Recension: Visby, världen och Guds rike

av MALIN LOMAN
Dominikanorden, eller predikarorden (Ordo Praedicatorum) stadsfästes år 1216. För att hugfästa 800-årsminnet av detta, hölls under hösten 2016 ett seminarium i Visby. Arrangörer var Gotlands kyrkohistoriska sällskap, Kristi Lekamens katolska församling i Visby, Katolsk Historisk Förening, Gotlands Museum, Visby stift samt studieförbundet Sensus.

Föredrag från detta seminarium föreligger nu i tryck i en illustrerad volym med titeln Visby, världen och Guds rike – Dominikanernas tid på Gotland, utgiven av Gotlands kyrkohistoriska sällskap.

Docenten i praktisk teologi, förre kyrkoherden i Kristi Lekamens katolska församling, Sven-Erik Pernler ger en översikt över hur orden kom till Norden och i slutet av 1220-talet etablerade sig på Gotland. Visby anges som en strategisk bas i Östersjön, och även andra ordnar fanns representerade.

Förhållandet mellan ordensfolk och stiftpräster beskrivs som inledningsvis gott, men spänningar och konflikter uppstod senare. Dominikanerna gjorde predikoresor på ön, och ett gotländskt talesätt säger: ”Varför skall man bikta sig för prästen när det finns munkar?” Under 1400-talet drabbades konventet möjligen av en kris av något slag – källmaterial är bristfälligt. Konventets slut? Det finns uppgifter om att konventet skulle ha brunnit 1525, men Pernler tillbakavisar detta. Några år senare var dock ordens 300-åriga tillvaro på ön till ända.

Även arkeologen och konsthistorikern Lars Kruthof, verksam vid Gotlands Museum, redogör, kort, för hur orden kom att slå sig ned på Gotland. Men hans ämne är främst det arkitektoniska. Dominikanernas första kyrka i Visby hade förmodligen övertagits av en tysk församling. En jämförelse görs mellan den populära bilden av helgonen och ordensgrundarna Franciskus och Dominikus, och paralleller dras till deras respektive konventskyrkor och de intryck dessa ger – ”S:ta Karin . . . vacker och sirlig”, S:t Nicolai ” stor mäktig kraftfull”.

De dominikanska kyrkorna kallades ofta predikohallar – breda, flerskeppiga kyrkor med plats för många åhörare av predikarbrodern ord. En illustration till Kruthofs bidrag har dock hamnat på fel plats i volymen – ett fint foto av tympanon i S:t Nikolai, med återgivande av biskoparna Augustinus av Hippo och Nicolaus av Myra.

Arkeologen vid Gotlands Museum, Per Widerström, tar med läsarna till djupet av dominikankonventet. Han redogör nämligen för arkeologiska undersökningar och går ned i underjorden. Där finner man bland annat ett raffinerat uppvärmningssystem, som involverade en ugn och noggrant huggna kalkstensplattor med avlyftbara lock. Vad man inte fann, var böcker ur biblioteket som lånats ut till Uppsala, enligt anteckningar, men inte lämnats tillbaka!

Och vad har under 1900-talet hänt i S:t Nicolai? Därom samtalar lektor emeritus Åke G Sjöberg och kyrkoherde emeritus Ebbe Klint. De har båda medverkat i musikskådespelet Petrus de Dacia, som uppfördes i ruinerna under 60 år. De var även guider i Visby. Genom deras samtal får man en översikt över skådespelets handling och inblickar i dess betydelse för kulturlivet på Gotland. Många gotlänningar kom på olika sätt att medverka, och genom skådespelet spreds historisk kunskap.

Historikern, professor em. Nils Blomkvist, presentera Petrus de Dacia, Gotlands förste författare. Dels ger han en översikt över Petrus liv, dels redogör han för verket Kristina av Stommelns levnad. Petrus och Kristina hade mötts under Petrus studieår i Köln. Blomkvist refererar olika analyser av Kristina utifrån studier av Petrus biografi.

I det avslutande kapitlet behandlar professor Stephan Borgehammar de svenska dominikanernas predikan. Under 1200-talet fick predikarkonsten ett uppsving. Handböcker och modeller spreds. I Sverige finns en hel del bevarade handskrifter från svenska dominikanska bibliotek. Några predikningar förmodas vara skrivna av i Norden verksamma dominikaner, till exempel en som nämner Islands skyddspatron, den helige Thorlak. Borgehammar går mera noga igenom en predikan om sankt Olof. Han visar på hur ett bibelcitat får anknyta till olika egenskaper hos helgonet. Predikan återges i volymen, på latin och i svensk översättning. Om man finner texten kortfattad och kanske fragmentarisk, finner man en förklaring till detta i att predikanten enbart gjorde minnesanteckningar och stolpar, och sedan utvecklade sin predikan efter dessa.

Sammantaget har denna volym ett allsidigt innehåll, som väl belyser den dominikanska närvaron på Gotland under medeltiden. Några bidrag är mera krävande, som Borgehammars och Blomkvists, men alla som är intresserade av kyrkohistoria kan med stort utbyte läsa denna bok.

Malin Loman, 2019-03-04
lekman i Dominikanorden