Putin knuffar patriarken mot branten

Ryssland har begått chockerande handlingar i Ukraina, men med en uppvisning i fräckhet, som inte borde förvåna någon, framställer landet sina anslag mot Ukraina som syftande till ett legitimt återuppväckande av den ortodoxa kristna kulturen.

President Vladimir Putin öppnade sitt tal i mars 2014, som markerade annekterandet av Krim, genom att påminna sina åhörare i Kreml att denna halvö i Svarta havet var den plats där rusernas furste Vladimir den Store mottog dopet år 988. ”Denna hans andliga bragd, att anta den ortodoxa läran, förutbestämde hela grundvalen för den kultur och civilisation och de mänskliga värden som förenar folken i Ryssland, Ukraina och Vitryssland”, deklarerade han djärvt.

Putin vill, med andra ord, få oss att tro att den fråga som var den tändande gnistan i krisen i Ukraina – att sluta ett associationsavtal med den Europeiska unionen – inte bara var en fråga om handel, utan ett val mellan kulturer. Han använde samma taktik på vintern 2011–2012, då tiotusentals ryssar gick ut på gatorna för att kräva demokratisk ansvarsskyldighet. Det fanns bara en väg för honom att välja för att behålla makten: auktoritärt styrelseskick. I syfte att legitimera det grep han till föreställningen om Ryssland som en separat, andligt renare ortodox civilisation.

Tidigare hade Putin solat sig i möjligheten att frottera sig med de västerländska ledarna vid G8-mötena. Men 2013 förbluffade han de internationella gästerna vid Valdai International Discussion Club – ett sällskap där man är mera hemmastadd i finansiella spetsfundigheter än i teologi – med en attack mot den västerländska moralen: ”Vi kan nu se hur många av de euro-atlantiska kulturerna i själva verket förnekar sina rötter, inklusive de kristna värderingar som utgör själva grunden för den västerländska kulturen. De förkastar moraliska principer och alla traditionella värden, nationella, kulturella, religiösa och till och med sexuella.” Enligt Kremls senaste förvridning av detta nya narrativ måste Ryssland rädda Ukraina från det liderliga och homosexvänliga Västerlandets klor.

Denna retorik är tungt lastad med idéer som länge framförts av den rysk-ortodoxe patriarken Kirill. Fastän han är patriark av Moskva begränsas hans patriarkat inte av den ryska federationens nationsgränser. Han gör anspråk på vad han kallar sitt ”kanoniska territorium”, ett väldigt område, som i stor utsträckning sammanfaller med den gamla Sovjetunionens. […]

Påven Franciskus har flera gånger vädjat om en dialog för att få slut på krisen i Ukraina och betecknat våldet – en konflikt mellan kristna – som en skandal. Tidigare under månaden lovordade patriarken Kirill Heliga stolens ”balanserade ståndpunkt inför situationen i Ukraina”. Men patriarken är mycket mindre fri att recensera Vladimir Putins ståndpunkt. 2012 uppmärksammade statliga ryska medier att patriarkens stab hade retuscherat en bild där man såg patriarkens dyrbara armbandsur, men missat att ta bort dess spegelbild i den polerade bordsskivan. Om patriarken skulle välja att kritisera Putins aktioner i Ukraina skulle man medialt kunna göra ännu värre karaktärsmord på honom. Men om patriarken skulle välja att stödja Kremls politik riskerar han att permanent stöta sig med den ansenliga ortodoxa befolkningen i västra Ukraina. I syfte att åtminstone något distansera sig från Kremls linje har Kirill på senare tid försökt modifiera sin tidigare vision av den ”allryska världen”, genom att säga att den ”i dag utgörs av självständiga stater, vars autonomi vi respekterar, liksom deras strävan att bygga upp sina respektive oberoende nationella identiteter”.

Men skadan har kanske redan skett. I stället för att konsolidera den ”allryska världen” genom sin skenbart pro-ortodoxa politik i Ukraina, har Putin skapat en spricka mellan de ryska och de ukrainska grenarna i Kirills kyrka. Och med patriarken – potentiellt Putins mäktigaste kritiker – tystad, torde det inte finnas någon som kan lappa ihop sprickan.

Geraldine Fagan, Catholic Herald, 2015-02-19

Texten i dess helhet finns via denna länk här