Recension: Skånsk odyssé med bil

av SVEN HEILO

Bengt Arvidsson & Janne Svensson, ”Vägar värda en omväg”, Bokförlaget Arena, Malmö, 2017, 253 sidor. 

Bild omslag vagar-varda-en-omvag-skaneLagom till den kommande våren och sommaren, då Skåne är som vackrast, har en s.k. Road Book, sponsrad av Kungliga Automobilklubben, getts ut, i syfte att locka bilister att ta sig runt Skåne utanför de stora allfarvägarna. Boken är rikt illustrerad med vackra foton av landskap och byggnader. Det finns kartor och utförliga vägbeskrivningar. För varje plats som besöks har angetts en GPS-kod, varför det knappast torde gå att köra fel.

Urvalet av platser och sevärdheter är i stort sett gott, låt vara att jag som skåning saknar ett och annat. Att författarna fokuserar på platser mest intressanta för motorsportälskare kan man inte anmärka på – i förordet uppmanas för övrigt läsaren att gå med i KAK – men jag hade nog väntat mig några stopp vid åtminstone några av Skånes många medeltida kyrkor, till exempel Vä, premonstratensernas gamla klosterkyrka, med dess kalkmålningar eller Finja med berömda kalkmålningar med delvis bysantinska motiv. Dalby kyrka, Nordens äldsta stenkyrka, besöks som hastigast, men hur ordningen med en biskop i Dalby och en i Lund uppstod har författarna fått om bakfoten – det var två missionsområden som kolliderade, inte ”brist på lämplig mark i Lund” som gjorde att Dalby fick sin biskop före Lund. Man har dock en bild på Gumlösa kyrka, som är Nordens äldsta tegelkyrka. En kyrkligt intresserad läsare har inte mycket att hämta i boken.

Det inledande kapitlet, en kort resumé av Skånes historia, är välskrivet och utan något att anmärka på, bortsett från att man över huvud taget inte nämner vilken kulturell katastrof reformationen var. Kapitlet är välgörande fritt från uppsvensk chauvinism (författarna är båda skåningar). En nedlåtande uppsaliensare sade en gång i ett akademiskt middagssällskap till mig: ”Lunds universitet tillkom för att försvenska skåningarna. Då behövs det ju inte längre – varför inte avskaffa det?” De omkringsittande lundaborna protesterade enhälligt: ”Försvenskade? Vi? Glöm det!” Många av oss betraktar ännu Köpenhamn i viss mån som ”vår” huvudstad.

Här och där strör författarna in små humoristiska godbitar, särskilt när de kommer in på Fritiof Nilsson Piraten. De nämner bland annat att han och Sten Broman kände varandra väl, men inte alltid var överens. Om detta berättas i en annan källa: Sten Broman kom in i matsalen på Savoy i Malmö. Piraten hade redan intagit sitt stambord och den store tonsättaren och gourméten gick över för att hälsa. Men Piraten ägnade honom inte en blick, lät maten tysta mun och efter en stund lomade Sten Broman bort till sitt stambord. När han väl hade satt sig ropade Piraten högt: ”Hovmästaren! Vem va de?” Skånsk humor kan vara ganska rå och hjärtlös.

I artikeln om Trolle Ljungby slott har man tagit fasta på historien om ”Ljungby horn och pipa”, men inte brytt sig om bråket mellan slottsägaren och abboten på Bäckaskogs kloster. Sistnämnde lär ha varit mycket fet och lurades till slottet under någon förevändning, fasttogs och sattes fast i slottets smedja ”för att spinna fläsket av sig” vid blåsbälgen.
 

Om jag skulle vara kritisk mot boken så här mot slutet så skulle det vara att påpeka några sakfel. I artikeln om Borgeby slott avfärdar man arkitekten Helgo Zettervall och anklagar honom för att ha ”förvanskat och förfulat rådhuset i Malmö och domkyrkan i Lund” vilket tyder på ytlig kunskap i arkitekturhistoria. Påståendet att Maltesholms slott ägs av bank- och industrimannen Jacob Palmstierna är fel, för han gick bort 2013 och sonen Niclas ärvde då slottet. Den som genomförde storskiftet på Svaneholms ägor hette Rutger Macklean, inte ”MacLean”. Den enda geografiska brist jag tyckt mig finna är att man missat Ringsjöbygden och det väl bevarade klosterkomplexet Bosjökloster.

Annars kan jag bara lyckönska alla dem som bilar runt i vårt Skåne och hoppas att de med hjälp av denna goda guidebok hittar några favoritställen – och gästgiverier. 

Sven Heilo 2017-04-28