Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv

HALLONSTEN, GÖSTA

De lutherska kyrkorna i Sverige och Finland har i hög grad bevarat det katolska arvet. Nutidens ekumeniska samtal med den katolska kyrkan gör det möjligt att lägga många kontroversfrågor åt sidan och ytterligare utveckla denna gemenskap.

Ekumeniska dokument blir sällan bästsäljare. Ett undantag var dock det så kallade Limadokumentet 1982, som behandlade dopet, eukaristin och ämbetet, och som blev föremål för intensivt studium i församlingar och kristna grupper världen över. Annars har ekumeniska dokument en tendens att bli en sak för teologer, medan kyrkoledningarna tacksamt tar emot dem och lägger dem till handlingarna. Kyrkfolket å sin sida må vara intresserade av dop, eukaristi och ämbete, men knappast av den gamla kontroversen om rättfärdiggörelse genom tro. Nu har dock dessa saker knutits samman på ett intressant sätt i den svensk-finska samtalsgruppens dokumentRättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Gruppen har bestått av representanter för Svenska kyrkan och Evangelisk-lutherska kyrkan i Finland å ena sidan och för Stockholms och Helsingfors katolska stift å den andra. Att just dessa kyrkor bildat en samtalsgrupp har historiska och teologiska orsaker, nämligen den större kontinuiteten mellan den medeltida kyrkan och den reformerade kyrkan i Sverige-Finland än vad som är fallet i andra lutherska länder. Detta är synligt i liturgiska traditioner, bevarandet av medeltida bilder och skulpturer i kyrkorna och i den historiska kontinuiteten i biskopsämbetet. Denna kontinuitet har naturligtvis värderats olika, inte bara mellan katoliker och lutheraner utan också inom den lutherska kyrkan i Sverige och Finland. Initiativet att ändå ta detta som utgångspunkt för en regional dialog går tillbaka till påven Johannes Paulus II:s besök i Norden 1989 och ett konkret förslag från enhetsrådets dåvarande chef, Kardinal Cassidy, framfört vid jubileumsfirandet av Uppsala möte 1993.

Dialogen kom dock inte till stånd förrän 2002, och kunde därför ta sin utgångspunkt i den situation som skapats av den Gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran mellan Lutherska Världsförbundet och den katolska kyrkan, undertecknad 31 oktober 1999 (… att i allt bekänna Kristus. Den gemensamma deklarationen om rättfärdiggörelseläran. Tillkomst, texter, kommentarer, utg. av Gösta Hallonsten & Per Erik Persson. Verbum 2000). Trots att denna deklaration i huvudsak är en sammanfattning av vad som sagts om ämnet i internationell och regional dialog mellan lutheraner och katoliker de senaste decennierna blev dess undertecknande något av en milstolpe. Det är nämligen ytterst sällsynt att ekumeniska dialoger leder till ett dokument som officiellt undertecknas av kyrkorna. Deklarationens räckvidd var visserligen begränsad. Här proklameras högtidligt att ”det mellan lutheraner och katoliker föreligger en samstämmighet i fråga om rättfärdiggörelselärans grundläggande sanningar” (§ 40). I ljuset av detta är inte längre lärofördömandena från 1500-talet tillämpliga på dialogpartnern, och återstående olikheter upphäver inte den grundläggande överensstämmelsen. Detta sätt att se på saken har sedan fått namnet ”differentierad konsensus”. Betydelsen av undertecknandet och den högtidliga proklamationen skall inte underskattas. Trots att innehållet inte var nytt väckte deklarationen protester hos en stor grupp evangeliska teologiprofessorer i Tyskland. Å andra sidan dröjde det inte länge efter undertecknandet innan andra reformationskyrkor visade intresse för att ansluta sig till deklarationen. Vid det metodistiska världsmötet i Seoul 2006 anslöt sig World Methodist Council och skrev tillsammans med Lutherska världsförbundet och Vatikanens Enhetssekretariat under ett särskilt dokument om detta. Deklarationen om rättfärdiggörelsen har därför, paradoxalt nog, blivit något av en ekumenisk succé. Paradoxalt är detta av två skäl. Det första är att deklarationen behandlar en fråga som visserligen var kontroversiell under reformationstiden och som har en stark biblisk förankring, men som i dag mest tycks angå teologerna. Luthers fråga om att finna en nådig Gud eller att trösta ”det förskräckta samvetet” är knappast den fråga som står i centrum för intresset bland kristna människor i dag. Dåvarande kardinalen Joseph Ratzinger menade i en kommentar år 2000 att ”Problemet med denna konsensus är i själva verket att knappast någon vet vad det handlar om” (”Wie weit trägt der Konsens über die Rechtfertigungslehre?” Communio 2000, s. 424). Kardinalen förespråkar naturligtvis inte att rättfärdiggörelseläran läggs åt sidan men vill peka på vilken utmaning det i själva verket är att den inte längre engagerar: ”Omsorgen om den eviga frälsningen har i stor utsträckning försvunnit, också bland troende kristna. Men frågan om mitt liv över huvud taget har ett mål blir därmed så mycket mera angelägen … Det är inte Guds vrede som skakar om oss, utan hans frånvaro. Och därför blir en helt ny förankring av frälsning och helande nödvändig: På detta måste vi svara” (s. 430). Det andra skälet är, som ovan antytts, att den konsensus som deklarationen proklamerar är högst begränsad. Dels finns förblivande olikheter i tolkningen av rättfärdiggörelsen, dels har man framför allt inte tagit upp de avgörande frågorna om kyrka, sakrament och ämbete, de områden där frågan om kristen enhet verkligen bränner till. Det finsk-svenska dokumentet tar vid just här och försöker dra konsekvenserna av den konsensus som uppnåtts på dessa områden.

Efter att ha tecknat bakgrunden till dokumentet (kap 1) ger Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv en sammanfattning av Deklarationen om rättfärdiggörelseläran (kap 2). I kapitel 3 ges en kyrkohistorisk översikt över ”katolskt och lutherskt i Sverige och Finland”. Även om detta är relativt välkända saker för en svensk-finsk läsekrets utgör det en nödvändig bakgrund till dokumentets argumentation, inte minst för icke-nordiska läsare (dokumentet kommer att utges i engelsk översättning). I det fjärde och längsta kapitlet ligger dokumentets tyngdpunkt och alltså behandlingen av huvudfrågorna. Ett avslutande kapitel sammanfattar resultatet.

Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv är förvisso präglat av den svensk-finska lutherdomens större närhet till det katolska arvet än den kontinentala. Men den högre grad av konsensus som här har uppnåtts beror också på den finska lutherrenässansens inflytande. Från 70-talet och framåt har Finland haft en blomstrande Lutherforskning och flera av dess ledande exponenter innehar nu ledande positioner i den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. De teologiska samtalen mellan de finska lutheranerna och den ryska ortodoxa kyrkan var startpunkten och inspirationskällan för den finska Lutherrenässansen. Samtalen ”har bidragit till att lutheranerna återupptäckt den kristologiska karaktären hos Martin Luthers rättfärdiggörelselära” (§ 125). Det är en ekumenikens paradox att finska lutheraner genom dialog med ryska ortodoxa återupptäckte talet om gudomliggörelse hos Luther och på denna väg kom fram till en Luthertolkning som främjade dialogen med den katolska kyrkan. Betoningen av ”tron allena” får i den finska Luthertolkningen en starkt kristologisk tolkning. Kristus är själv närvarande i tron och detta gör det lättare att håll samman den ”tillräknade”(imputativa) rättfärdigheten med den effektiva, förnyande aspekten, något som den katolska sidan alltid insisterat på. ”På detta sätt blir människan rättfärdiggjord genom delaktigheten i den närvarande Kristus och hans frälsningsverk. Kristus är för den kristna människan både den rättfärdighet som Gud tillräknar henne (Guds välvilja, favor Dei) och den rättfärdighet som förnyar henne och gör henne rättfärdig (Guds gåva, donum Dei)” (§ 126).

Med denna utgångspunkt är det då inte heller förvånande att lutheraner och katoliker i dokumentet kan tala om Kyrkans sakramentalitet och över huvud taget starkt betonar det sakramentala livet som rättfärdiggörelsens plats (avsnitt 4.3). Det ganska långa avsnittet ”Rättfärdiggörelsen och dopet” (4.4) betonar starkt sambandet mellan dop och tro och att rättfärdiggörelsen i denna mening skall ses i ett sakramentalt sammanhang. Intressant nog är det i detta sammanhang man tar upp de traditionella kontroversfrågorna om viljans frihet, begärelsens/konkupiscensens roll hos den döpte och bikten. Att detta underlättar förståelsen är självklart. Från detta rör sig dokumentet vidare mot själva kärnfrågan i enhetssträvandena, förhållandet mellan dop och eukaristi.

Liksom dopet är inlemmande i Kristus och de heligas samfund (§ 208) är eukaristin, enligt dokumentet, ”manifestationen av kyrkans enhet” (§ 209). I avsnittet om eukaristin (4.5) betonas konsensus ifråga om Kristi verkliga närvaro i bröd och vin. Den lutherska sidan har använt andra uttryck än transsubstantiation för att betona att Kristus är ”verkligt och väsentligt närvarande i nattvarden och detta i brödet, under brödet och med brödet” (§ 233). Kritiken mot den katolska transubstantiationsläran har, fastslår dokumentet, aldrig inneburit att lutheranerna ”ansett att termen strider mot Guds uppenbarelse”. Och man tillägger: ”Också lutheranerna kan ur ett visst perspektiv och i samklang med urkyrkans liturgiska böner tala om att brödet och vinet ’omvandlas’ till Kristi kropp och blod” (§ 233).

Vad gäller närvarons varaktighet säger man sig se ”ett slags konvergens mellan katoliker och lutheraner i den omstridda frågan huruvida Kristi verkliga närvaro i bröd och vin fortsätter efter själva eukaristifirandet” (§ 234). De lutherska biskoparna i Sverige och Finland har gett anvisningar om ”att de överblivna nattvardselementen skall behandlas med pietet”. Detta innebär att de om möjligt bör konsumeras och annars förvaras för att utdelas i en annan mässa eller vid sjukkommunion. (§ 235)

Frågan om tillbedjan av det konsekrerade brödet utanför mässan – tabernakel, sakramental välsignelse och sakramentsprocession – tas inte upp. Tystnaden får väl tolkas som ett uttryck för ”differentierad konsensus”, det vill säga att man är överens om det väsentliga och inte längre anser det särskiljande vara hinder för gemenskap.

När det gäller kommunion under båda gestalterna betonar lutheranerna givetvis dess nödvändighet utifrån Kristi instiftelse och sakramentssymboliken (§ 237). Samtidigt framhålls att det är konsekrationen i sig som är grunden för eukaristins giltighet (§ 236) och lutheranerna ”förnekar … dock inte att man får hela Kristus som gåva även då nattvarden ges i en enda gestalt och att en sådan eukaristi är giltig” (§ 237). Inte heller denna fråga är längre kyrkoskiljande.

En annan gammal kontroversfråga som nu är på väg mot sin lösning är mässoffret. Här förklarar dokumentet att katoliker och lutheraner ”delar uppfattningen att eukaristin rätt förstådd även är en offermåltid” (§ 225). Nu har givetvis frågan om offret många aspekter, och den lutherska sidan har alltid bejakat tanken på nattvarden som ett tackoffer, vilket ju också är betydelsen av det viktigaste ordet för denna handling: eukaristi (tacksägelse).

Likaså har man betonat att Kristus i eukaristin inte bara ger en gåva till kommunikanterna utan sig själv. Dokumentet citerar här Luther: ”Kristus är nattvardens kock, servitör, mat och dryck” (§ 225). Kristus är översteprästen och man får del av hans offer i nattvarden. Problemet har varit den katolska uppfattningen att kyrkan/prästen i eukaristin inte bara frambär sig själv, samt brödet och vinet till att konsekreras, utan att prästen frambär den i det konsekrerade närvarande Kristus och att kyrkan dras in i detta offer. Kristi offer kan ju inte upprepas (Hebr 10:10). Dokumentet konstaterar nu att man är av samma åsikt på två avgörande punkter: ”för det första att Kristi offer för världens synder är unikt och tillräckligt och att detta offer inte kan fortsättas, upprepas, ersättas eller kompletteras, och för det andra att Herren är närvarande i nattvarden och att hans offer på Golgota på ett verkningsfullt sätt blir närvarande i nattvardsfirandet” (§ 226). Den starka betoningen av den sakramentala närvaron (åminnelsen, anamnesen) gör det möjligt att tala om mässan som offer på ett mångfasetterat sätt. Kyrkans frambärande av tacksägelseoffret knyts samman med Kristi offers närvaro och dess fruktbärande i själva den sakramentala handlingen (§ 228–229).

Med denna grad av konsensus i fråga om eukaristin blir nästa steg att se på förhållandet till ämbetet. Här föreligger ingen fullständig enighet, men det faktum att de lutherska kyrkorna i Sverige och Finland har en episkopal struktur underlättar självfallet närmandet. Endast en av biskop prästvigd person får celebrera eukaristin (§ 239). Som bekant är det dock den teologiska värderingen av denna episkopala struktur som skiljer. För den katolska kyrkan är biskoparna enligt gudomlig instiftelse apostlarnas efterträdare och biskopsämbetet ett nödvändigt tecken på kyrkans apostolicitet. Lutheranerna ser ingen principiell skillnad mellan biskopsämbete och prästämbete, även om ämbetet som sådant är en gudomlig instiftelse och biskopssuccessionens tillkomst kan ses som en gåva av den helige Ande (§ 239–340, samt 4.6 ”Det kyrkliga ämbetet i rättfärdiggörelsens tjänst”).

Närmandet mellan kyrkorna är visserligen tydligt här. Även om den katolska sidan inte kan fullt ut erkänna de svensk-finska lutherska kyrkornas ämbete värdesätter man i hög grad det som finns. ”Biskopsämbetets historiska vigningssuccession är ett tecken som pekar på Jesus” (§ 293). Bevarandet av den episkopala strukturen i Sverige och Finland tolkas av de lutherska kyrkorna själva som att de är ”inlemmade i en obruten apostolisk vigningskedja. Den katolska kyrkan frågar sig dock hur den kyrkliga brytningen på 1500-talet inverkat på de reformatoriska kyrkornas apostolicitet och därmed på ämbetets apostolicitet” (§ 297).

Viljan att nå konsensus i dessa frågor är tydlig i dokumentet. Man väjer inte heller för en konstruktiv diskussion av påveämbetet (4.6.6). Det är också tydligt att den lutherska sidan ser med otålighet på den katolska hållningen till interkommunion. Graden av överensstämmelse inom dialoggruppen har visserligen lett till en gemensam rekommendation om ”en utvidgning av den katolska kyrkans praxis med hänsyn till de exceptionella omständigheter under vilka enskilda lutherska kristna i Sverige och Finland kan admitteras till att ta emot eukaristin vid en katolsk mässa” (§ 273). Detta är en naturlig konsekvens av den högre grad av konsensus som föreligger i Sverige-Finland, enligt detta dokument. Till skillnad från den ortodoxa kyrkan, som har samma principiella hållning, är den katolska frikostigare med undantag från huvudregeln. Den pastorala omsorgen om den enskildes frälsning är ledstjärnan, förutsatt att situationen kräver det och trosgemenskapen är tillräckligt stor. En generell interkommunion kan dock inte komma ifråga. Gemensam eukaristi och kristen enhet sammanfaller enligt katolskt synsätt.

Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv är ett substantiellt dokument, som präglas av en hög grad av konsensus. Att man knutit samman rättfärdiggörelsen med dop, eukaristi och ämbete gör hela saken mera relevant och angelägen utanför proffsekumenernas led. I kyrkans liv konkretiseras talet om rättfärdiggörelsen. Ur katolsk synpunkt är det därför så viktigt att dokumentet betonar kyrkans karaktär av trosgemenskap och att eukaristifirandet är en manifestation av enheten i tron (se t.ex. § 208–221). Men i bedömningen av trosgemenskapens karaktär skiljs vägarna. När dokumentet hänvisar till den enighet i synen på eukaristin, som beskrivits ovan tillägger man ”Vidare firar våra kyrkor mässan på ungefär samma sätt och har ungefär samma eukaristiska spiritualitet” (§ 249). Man borde kanske ha lagt till att det ur katolsk synpunkt är avgörande om man vid firandet av ett sakrament har intentionen att göra det som kyrkan gör. Vidare är det faktum av stor betydelse att en katolsk mässa inte firas utan att man i själva eukaristibönen ber för påven och den lokale biskopen. Att ta emot kommunionen i en katolsk mässa är att bekänna sig till trosgemenskapen. Här blir tron konkret. Kyrkan är en förpliktande gemenskap, och just denna katolska grundövertygelse förklarar bättre än något annat den reserverade attityden mot interkommunion.

De lutherska kyrkorna i Sverige och Finland har i hög grad bevarat det katolska arvet. Nutidens ekumeniska samtal med den katolska kyrkan gör det möjligt att lägga många kontroversfrågor åt sidan och ytterligare utveckla denna gemenskap. Rättfärdiggörelsen i Kyrkans liv visar dock att frågan om trosgemenskapens förpliktande karaktär är olöst. Oenigheten om vad som är tillräckligt (satis est) för interkommunion och kyrkogemenskap består. Men det är att missförstå situationen att tro att den katolska kyrkan bockar av punkter på en lista av krav för uppnående av kyrkogemenskap. Tron är en och odelad. Men tron konkretiseras i gemenskapen.

Rättfärdiggörelsen i kyrkans liv. Rapport från den katolsk-lutherska dialoggruppen för Sverige och Finland. Veritas förlag 2010.

Publicerad 2010 i nummer 8