Privatreligiositet sågas offentligt i DN

ANDERS PILTZ

Sverige är ett av världens mest sekulariserade länder, ett land där religionen helst inte ska synas. Men det är svårt att hålla på den principen, i den mån som religion är den viktigaste enskilda faktor som skänker mening och tröst. Men hur ska man förstå detta, om fenomenet religion inte får synas? Vi blir tondöva, tafatta och okunniga inför religiösa uttryck.

Den som klagar över detta sakernas tillstånd är inte någon kyrklig företrädare utan krönikören Niklas Orrenius i DN (4 maj), alltså i en tidning som för inte så länge sedan anförde den kulturradikala kampanjen mot religionen, dess fenomen och dess företrädare (med Olof Lagercrantz och Svante Nycander som mest kända företrädare för genren religionskritik i Hedenius anda). Det verkar nu som ett klimatskifte vore på gång. Traditionell, förutsägbar kyrkokritik bedrivs numera främst av ledaravdelningen i Sydsvenska Dagbladet. Den kan åberopa sig på en tradition från upplysningen på 1700-talet. Bismarck förde på sin tid sin Kulturkampf mot katolska kyrkan och fördrev klosterordnarna från sitt territorium. De marxistiska diktaturerna förbjöd alla offentliga religiösa uttryck, helst också privata.

Den traditionella kulturradikala dogmen säger att religion är en privatsak, som musik-, mat- och klädsmak eller sexuella preferenser. Tron är privat i så måtto att trosakten är det mest personliga en människa kan ägna sig åt. Ingen kan tro åt en annan, och ingen annan, vare sig institutioner eller individer, kan diktera vad jag ska tro (på). Men är man kristet troende, då måste tron nödvändigt få offentliga uttryck. Jesus konfronterade sin tids myndigheter och tänkesätt. Hans lärjungar skulle vara jordens salt och ljus och likna en stad på ett berg, alltså ofrånkomligen något offentligt. Hans förkunnelse var till stor del ett utflöde av profetismen: det vi kallar socialt patos har sitt upphov i profeternas verop, inte i den grekiska moralfilosofin. Den unga kyrkans skärmytslingar med tempelpolisen i Jerusalem, men areopagen i Aten och med kejsarmakten i Rom förebådade att kristen tro aldrig kan reduceras till oförarglig privatandakt i harmoni med politikens konjunkturväxlingar.

Formeln att religion är privatsak är i själva verket ett citat ur de tyska socialdemokraternas Erfurt-program 1891 och var från början tänkt som ett recept att neutralisera kyrkorna i den politiska kampen, eftersom det skulle vara ogörligt att helt förbjuda dem. Man tänkte att denna repressiva tolerans så småningom skulle leda till religionens självdöende.

Om religionens död verkade plausibel för några decennier sedan har den på sista tiden visat sin vitalitet (eller virulens, skulle någon säga), så till den grad att DN numera nästan varje dag är föranlåten att belysa olika aspekter av trons världar. Islams uppträdande på den svenska scenen är inte något som kan hanteras med klädsam tystnad.

Tigandet om religionen, och kravet att religionens ska tiga, är en form av existentiellt pryderi. Ämnet är så berörande att det helst inte bör ventileras. Men i själva verket gäller Groucho Marx ord att ”sex har kommit för att stanna” också religionen. Liksom sexualiteten hör den till den mänskliga konstitutionen. Det tjänar ingenting till att förneka detta faktum. Man måste förhålla sig till det.

Vi har för länge sedan gjort oss av med den viktorianska eran när det gäller sex. Nu tycks det vara tillåtet att öppet diskutera den andra väldiga drivkraften i människors liv, gudstron och dess konsekvenser, privata och offentliga.

Anders Piltz 2013-05-04

http://www.dn.se/nyheter/sverige/niklas-orrenius-jungfrufodseln-far-mig-att-darra