Rädda det öppna Europa!

av ANDERS PILTZ

– Vi lever i en tid då vi ser freden mellan och inom folken saboteras inför våra ögon. Desperat skaffar människor sig uppmärksamhet och makt genom att förstöra något dyrbart: livet.

Under Sarajevos belägring 1992 satte sig cellisten Vedran Smailovic i elegant frack på en utbombad tomt och spelade Albinonis Adagio i g-moll. Bilden av den oklanderlige cellisten i den sotiga ruinen, vid denna skamliga tid i Europas historia, väckte uppseende i hela världen: en gest av civilisation mot barbariet i alla former, mot bildstormare, sekterister och terrorister, mot alla som på några sekunder vill rasera det som tagit sekler att bygga upp: förtroendet, vänskaperna, samförstånden, konsterna, vetenskaperna, kulturarvet.

Att fredlig samlevnad mellan kulturer och religioner är möjlig bevisar själva staden Sarajevo, trots skotten 1914, liksom högmedeltidens Toledo i dagens Spanien, det osmanska riket med dess millet-system, där judar, kristna och muslimer levde sida vid sida, och Polen, en gång i tiden ett av Europas mest toleranta länder.

Av greker och araber lärde Europa disputationens konst: att varje påstående systematiskt ska prövas mot sin kontradiktoriska motsats, och att motargument ska redovisas lidelsefritt. Arabiska siffror introducerades i Norden på 1200-talet, ett ofattbart framsteg för matematik, vetenskap och ekonomi. Vid Uppsala universitet citerade man 1480 obekymrat de muslimska filosoferna, läkarna och forskarna från de områden vi i dag känner som Uzbekistan, Iran, Turkiet, Andalusien och Nordafrika.

Vetenskaperna och vetenskaparna har alltid kunnat samtala, oavsett livsfilosofi och religion, och konsterna känner inga gränser. I samband med de konfessionella krigen utvecklades diplomatin, i respekt för motståndarsidans immunitet och personliga säkerhet. Det mänskliga, humanum, blev den guldmyntfot som av de fördomsfria kunde växlas i alla valutor. Tolerans blev efterhand inte ett nödvändigt ont utan ett nödvändigt gott: Så noterade den blivande ärkebiskopen i Uppsala Jesper Swedberg på sin europeiska bildningsresa 1685 att det i Mannheim hade funnits ”ett skiönt rundt tempel, som kallas Templum Concordiæ, ther the Lutherske, Reformerte och Catholiske hade ymsom sin offenteliga gudztienst”.

Upplysningen ifrågasatte passionerna och sägnerna om den egna särartens överlägsenhet, det paradigm som var förhärskande intill 1945. Vetenskapens och filosofins kritiska metoder bidrar inte automatiskt till en fredligare värld men är ett omistligt arv att förvalta och försvara. Till och med den minutiöst noggranna bipacksedeln till medicinförpackningarna är en effekt av detta kritiska arv och värd att tacka för! Demagoger och agitatoriska bloggare hör det de vill höra, men det metodiska tvivlets krav på belägg och möjlighet till falsifiering är en askes att glädjas åt. Liksom öppenhet för det och dem som är främmande. Varje högkonjunktur och kulturell blomstring i Sverige har varit förbunden med vågor av invandring. Hit har kommit tyskar, skottar, valloner, finnar, judar, ungrare, italienare, jugoslaver, latinamerikaner, vietnameser, irakier, syrier och många fler. Sverige i april 2016 är inget undantag från regeln.

Fred måste omsorgsfullt byggas och vårdas, som solidaritet i ett äktenskap. Den Europeiska unionen är ett fredsprojekt. Det europeiska samarbetet efter Europas absoluta nollpunkt, nazitiden, byggdes på kristen grund. Europatanken är ingen triumfalistisk ideologi. EU blir summan av lösningar på sina kriser, kriser som berör valutan, klimatet, flyktingarna, terrorismen (och dess kvitto populismen), Putins manipulationer, den oförutsägbare Trump, stöveltrampet, den stegrade aggressiviteten. Visst kan man anklaga EU för att vara sönderfrätt av rutiner, utan vitalitet, handlingsduglighet och stjärnor att navigera efter. Dock har freden upprätthållits i 70 år – något oerhört i kontinentens historia! Men nu är människor i stora skaror på flykt och söker skydd i Europa. Det pågår ett annat test: solidaritetens kostnader. Men solidaritet utan kostnader, vad är det?

Europas stoltaste arv är den vitala, kreativa laddningen mellan poler som inte får kortslutas: mellan stat och kyrka, mellan stat och samhälle, mellan lagstiftande, dömande och exekutiv makt, mellan politik och medier, mellan övervakning och rörlighet, mellan obligatorium och möjlighet, mellan kravet och nåden.

Vår ära ligger i det fria ordet, i källkontrollen, i transparensen, i balanserad konflikt mellan legitima intressen. I den starka staten, som tyglar klaninstinkterna i våra gener. I den sekulära staten, som inte tillåts inta Guds plats. I de mänskliga rättigheterna, som tyglar maktens reflex att ta total kontroll. I demokratin och lika villkor för alla. I förnuft och analys, mot hysteri och häxprocesser. I bildning och överblick, mot anonyma hatare som läst en enda bok, mot enkla svar på komplexa frågor. I tilltron till främlingen på gatan. I barnets, kvinnans, den fattiges och främlingens värdighet. Värden grundade i evangeliet, men upptäckta efter tusen förödmjukelser och misstag: agape som sanningskriterium.

Valen i nuet avgör det närmaste seklet. Det kalla krigets mest gastkramande ögonblick var Kuba-krisen 1962, då vår planet efter and­ra världskrigets helvete hade hamnat ännu närmare avgrunden, kärnvapenkrigets oföreställbara fasa. Då tecknades med profetisk klarsyn utkastet till ett mänskligare samhälle. Kort före sin död 1963 publicerade påven Johannes XXIII encyklikan Pacem in terris, Fred på jorden. Där skriver han så här:

Människans samhälle hör till den andliga ordningen. Därför skall människor, i sanningens strålande ljus, dela sin kunskap, kunna utöva sina rättigheter och uppfylla sina förpliktelser, bli inspirerade att söka de andliga värdena, ömsesidigt finna njutning i skönheten på alla nivåer, alltid vara beredda att dela med sig av det bästa i det egna kulturarvet och tillägna sig de andras andliga erövringar. Alla dessa goda ting inte bara påverkar utan skänker mål och riktning åt allt som har värde i kulturens uttryck: åt ekonomi, socialvård, politiska rörelser och grupperingar, lagar och samtliga övriga strukturer som ger samhället dess yttre grund och säkrar dess fortsatta utveckling.

Påvens ord kan avfärdas som poesi, en gammal mans dröm i en värld som behöver realpolitik. Man kan alltid avfärda drömmar om en bättre värld som naiva. Men ve den som dödar drömmarna.

Anders Piltz är präst i Dominikanorden och professor emeritus i latin vid Lunds universitet.