets möjligheter” (39).

I anknytning till tanken om den kommunistiska ideologins sammanbrott behandlar Johannes Paulus i fjärde kapitlet – det längsta och uppenbart det viktigaste i hela encyklikan – öppet frågan om kapitalismen.

Kapitalismen det segrande samhällssystemet?

Är kapitalismen det segrande samhällssystemet? Eller ännu mera precist med påvens ord: ”Är kapitalismen kanske den modell som borde föreslås länderna i Tredje världen som söker en väg till sann ekonomisk och samhällelig utveckling?” (42)

Johannes Paulus fastslår att det ingalunda är kyrkans uppgift att föreslå samhällsmodeller (43). Men han gör en mycket noggrann analys av det som kallas ”kapitalism” och i vilken han ser ett ”komplext” fenomen. ”När man med ’kapitalism’ förstår ett sådant ekonomiskt system som erkänner företagens, marknadens och den privata egendomens grundläggande och positiva roll och följdriktigt erkänner också människans ansvar för produktionsmedlen och hennes fria skapande anda i näringslivet” godkänner han detta system obetingat. Men lika energiskt förkastar han en ”kapitalism” där ekonomin inte får en fast rättslig ram som gör att detta system kan tjäna människans integrala frihet. Ekonomin skapar enbart förutsättning för en dimension av den mänskliga friheten. Människans frihet har på ett väsentligt sätt också sociala och inte minst etiska och religiösa dimensioner. Den kapitalism som bortser från dessa sidor kallar han en ”otyglad kapitalism” (8).

Johannes Paulus analys av denna ”otyglade kapitalism” blir en ytterst kritisk granskning. Påven ser visserligen positivt på företagen och den fria marknadsekonomin. Han erkänner också att ”vinst” och ”profit” har en väsentlig funktion i denna ekonomi. Den visar att företagen fungerar riktigt och ändamålsenligt. Men samtidigt framställer han klart allvarliga risker med och brister i detta system. Profit är inte den enda måttstocken för företagen. Andra faktorer, mänskliga, sociala och etiska är inte mindre väsentliga för att företagen skall fungera rätt. Han vänder sig därför mot ett sådant ekonomiskt system där kapitalet får ett absolut övertag över arbetet. I detta sammanhang och med tanke på länderna i Tredje världen talar Johannes Paulus om monopol och barriärer som åstadkommer att många folk tvingas kvar i marginalen av utvecklingen. Dessa barriärer miste rivas. ”Visst är principen att skulder måste betalas riktig, men det är inte tillåtet … att folk drivs till hunger och förtvivlan. Det måste finnas vägar där betalningen blir förenlig med människorna grundläggande rättighet till elementära livsvillkor och utveckling” (35). För ekonomin i de mest utvecklade länderna efterlyser han bl.a. kvalitetsförbättringar framför kvantitetsökning. Han tar upp konsumtionssamhällets problematik som bl.a. tar sig uttryck exempelvis i drogmissbruk. Han uppmärksammar miljöförstöringen och kräver en ”autentisk mänsklig ekologi” bestående av ansvarstagande för omvärlden och en ny livsstil. ”Det är nödvändigt att utveckla nya livsstilar där man söker efter det sanna, sköna och goda och där utvecklingen av mänsklig gemenskap bestämmer valet för konsumtion, besparningar eller investeringar” (36).

En tredje väg?

Det är i själva verket inte en ”tredje väg” som Johannes Paulus efterlyser utan något som kunde kallas en ”kapitalism med mänskligt ansikte”, dvs. det rör sig om en samhällsordning där marknaden med företagen och det fria arbetet ingalunda förkastas men där marknaden på ett tillbörligt sätt måste kontrolleras av de sociala krafterna och av staten. Påven konstaterar att de av Karl Marx beskrivna formerna av utsugning och förtryck visserligen har övervunnits men i dess ställe har ett system med ”tingens välde över människan” blivit synligt. Han observerar inte minst en massmedial propaganda som ofta på ett ohämmat sätt eggar driften till konsumtion och njutning.

Som orsak till den nuvarande liksom den fortsatta mänskliga och sociala misären anför Johannes Paulus något som hans föregångare ej tycks ha observerat: ”Klasskampen i marxistisk bemärkelse och militarismen har båda i grund och botten samma rötter” (14) nämligen den guds- och människoföraktande princip som sätter makt över rättvisa och förnuft. I båda dessa onda ting synes samma logik vara verksam, nämligen ”det totala krigets” logik. Inte enbart mellan 1914 och 1945 alstrade den en ”hatets ideologi” utan den fortsätter också i kapprustningen och i regionala konflikter – ända till golfkonflikten.

Man kan göra invändningar mot vissa accenter i Johannes Paulus visionära analys. Man kan också fråga sig om påven inte överskattar kyrkans förmåga att vinna gehör i den postmoderna sekulariserade världen. Ändå är det anmärkningsvärt att en så hård kritik mot en kapitalistisk avgudadyrkan, mot ekonomins primat och absoluta frihet och de konsekvenser som följer därav kommer från den katolska kyrkan. I denna encyklika värnas utifrån ett världsvitt perspektiv om människans värdighet och krävs en ”humanisering”, ett förmänskligande, av de ekonomiska och samhälleliga förhållandena. Inte längre kapitalet utan själva människan och hennes uppfinnings- och tekniska skaparförmåga börjar spela en avgörande roll i vår tid för samhällslivets fortsatta utveckling (32). Denna kritik av kapitalismen får ett viktigt komplement i ett kapitel om statens uppgift och roll som Johannes Paulus uppenbart lägger stor vikt vid – något som världspresser knappast har observerat.

Statens mänskliga, sociala och kulturella uppgift

Efter kommunismens och andra totalitära staters maktsammanbrott (exempelvis i Latinamerika och Afrika) är det enligt Johannes Paulus nödvändigt att åter reflektera över statens och det statliga livets funktion och uppgift. Påven utgår från vissa principiella tankar och tar sedan upp några konkreta frågor och problem.

”En autentisk demokrati är enbart möjlig i en rättsstat och på grundval av en riktig syn på människan som person. Den kräver att vederbörliga villkor skapas både för den enskilda personens utveckling … och för samhällets ’subjektivitet’ (dvs. människovärdiga karaktär) genom strukturer som möjliggör en aktiv delaktighet och medansvar” (46). Autentisk demokrati kan inte grundas på värdenihilism. ”Utan grundläggande värden faller demokratin alltför lätt offer för en öppen eller fördold totalitarism såsom historien visar.” Johannes Paulus hänvisar i samband med detta till människans grundläggande rättigheter: rätten till liv, till utveckling, till familj, till arbete, till religionsfrihet.

Välfärdssamhället och socialstaten

Påven är en uppmärksam iakttagare. Han tar ställning till välfärdssamhället och till socialstaten och betonar därvid subsidiaritetsprincipen, dvs. att staten har en hjälpande funktion beträffande de uppgifter som underordnade samhällsformer inte kan uppfylla. Han varnar för en överdimensionering av den offentliga sektorn och för byråkratisering. Han ser flyktingars, åldringars, drogmissbrukares problem och anmärker att de inte bara behöver effektiva sociala stödåtgärder utan broderlig hjälp av människor som offrar sig för dem. I detta sammanhang hänvisar påven till vad han kallar ”volontariatets fenomen”, den karitativa verksamheten spridd på olika sätt i många länder. För att övervinna individualism behövs konkret solidaritet och kärlek genom ett nätverk av mellanmänskliga relationer och gemenskapsformer i samhället.

Slutligen gör påven en intressant iakttagelse. Dagens ungdomar ifrågasätter ofta vedertagna värden. Påven anser att detta inte nödvändigtvis innebär en revolt mot själva värdena. Hos ungdomarna förekommer ofta ett slags existentiell verifikation av dessa värden i det egna livet och därför också en kritisk granskning av traditionen. I vilken utsträckning visar sig denna tradition levande eller förstelnad och därför i behov av en förnyelse? Här skymtar man hos Johannes Paulus den f.d. studentprästen och hans erfarenhet av livsfrågor.

Att uppfatta denna socialencyklika som ett ja för kapitalismen – ett ja med vederbörliga reservationer, är knappast en riktig tolkning av dess djupare innebörd. Den låter sig inte heller inordnas i höger eller vänsterkategorier utan är främmande för sådana klichéer. I själva verket är encyklikan en enträgen uppfordran att efter kommunismens sammanbrott bygga ett världssamhälle för människans fullödiga utveckling och befrielse. I denna bemärkelse är Centesimus annus en magna charta för människans värdighet och de mänskliga rättigheterna inte minst i Tredje världens länder. Man kommer kanske att klandra Johannes Paulus för att han är moralist eller utopist. Men vad skulle världen i själva verket vara utan det som till och med en skeptiker och agnostiker som Max Horkheimer, medlem i den s.k. Frankfurtskolan, kallade ”längtan efter det helt annorlunda”? Världen skulle då ha förlorat sitt mänskliga ansikte.h

Not
En officiös engelsk översättning av Centerimus annur har utkommit vid Libreria Editrice Vaticana, Vatikanstaten.

Publicerad 1991 i nummer 5