Rapsodiskt om Sverigedemokraterna

MINNA SALMINEN KARLSSON

Pontus Mattson: Sverigedemokraterna in på bara skinnet. Natur & Kultur 2009, pocket 2010.

Vilka är Sverigedemokraterna? Ett populistiskt missnöjesparti. Ett rasistiskt parti, som vill få invandrarna ur landet och alltså representerar en ideologi som går stick i stäv med humana svenska värderingar. En svulst i samhällskroppen, eller åtminstone det politiska livet. Så har det politiska etablissemanget kungjort med en tämligen enad röst, även om den rösten har börjat darra något när opinionssiffrorna tyder på att Sverigedemokraterna kan komma att ta plats i Sveriges riksdag efter 2010 års val.

Inför 2010 års val har det utgivits flera böcker om Sverigedemokraterna. En av de tidigaste var Pontus Mattssons Sverigedemokraterna in på bara skinnet från april 2009, som förlaget nu inför valet väljer att ge ut i en pocketupplaga. Mattsson har som journalist följt Sverigedemokraterna i två decennier, och boken består av intervjuer och uttalanden av partiföreträdarna under dessa år, ögonblicksbilder från olika reportageuppdrag i bevakningen av Sverigedemokraterna och en sammanbindande text som försöker ge en bild av Sverigedemokraternas politik och ideologi.

Boken bygger på några lösa teman: Sverigedemokraternas historia från 1990-talet till och med tiden efter 2006 års val, Sverigedemokraternas ideologi, framför allt när det gäller invandring, men även när det gäller andra frågor, Sverigedemokraternas väljare, samt motståndet mot Sverigedemokraterna både från våldsamma aktivistgrupper och från officiellt håll. Exempel på toppstyrningen i partiet, som väcker associationer till totalitära partier i historien, finns insprängda här och var i boken men utgör inte ett eget tema.

Historia
Boken börjar som sig bör med historiebeskrivningen – hur Sverigedemokraterna förvandlats från sina rasistiska rötter till ett parti som har motstånd mot invandring och bevarandet av svenskheten som sin profilfråga, men som strävar efter att bli alltmer rumsrent och likt ett ”vanligt” parti. Rötterna fanns, för över 20 år sedan, i organisationen Bevara Sverige Svenskt, som visade tydliga nazistiska inslag. Men de öppet nazistiska bindningarna är sedan länge avklippta. Ideologiskt har Sverigedemokraterna vandrat bort från renodlad rasism. Det är inte längre människornas ras, etnicitet eller födelseland som avgör om de kan släppas in i Sverigedemokraternas folkhem, utan deras vilja att anpassa sig till de normer som är ”svenska” och som Sverigedemokraterna av förklarliga skäl inte entydigt lyckats definiera. ”Svensk är den som har en helt övervägande svensk identitet, och som av sig själv och av andra svenskar uppfattas som svensk”, är den luddiga definitionen som Mattsson citerar. Därmed öppnas partiet för medlemmar födda utanför Sverige – så länge som de visar att de inte tillhör den majoritet av invandrare som enligt Sverigedemokraterna söndrar det svenska folkhemmet genom sin oförmåga eller ovilja att assimilera sig.

När Mattsson skrev sin bok, hade Sverigedemokraterna ännu inte inlett samarbete med till exempel kristna irakier i Södertälje – ett samarbete som lett till en ”invandrartät” Sverigedemokratlista i kommunen inför valet 2010. Ett sådant samarbete verkar absurt om Sverigedemokraterna enbart betraktas som ett invandrarfientligt parti. Tanken blir dock rimligare om Sverigedemokraterna främst betraktas som ett islamfientligt parti, i en kommun där det finns vissa motsättningar mellan olika invandrargrupper. Det intressanta, som Mattsson också konstaterar, är att Sverigedemokraternas åsikter i många frågor (jämställdhet, abort, homosexualitet, brottslagstiftning) liknar åsikter hos olika invandrargrupper, snarare än åsikter hos många svenskar.

Enligt Mattsson innebar partiets segrar på det kommunala planet i 2006 års val framför allt en möjlighet till politisk skolning. Däremot har Sverigedemokraterna knappast haft möjlighet att påverka politiken. Där det skulle ha varit möjligt, genom en vågmästarställning, har de etablerade partierna i stället skapat nya, ovanliga allianser, allt för att hålla Sverigedemokraterna borta från makten. De som röstade in Sverigedemokraterna i kommunfullmäktige har alltså inte fått konkret utdelning – men däremot har de stärkt partiet inför valet 2010.

Hotet från det mångkulturella
Läsaren får glimtar av hur Sverigedemokraterna ser på mångkulturalismen, och en uppräkning av olika förslag, stort och smått, som partiet vill genomföra för att återställa ”det svenska”. Även här är det en blandning av citat och uttalanden och beskrivningar av mer allmänt slag – på ett sätt som gör det hela rätt spretigt. Till exempel börjar kapitlet ”Islamiseringen av Sverige” med Sverigedemokraternas kampanj mot moskébygget i Göteborg med nutida intervjuer av både muslimer och Sverigedemokrater, och hoppar sedan bakåt till en film på partimötet år 2006 och rabaldret kring Sverigedemokraternas publicering av Muhammedbilder samma år. Sedan återger kapitlet olika mer nutida uttalanden av Sverigedemokrater om islam, ett avsnitt om mordet på Theo van Gogh i Nederländerna och något om den europeiska anti-islamistiska rörelsen och Sverigedemokraternas kontakter med den för att sedan sluta med att återvända till moskén i Göteborg. Allt i halsbrytande fart på 14 sidor. Det är alltså svårt att uppfatta något annat än enskilda detaljer, som serveras i en blandning av stort och smått, sådant som kan uppfattas som seriöst och annat som drar ett löjets skimmer över sig. I ett av kapitlen finns till exempel en uppräkning av olika förslag på hur Sverigedemokraterna tänker sig att mångkulturalismen kan bekämpas: förbud mot att bygga religiösa byggnader med en för Sverige främmande arkitektur, ökad undervisning om svensk historia i skolor, möjlighet för alla kommuner att vägra ta emot flyktingar, ”mångkulturella bokslut” i kommunerna för att visa på ”invandrings- och integrationspolitikens konsekvenser för kommunens ekonomi, verksamhet och trygghet”, undervisning i lokala dialekter i skolan och mer gammeldans på idrottslektionerna.

Tillbaka till folkhemmet
Mattsson förklarar på samma sporadiska sätt Sverigedemokraternas ställningstaganden i andra politiska frågor, framför allt när det gäller åldringsvården. Partiet, vars topp utgörs av i politiska sammanhang påfallande unga män, har tagit åldringsvården till sin ”positiva” hjärtefråga. I Mattssons bok nämns bara kort övriga politikområden – och partiets ställningstaganden inom olika politikområden har ju också utvecklats sedan Mattsson skrev sin bok.

Det är invandrarfrågorna som har lockat medlemmar, men det positiva erbjudandet handlar om en återgång till folkhemmet: ett hem där inga främlingar kommer och bosätter sig, där man tar hand om sina barn och gamla, där rollerna mellan familjemedlemmarna (till exempel mellan män och kvinnor) är tydligt definierade, där det råder ordning och reda. Inga främmande element skall heller försöka bestämma över hemmets inre liv – och av detta följer det långtgående motståndet mot EU.

När det gäller den politiska ideologin utöver invandrarfientligheten pekar Mattsson på en blandning av både övertygad ideologi och populism. Det mesta går att inordna i folkhemstanken. Men med frågan om vargjakten som exempel visar Mattsson också hur man formar politiken utifrån vad tänkbara väljare ser som sina hjärtefrågor. Han beskriver hur partiledaren, skåningen Åkesson, beger sig upp till Jämtland och blir övertygad om det riktiga i att tillåta vargjakt. Ett annat exempel är hur partiet upptäcker att motorsport är en motarbetad sportgren.

De sista kapitlen ägnas åt beskrivningen av vilka som röstar på Sverigedemokraterna och varför, och hur övriga partier bemöter upptäckten att Sverigedemokraterna har hittat en missnöjd del av befolkningen, som de etablerade partierna inte har nått. Visst är Sverigedemokraterna ett missnöjesparti, menar Mattsson. Mattsson beskriver Sverigedemokraternas väljare som människor utanför storstäderna som inte förstår vad politikerna i Stockholm pratar om, människor som uppfattar att politiker bara bryr sig om andra grupper – såsom invandrare och homosexuella – och inte om vanligt folk. Ett parti framför allt för lågutbildade, relativt unga män. Mattsson konstaterar till exempel att Sverigedemokraterna har fler medlemmar som identifierar sig som arbetare än både Socialdemokraterna och Vänsterpartiet.

Sedan den nyliberala vågen har vällt in över Europa har Socialdemokraterna slutat tala om folkhemmet. Sverigedemokraterna tillhör enligt definition extremhögern, men själva vill de ifrågasätta den bestämningen och Mattsson ger dem rätt. Det är stark samhällssolidaritet snarare än individualism som de förespråkar – och förutsättningen för denna solidaritet, enligt dem, är att samhället är kulturellt homogent. Solidaritetstanken påminner om gammaldags socialdemokrati minst lika mycket som den påminner om gammaldags högerideologi. Sverigedemokraterna erbjuder ett parti som tydligt bygger på en ideologi som många svenskar känner igen. När skillnaderna mellan de etablerade partierna blir allt mindre kan ett parti som uppfattas ha en tydlig ideologi bli ett alternativ. När högern och vänstern i Stockholms stad uttalar sig om att de är beredda att samarbeta för att hålla Sverigedemokraterna från makten, kan det tänkas att den polariserade bilden – det odifferentierade politiska etablissemanget kontra folkets parti – förstärks hos potentiella Sverigedemokratiska väljare. Om man längtar efter en återgång till folkhemmet, behöver man inte vara direkt invandrarfientlig för att lägga sin röst på Sverigedemokraterna, det räcker att man uppfattar problem med invandrarpolitiken. På sätt och vis har de etablerade partierna också förberett underlaget för Sverigedemokraterna genom att bekräfta bilden av invandring och invandrare som problematisk.

De förföljda Sverigedemokraterna
Mattsson ägnar relativt mycket utrymme åt det motstånd som både partiet som helhet och som enskilda medlemmar har mött. Mattsson berättar om olika tillfällen då Sverigedemokraterna handgripligen har hotats och trakasserats, om medlemmar som har svårt att få arbete eller som blir uteslutna ur fackförbund, om polispådrag i samband med möten för att skydda deltagarna. På samma sätt som Mattsson i de tidigare avsnitten sällan direkt kritiserar Sverigedemokraterna utan antyder sin negativa inställning med sitt sätt att beskriva dem, tar han inte heller direkt upp problematiken kring bemötandet av Sverigedemokraterna utan visar med sina ordvändningar att han anser att de har utsatts för otillbörlig förföljelse. De frågor som man kan ställa, när man läser om hur Sverigedemokraternas frammarsch hanteras av medierna och av de etablerade partierna och andra samhällsinstanser, handlar om demokratin i Sverige – eller demokratin som statsskick över lag – de frågorna ter sig efter läsningen av boken nästan lika intressanta som frågorna om Sverigedemokraternas politik i sig. Mattssons beskrivningar av enskilda händelser räcker för att konstatera att det finns en problematik på flera nivåer. Att fördöma handgripligheter är inte problematiskt, men hur skall man se på fackföreningars rätt att utesluta medlemmar på ideologiska grunder? Eller kommunernas rätt att inte anställa lärare som öppet bekänner sig till en viss politisk ideologi? Är det någonsin rätt och var går gränsen i så fall? Dessa svåra frågor exemplifierar Mattsson men lämnar dem okommenterade.

Det är tydligt att Mattsson inte delar Sverigedemokraternas ideologi, men vad han egentligen anser kommer alltså aldrig fram, och det finns ingen analys av de olika sidor av Sverigedemokraternas verksamhet som rapporteras i boken. Mattsson pekar på motsägelser och absurditeter – såsom att man på julfesten serverar Medelhavsinspirerat tilltugg, eller att man på en tongivande blogg diskuterar huruvida Reinfeldts farfars farfar var mulatt – men det blir aldrig riktigt klart vad Mattsson vill med sina påpekanden. Är dessa motsägelser och absurditeter något som verkligen säger något om partiet, och vad i så fall, eller är de endast pikanta detaljer som man kan plocka upp för att ge färgklickar åt texten?

Mattsson försöker ge en mångsidig bild av Sverigedemokraterna och i ett avseende lyckas det: Det handlar om både historia och nutid, om ideologi och omgivningens reaktioner, om stort och smått. Men efter att ha lagt ifrån mig boken undrar jag om jag inte hade fått mig lika mycket till livs om jag helt enkelt hade googlat på Sverigedemokraterna och läst de första 50 träffarna. Färre röster, tydligare struktur och mera reflektion skulle definitivt ha ökat behållningen av boken.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi och forskare vid Uppsala universitet.

Publicerad 2010 i nummer 5